Vår uppgift..

Hittade en krönika av Ann Söderberg så bra. Den handlar om hur vi föräldrar ibland uppmuntrar våra barn att ta avstånd från barn med diagnoser. Hur vi smittar av oss avoghet istället för förståelse. Den är så bra. Jag hoppas att ni läser hela, det är den väl värd.
Hon avslutar med orden:

En av mina söners bästa vänner har ADHD. Förutom att pojkens extremt tålmodiga och kärleksfulla föräldrar ska tampas med omgivningens fördomar kring deras ”bökige” son måste dom även se till att han utvecklas där det inte finns tillräckliga resurser. Det kan få vem som helst att krokna. Och nej, det är inga uteliggare på dekis som hytter med näven, utan vuxna välutbildade människor som på allvar tror att det handlar om en uppfostringfråga!

Jag säger bara: skärp er! Vår uppgift är inte att agera ordningspoliser på skolgårdarna utan att försöka förstå. Känna empati. Och dom som inte tycker att det finns plats för andra ungar än Polarn & Pyret-kloner borde ta sig en ordentlig funderare. Eller gå med i Sverigedemokraterna.

Nej, samhället borde ge en massa pengar och stöd till utsatta familjer i stället för att låta någon upcoming regissör med hybris göra ännu en skitfilm för 20 millar.
 

Själv skall jag iväg på en satsning för utsatta barn i vår stad. Hela stadsträdgården är hyrd och det är jippon överallt. Vi hoppas på massor av barn.