Larmrapport

Då kommer en ny rapport.
http://www.svt.se/nyheter/placerade-barn-mar-samre

Barn som omhändertas uppvisar självskadebeteende och får psykofarmaka i mycket högre grad än andra unga. De klarar också skolan sämre och dör oftare i unga år, visar Socialstyrelsens utvärdering

Men jag blir förvånad över deras förslag då det gäller att få stopp på det.

De föreslår bland annat att utskrivningen av psykofarmaka ses över och ökat stöd i skolan.
 

I stället för att undersöka vad som är problemet skall man se över hur man kan stoppa utskrivandet av medicin. Man går på konsekvenserna istället för att titta på orsakerna.
Generaldirektören på socialstyrelsen Lars-Erik Holm skriver  tillsammans med Mona Heurgren ett inlägg på opinion i Svd
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/placerade-barn-mar-daligt_7973378.svd
Och visst är siffrona skrämmande.
• Dödligheten är nära fem gånger så hög bland ungdomar som är eller varit placerade jämfört med andra unga i åldern 15–24 år. 
• Tio gånger fler barn och unga som är placerade på HVB har vårdats för självskador än barn och unga som inte varit placerade.
• 15–19 gånger fler barn och unga som är placerade i HVB tar regelbundet sömnmedel, antidepressiva eller antipsykotiska läkemedel jämfört med barn och unga i hela befolkningen.
• Bara 6 av 10 som placerades före 10 års ålder går ut grundskolan med grundläggande gymnasiebehörighet (godkänt i svenska, engelska och matematik) jämfört med 9 av 10 i hela ungdomsgruppen. För dem som placerades första gången efter 12 års ålder är förutsättningarna ännu sämre.
• Det är fem gånger vanligare med långvarigt ekonomiskt bistånd bland unga vuxna som varit placerade i familjehem jämfört med dem som inte varit placerade.

Sedan kommer deras rekomendationer:
• Kommuner som inte har överenskommelser om samverkan med andra aktörer behöver se till att dessa kommer till stånd, och sedan omsätts i praktiskt samarbete.
• Socialnämnderna bör ge socialsekreterarna som arbetar med barn och unga de bästa förutsättningarna för att klara sitt viktiga och svåra uppdrag.
• Placerade barn behöver få hjälp att bättre klara skolarbetet eftersom det är den enskilt viktigaste skyddsfaktorn för att få ett bra liv som vuxen.
• Det behövs kunskap och medicinsk kompetens i kommunerna när det gäller behandling med psykofarmaka och stöd kring frågor som rör psykiska problem hos barn och unga i HVB och familjehem.
• Utskrivningen av psykofarmaka sker på olika grunder i olika delar av landet. Landstingen behöver se över utskrivningen till barn och unga och användandet av alternativa insatser.
Tidiga insatser kan leda till ett minskat behov av placeringar för barn och unga. Det vi gör i dag kommer att spegla barns och ungas vuxenliv lång tid framöver.

Ja då kom det barn skall i helst bo kvar hemma. Insatserna skall göras där.
Håller med på ett sätt. Man  skall göra allt där först, tidigt innan barnen börjar reagera och visa att det gått för långt. Om barnet behöver placeras skall man inte vänta så länge som idag.
Vad stod det bland siffrorna:
För dem som placerades första gången efter 12 års ålder är förutsättningarna ännu sämre.
Inte ett ord om de som gör jobbet familjehemmen. Hur man skulle kunna stötta dem hur man skulle kunna ge dem bättre förutsättningar att stötta så att barnen får bo kvar.
Om barnet far illa hemma skall det placeras och sedan skall man göra allt för att barnet inte skall behöva flytta igen. De skall få stanna och skall få veta att de skall stanna så de hinner landa, känna sig hemma och älskade och hinner ta tag i skolan och annat? Vårt hem är ju inte bara ett ställe de förvaras på. Ge oss något att säga till om det är ju trots allt vi som känner barnen bäst.  Det är vi som tröstar, stöttar och finns där. Det är vi som tar hand om dem då de är sjuka som pluggar med dem som hämtar och skjutsar och letar då de sticker i frustration. Det är vi som är med hos doktorn och tandläkaren och andra besök. Och då de passerat 18 och soc insatser lagts ner är det fortfaraden vi som ställer upp.

Över 30 % av spädbarn omplaceras och över 40% av äldre barn, de över 10 år, och om de väl omplacerats en gång har det en tendens att fortsätta. För varje omplacering blir dessa barn allt trasigare.

Lisbeth Pipping skrev:

Inget i det som skrivs handlar om vad som hade hänt om barnen bott kvar hemma! Hur många av dem hade då dött, inte klarat skolan m.m. Idag känns det som man anser att det bara är placeringen i sig som skadar barnen. Det är ju inte sant. Vad som är felet är att barn får bo kvar allt för länge i sin familj som inte funkar. Att det får skador som är svåra att reparera. Tidigare placeringar när vi vet att det inte går. Bättre stöd till de familjer som behöver det. Hjälpen måste komma när barnet föds. Inte som idag när barnet blir utagerande. Varför kan vi inte bredda debatten? Hur ska barn ha det så bra det bara går?

Nej man kan ju inte jämföra med hur det gått om de bott kvar därför att man inte kan lämna barn i ett hem där det inte fungerar bara för att se hur skadat det blir bara för att jämföra. Men det finns barn som bor kvar hemma alldelses för länge och deras skolresultat är heller inte bra. De har också självskadebeteende och hamnar i missbruk och annat.
Jämför man istället med barn som placeras i andra länder där man låter familjehemmet ta över vårdnaden eller de får adoptera dem så mår de barnen mycket mycket bättre.

Vill ni läsa hela rapporten så finns den här
http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2013/2013-3-7/Sidor/default.aspx

Om socialsekreterarna skall ges förutsättningar att klara sitt jobb borde det ju innebära att utbildningen skall ses över och belastningen på dem skall minska så de hinner och klarar av de uppdrag de ansvarar för.
Då det gäller skolan har jag full förståelse för att skolarbetet kommer på efterkälken. Få orkar koncentrera sig då man ständigt flyttar, inte vet vart man hör hemma. Far runt mellan en massa mäniskor man skall träffa och skall utreda och behandla , som har åsikter och styr över ens liv utan att barnet själv har något att säga till om. Lägg sedan till känslan av att vara oälskad, icke önskvärd, inte veta vad som är felet och de flesta barn lastar sig själva. Tror att det är dem det är fel på.

Det jag undrar är vad som händer nu. Alltför ofta nöjer man sig med att konstatera fakta. Så är det men det händer sällan något.