Skall på kurs idag och satt nu och letade saker att blogga om.
Fastnade på en film om en kille som fått canser. http://www.upworthy.com/this-kid-just-died-what-he-left-behind-is-wondtacular-rip?g=3
Han dog för tre dagar sedan. Han är förlåt var så possitiv.
Det brukar jag få höra om mig själv ochså att jag är posstiv, inte ger upp.
Men jag känner att jag orkar snart inte längre att vara possitiv, Orkar snart inte kämpa längre.
Orkar inte hoppas och tro att det skal bli någon förändring.
Orkar snart inte tro att det finns någon rättvisa eller upprättelse för vara sig oss eller barnen.
Det brukar ta ett tag och sedan blir jag arg, reser mig och tar nya tag men det är svårare och svårare.
Än har jag inte gett upp men jag undrar hur länge jag skall orka....
Du kämpar väl. Hoppas att de små får komma hem till dig igen.
SvaraRaderaFörstår dock att krafterna sinar, det tar energi. Men jag förstår, att de är som dina egna barn. Och sina biologiska barn skulle inte många sluta kämpa för. Tänk om alla förstod det. Att det spelar ingen roll vems livmoder ungen låg i.