Vi ger oss inte

Först hittade jag ett inslag på radio västerbotten http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=109&artikel=4832093
Ordförande för samhällets styvbarn säger att fosterbarn aldrig skall behöva en ursäkt igen.
Men jag hävdar att forstätter man som nu så kommer det ändå blir så.

Fortsätter jag in på hennes blogg den kopierar jag delar av rätt av, det handlar om oss, den är så bra. Har inte tagit med allt utan ni får följa länken om ni vill läsa hela. http://anneskaner.wordpress.com/2011/12/02/blod-ar-tjockare-an-karlek/
Hon skriver:

Vi såg den sista etappen i Uppdrag Granskning och även om de utelämnade en del viktig information från Socialstyrelsen som kunde stärkt bilden än mer, så var inslaget bra. Det speglar inte minst hur olika socialtjänstlagen och LVU tolkas i Sverige. Här talas om att barnen skall återförenas, trots tre tidigare misslyckanden.

Hon fortsätter:

Uppväxtplacering ska innebära att barn skall känna sig trygga i sin uppväxt och veta att de får växa upp i lugn och ro. Men föräldrabalken och LVU krockar och LVU är den starkare som slår fast att blod är tjockare än kärlek och omsorg. Eller för att citera Anders Broberg, professor i klinisk psykologi vid Göteborgs universitet och expert på anknytning: ”Förälderns rätt att återfå barnet väger i nästan alla sammanhang tyngre än barnets rätt att få vara kvar där det har rotat sig”. Broberg påpekar också att ”LVU verkar vara skriven för äldre barns tillfälliga placeringar snarare än för små barns långsiktiga behov av stabilitet i sina föräldrarelationer”.
Det som var så beklämmande i UG i onsdags 20111201 var den advokaten som bara såg caset men inte barnen. Nej det fanns ju ingen garanti att barnen fick stanna i det nya hemmet heller. Nej givetvis skall samhället flytta de här barnen runt runt mellan en mamma och icke fungerande miljö till nya familjer. Ewa fostermamman i Marks sa ”de här barnen kommer om 30 år ställa samhället till svars för att de blev vanvårdade”. Detta är vad som Samhällets Styvbarn vill motverka. Men beslutsfattare och politiker måste någon gång bestämma sig för vems rättigheter det är som gäller – barnens eller föräldrarnas.

Å ni alla som säger jo men barnen skall ju hem igen. Nej de här barnen kommer aldrig att komma hem för att stanna, de är den nya generationens barnvandrare som utsätts för experiment och hänsynslös social exploation tillsammans med 397 små barn i samma sits.

Nej nu är jag arg slutar för den här gången…men inte med debatten.

Samma här jag sitter i ett julpyntat hus och undrar om det är såhär livet kommer att bli, vi utan barnen, träffar någon gång ibland, förhoppningsvis nu här hemma.
Trots att alla fel konstaterats, trots att man konstaterat att barnen har sin anknytning hos oss, trots att man konstaterar att det är oss de ser som sina föräldrar, trots att de inte skall hem igen.
Nej det gör även mig så arg att jag måste sluta.. men inte heller jag med debatten eller försöken att förändra lagen.