Vart har det tagit oss

Har tänkt tillbaka på hur de senaste tre åren varit.
Då man tog barnen från oss gick det ett år innan de fick se oss igen.
Sedan var det tre gånger av möten, då vi fick veta att vi skulle säga adjö för att sedan aldrig se dem igen. självklart ställde vi itne upp på det. Det blev möten med kramar, längtan och det där att hitta varandra igen även om det gick fort. Att våga släppa inpå igen trots vad som hänt.
Sedan försvann vi igen. Denna gången 1/2 år.
Sedan fick vi träffas var redje vecka under sommaren.
Sedan förvann vi igen för att dyka upp i januari förra året tre gånger.
Vi kallades på möte med en grupp som diskutera utifrån barnen bästa och man kom fram till att vi var så viktiga att vi skulle ses. Det skulle trappas upp och vi började med var 6:te vecka hela sommaren (Lät bättre än det var det blev alltså tre möten totalt på hela sommaren)

Sedan hade vi en återkoppling och alla var så nöjda det gick så bra. Barnen mådde så bra av att se och träffa oss och att veta när. Så därför hör och häpna å¨nästa möte drog man ner på det igen.
Nu skulle det bli var 10:nde vecka. Men det talar man inte om för barnen så för dem blev det som vi försvann utan att de fick veta när eller om de skulle få träffa oss igen.
Då 10 veckor gått mådde barnen så dåligt att man använder  det som ursäkt för att ställa in. Banren mådde för dåligt för att träffa oss sa man så nu skulle det utredas varför de mådde dåligt. Ändå har vi två experter som talar om att just detta blir konsekvenserna om vi plockas bort.

Vi utgick ifrån att nästa inplanerade träff ändå skulle bli av men då jag mailade frågan om allt var OK inför nästa träff fick jag bara svaret att mötena mellan oss och barnen ju var inställda och vi var informerade och de hör av sig då det åter är aktuellt. När då kan man undra om ett par år eller?  Sedan var det inte så det stod i mailet då de ställde in utan det var bara det umgänget och det var inte inställt utan man skulle flytta fram det tills barnen mådde bättre.

Vi upplevde snart mötena som rena informationsmöten om vad de bestämt runt oss och barnen och vi hade inget att säga till om. Vi kallades, fick ta ledigt från jobb och åka på möten som tog oss en heldag. Lite underförstått att det var enda chansen att få träffa barnen. Men utan att någon var intresserad av våra åsikter vad vi ville, önskade eller tyckte.

Vi fick föresten skriva ett brev till barnen där vi fick tala om att de får ringa oss när de vill. Brevet skrevs under av två politiker för att det inte skulle vara några tveksamheter. Det skickades i augusti. Inget hände.
Ingen skall inbilla mig att barnen vetat och inte velat ringa. Jo då så var det fick jag veta av förvaltningen. Brevet var överlämnat så nu var det upp till barnen.
Då pojken fyllde år nu i december och jag stött på extra ringde de så äntligen och jag fick bekräftat vad jag trodde att förvaltningen återigen ljuger för oss. Barnen har inte fått veta.
"Ingen har sagt det till mig" som pojken sa. Flickan sa att "ingen har berättat det för mig".

Pojken talade med maken och sonen som han ser som sin bror. Han talade om att han längtade och ville "hem". Han grät.
På förvaltningen säger man att de inte vill träffa oss.
Flickan orkade inte ens tala med dem.
Men då jag talde med pojken blev saknaden för stor och hon kom. Jag kände knappt igen henne.
Hon grät och frågade varför vi inte får träffas. Hon talade om att hon längtade och vill vara hos mig. Min rädsla och övertygelse är att hon är på väg in i en depression så liten hon är. 7 år och på väg in i en depression för att hon inte orkar med det hon utsätts för.

Men vi skall bara se på. Inte agera, inte göra något för då kan de se till att vi inte får ses igen.
Vad de än gör skall vi bara le och se glada ut och vara tacksamma för vad de gör och att vi får höras och någon gång ibland träffas. Vi skall säga ja och amen. Inte ifrågasätta och inte ha egna önskemål eller åsikter. Hela tiden tänka oss för för allt kan misstolkas och vändas emot oss och det gagnar oss inte har vi fått höra. Hela tiden med det förtäckta hotet om att ställer vi inte upp så får vi inte se dem igen. Vi skall lägga allt bakom oss och se framåt men de fortsätter att behandla oss likadant som de hela tiden gjort.
T.ex. Lögnen om att barnen informerats om sina rättigheter.
Eller det senaste mötet nu för en vecka sedan som ställdes in med två dagars varsel och eftersom det ställdes in menar man nu att vi bara skall få halv ersättning. Men vi förlorar ju lika mycket om de ställt in eller inte vi har ju redan tagit ledigt.
Förstår inte att det skall vara så svårt att höra av sig i tid.
De hänvisar till en polecy som vad jag vet inte finns och ingen jag talat med känner till.
Nu vill de desutom ha arbetsgivar intyg igen, för femte gången trots att de senaste skickades i höstas och inget ändrat sig sedan dess.
Hela tiden underförstått skall vi inte reta dem genom att ifrågasätta eller tala om för någon hur de behandlar oss. Vi har ställt upp på det men vart har det tagit oss?  Ingenstans