En dröm

I natt drömde jag. Jag var tillbaka i Borås för 2 1/2 år sedan.
Jag hade just lämnat över barnen och körde ut bakom dem.
Tösen vände sig om.
Jag såg henne så tydligt.
Hennes glada ögon. Jag hade ju lovat att det bara var en stund. Att jag skulle hämta dem snart. Att de dagen efter skulle få följa med till mitt jobb som de älskade och sedan skulle vi till stuga.
De sista orden från pojken; älskar dig mamma. Du kommer väl sen? Jag skall väl hem till pappa igen?
Tänk om vi vetat att det var sista gången på över ett år som vi skulle ses.
Tänk om vi vetat vilket helvete vi skulle få genomlida.
Tänk om vi vetat vilken sorg, vilken smärta vi skulle få utstå.
Om vi vetat vilka sår vi skulle få leva med.

Men jag är fortfaraden lika övertygad. En dag kommer de. När någon äntligen lyssnar till dem, när de får bestämma själva, så kommer de och vi längtar dit lika hett som man kan längtar efter vatten då man är riktigt töstig, som efter ett bad en varm sommardag. Eller efter varm cholkad en vinterdag då solen gnistrar i snön.