En uppsats

Hittade en länk till en uppsats runt familjehems placerade barn.
De omhändertagna barnen
De har intervjuat 5 kvinnor som alla har varit placerade olika lång tid, de var också olika gamla då de placerades. Vad jag förstod hade de lagt ut att de ville ha kontakt med personer som varit placerade så personerna i studien har själva aktivt valt att delta. Synd att det var så få, synd att det inte var några killar och synd att de bara fick tag i sådana där det visserligen funkat men ingen av kvinnorna hade idag kontakt med familjehemmen de bott i.
Enligt den senaste undersökningen är det ju ändå 90 % det går bra för och som hittar en ny familj i familjehemmet. Men det kanske är så att de som trivs och det går bra för inte känner att det finns någon anledning att rota i det som varit. De vill gå vidare.
Men de drabbade har liknande berättelser, liknande upplevelser och samma känsla inför det.

Det som är genomgående är hur de inte fått några förklaring. Att sättet man tog dem var så traumatiserande.

Våra respondenter hamnade i chocktillstånd när de omhändertogs utan att få någon som helst förklaring och dem reagerade på olika sätt, till exempel att försöka rymma från polisen genom att springa till grannen, skrika och gråta eller att bli tyst och stänga in sina känslor. Deras upplevelse av omhändertagandet är att polis och socialsekreterare tar dem ifrån deras familj, och att föräldrarna inte gör något för att skydda dem, detta stämmer inte överens med den bilden som ett barn har av en förälder. Barnen har stor anknytning till sina föräldrar och i den här situationen förväntar barnen sig att föräldrarna ska skydda dem ifrån polisen och andra okända människor, men föräldrarna bara stod där och grät. För ett barn blir ett sådant oförklarligt beteende en traumatisk upplevelse. Den här obesvarade frågan har respondenternas burit i sitt hjärta under hela deras liv, att varför hjälpte inte mina föräldrar mig, vilket skapade skuldkänslor hos vissa av respondenterna.

Att familjehemmen ofta inte förklarade vad som hänt men de kanske var belagda med munkavle eller inte visste.

När barnen blev omhändertagna hann de bara att gråta i bilen medan de kördes bort från sina biologiska familjer. Reaktionsfasen fortsätter för respondenterna i familjehemmet i form av isolering, aggressivitet oro och så vidare. De placeras hos en annan familj innan de får svar på sin fråga varför de måste åka ifrån sin biologiska familj. 

Att tjejerna kände sig så ensamma, att de inte fick hjälp och stöd i kontakterna med sina syskon.

Enligt Cullberg (2006) behöver omhändertagna barn professionell hjälp i form av kristerapi för att kunna hantera den chock som blir vid ett omhändertagande (ibid). Respondenterna kände inte tillhörighet i familjehemmen, en del av dem visste inte varför dem var där, känslan av sammanhang (KASAM) som dem hade innan placeringen försvann och skadade deras känslomässiga trygghet (Antonovsky, 2005). Denna otrygghet förstärks när kontakten mellan de placerade barnen och den biologiska familjen inte fungerade som barnen förväntade sig. Tillitsbrist är en faktor som fanns med i kontakten med den biologiska familjen. Föräldrarna hade lovat att besöka dem, de hörde av sig ibland eller så kom de inte alls.

 En del hade känt sig utanför i familjehemmet.

Enligt Pippin (2011) klarar inte vissa barn av att knyta an till den nya familjen, orsaken är inte alltid att det är fel på familjehemsföräldrarna (ibid). Vi tycker att när barnen får negativ information om sina föräldrar av en okänd person så kan barnen få svårigheter att knyta an till den här personen. Däremot om de professionella hade haft samtal med barnen vid omhändertagandet och förklarat för dem, så skulle de minskat de emotionella skadorna. Barnen hade kanske då kunnat hantera placeringen på ett annat sätt och på så sätt fått mindre känslomässiga men.

Helt rätt vi får inte alltid de förutsättningar som krävs för att vi skall gröa ett bra jobb.
En del omplaceras någon flera gånger

Vissa av respondenter har flyttats flera gånger från ett familjehem till ett annat. Ibland flyttade de till barnhem eller flickhem. Varje ny placering kräver nya anpassningar och nya samspel. Respondenternas samspel med den nya familjen fungerar inte då det är svårt att knyta an på grund av det är okända människor i en ny miljö.

Hela uppsatsen visar bara att vi har mycket att lära och mycket behöver förändras än.

Våra respondenter omhändertas ifrån sina biologiska föräldrar på grund av föräldrarnas omsorgssvikt, men de hamnar i en ny riskmiljö med nya riskfaktorer. Ur ett barns perspektiv brister myndigheterna genom att inte ha en uppföljning av omhändertagandeprocessen samt barnens upplevelser och behov i familjehemmet. Socialsekreterarna har aldrig frågat hur dem mår eller om dem trivs i familjehemmet uppger respondenterna. Psykisk, fysisk och verbal misshandel var en del riskfaktor som fanns med i barnens upplevelser i den biologiska familjen, de omhändertagna barnen utsattes även för detta i familjehemmet som skulle verka som en trygghetszon.

Vi har en lång väg att gå innan vi ens kan kalla det  bra.

Intervjupersonerna pekar på sättet de blev omhändertagna som den mest traumatiska och obehagliga upplevelsen under hela processen. Vi anser att det beror på att barnen inte har fått information vid omhändertagandet om varför de ska flyttas från sitt hem. Vi tycker att de socialsekreterare som var med vid omhändertagandet borde ha pratat med barnen om vad som sker, då hade omhändertagandet känts mer humanare och skadorna hade kanske reducerats markant.

De här barnen upplever redan obehagligheter hos sin familj, som exempelvis misshandel, ett omhändertagande ska eller bör inte skapa ännu mer obehagliga upplevelser för barnen. Våra respondenter önskade att de hade fått information om vad som kommer att hända och orsaken till varför de blir omhändertagna, att inte socialsekreterarna eller poliser bara kommer hem och tar dem ifrån deras syskon och föräldrar. Tjänstemännens beteende under omhändertagandet kan ha olika orsaker som exempelvis brist på kunskap och erfarenhet, Lysén (2008) anser omhändertagandet av alla barn från nyfödda upp till 20-åringar av en och samma socialsekreterare är en oacceptabel företeelse. Han anser att tvångsomhändertagande av barn kräver mycket bättre ordning och att socionomutbildningen behöver utvecklas mer (ibid)

Det har jag sagt länge. Vi har som sagt mycket att lära och lång väg kvar innan det blir ens i närheten av bra.
Jag känner ändå att vi gjorde rätt då vi förklarade, pratade om mycket om varför och ifall. Om vi inte kunde svara och varför. Det gör att barnen fortfaraden frågar oss för av oss får de svar.

Uppsatsen är mycket läsvärd och ger en inblick i hur man själv känner som drabbad.