Ingen har ansvar

Hittar en debattartikel
http://ekuriren.se/ledareasikter/debatt/1.1702917-myndigheter-sviker-barnen

I en närliggande kommun finns en förtvivlad 11-årig flicka som inte vill leva längre för att hon ska tvingas till sin våldsamme pappa. Fem chefer och 20 handläggare har fått allvarlig kritik för att ha agerat partiskt, av Länsstyrelsen, Kammarrätten, Förvaltningsrätten, JO och Socialstyrelsen. Men inget händer ändå. Trots den allvarliga kritiken från alla håll vägrar socialförvaltningen att byta ut handläggare med hänvisning till att den brottsmisstänkte pappan vill ha dessa kvar. Vem är ansvarig? Till vem ska man vända sig?

JO tar helt godtyckligt upp vilka fall som ska granskas. Barnombudsmannen (BO) har inte mandat att ingripa i enskilda ärenden. Inte heller ministrar i regeringen. Socialstyrelsens granskningar tar månader eller år. Inte heller renderar allvarlig kritik i någon påföljd. Kritiserade myndigheter kan fortsätta precis som förut – och gör det. För ett krossat barn finns ingen hjälp att få. Det är meningslöst att anmäla myndigheters misstag.

Barnombudsmannen måste få mandat att gå in i enskilda ärenden eller få ett kompletterande uppdrag med tillsynsansvar. Eller så bör en ny tillsynsmyndighet skapas, med rätt att akut hjälpa barn som drabbas.

Det måste finnas hjälp när myndigheter sviker och inte klarar av sina åtaganden.

Precis så är det. Ingen får kan eller vill agera. alla som har lite insyn skriker att något måste hända. Socionom som organiserats sig i Nu bryter vi tystnaden gör allt för att väcka. De skriver i DN:

Politikerna måste agera. Missförhållanden inom socialtjänsten påtalas alltför sällan och stadsdelsdirektörerna vill ha chefer som mer värnar om budgeten än klienternas behov. Självklart påverkar chefernas rädsla även fotfolkets yttrandefrihet, skriver företrädare för socialarbetarnätverket ”Nu bryter vi tystnaden

http://www.dn.se/debatt/stockholmsdebatt/oroande-tystnad-praglar-stockholms-socialtjanst

Arbetar vi så effektivt i ekorrhjulet att vi inte hinner se bristerna i våra verksamheter? Eller har våra empatiska hjärtan hårdnat och lågan slocknat efter några år i maskineriet?

Arbete inom socialtjänsten är inte alltid så lätt. Vi ska arbeta rättssäkert och värna våra klienter, särskilt barnen. Utredningar och beslut måste vara klara inom en viss tid. Beslut och utredningar kan påverka ett barns eller en familjs hela tillvaro. Vi ska samtidigt arbeta förebyggande, uppföljande och med eftervård.

Allt detta ska styras av klienternas behov och bedrivas inom lagens ramar. Allt detta är vi duktiga på.

Problemet är att över detta arbete svävar en budget som vi ska hålla oss till, vilket påverkar vårt arbete långt mer än vad man kan tro. En ständigt stram budget gör arbetsbelastningen ohållbart hög medan våra löner är ohållbart låga. Vi kan inte arbeta med mer än det som är akut och kvaliteten på våra utredningar och beslut blir inte rättssäkra.

Besluten styrs inte av barnets bästa eftersom detta inte hinns med att utreda tillräckligt.

Med den budget vi har i dag finns inte den ekonomiska möjligheten att följa lagen. Vi har helt enkelt inte tid. Vi borde anmäla att barn drabbas hårt av ständigt förlängda utredningar och att vi inte har möjlighet att ge den hjälp föräldrar till barn i familjevård har rätt till för att kunna återförenas med sina barn. Vi kan inte ge de insatser familjer med stora behov behöver eftersom resurserna inte räcker till det.

Budgeten måste hållas till varje pris. Det är vad vi får höra från våra stadsdelsdirektörer i Stockholm och ner genom chefsleden. De höga tjänstemännen förmedlar att våra politiker inte kan ha fel i sina beräkningar, utan att det är vi som varit oansvariga med våra utgifter om budget inte hålls.

Piskan följer ledet ner till oss handläggare. Spara, spara, hålla budget! För vems skull? Inte är det för våra klienters skull.