Övernattning

Sonen har sovit hos en kompis.
Det är inte första gång, men varje gång så minns jag.
Minns hur det var första mogonen då de var borta. Den förlamande tystnades, som var så man skulle kunna skära i den.
Kylan i hela kroppen den morgonen.
Känslan av maktlöshet.
Det är alltid lika tomt då han sover över någonstans men vi vill inte missunna honom det roliga, kan ju inte neka honom.
Vi är glada att han är så trygg att han vill och vågar.
för honom är det inget, för oss är det påminnelse.
Han har som tur är lika ofta kompisar som sover över här. Nästan oftare.
Då njuter jag av ljuden, skratten och buset, men längtar efter "rätt" röster, "rätt" skratt.
Ingen annan kan byta ut dem.