Trött

Fick lite länkar skickade till mig. Ett par bloggar en ny som samlar artiklar runt hur barn far illa eller utsätts http://barnkamp.se/
http://www.newsmill.se/artikel/2011/08/02/det-beh-vs-nationella-riktlinjer-f-r-omh-ndertagande-av-barn
Anna Skåner ordförande för samhällets styvbarn, alltså själv drabbade tar en tur till i debatten och undrar varför inte familjehemmen och socialtjänsten bemöter kritiken. Det har jag också undrat. Varför går inte familjehems organisationerna ut och talar om var de står eller backar det som kommer fram. Jag försöker ju ändra ”vår” situation men därifrån är det tyst.

Hon skriver även om Rebellrobban http://anneskaner.wordpress.com/2011/08/03/farsta-stadsdelsforvaltning-forhalar-rebellrobbans-arenden/
han bor vist i Farsta och hon jämför förvaltningarna där och i Mark när det gäller att hantera ärenden.

Artikeln som kom på newsmill häromdagen ligger även på nyhetsverket. http://www.nyhetsverket.se/nyhet/17851/Maria-Larsson-måste-dra-lärdom-av-Marks-fallet

Det är konstigt att trots att det är sol, varmt och de flesta har semestern så är jag som tröttast. Jag har ingen energi och livslusten finns där liksom inte. I går kväll fastnade jag framför en film och resten av familjen gick och lade sig. När den var slut gick luften liksom ur mig. Jag satt där ensam i mörkret och grät. Grät över att det inte tar slut, över att det tar så lång tid, grät över allt vi förlorat och vad vi missar.
När jag lagt mig och precis somnat vaknade jag med ett ryck. Jag hörde sonen i panik ropa : "Mamma, Mamma". Jag sprang in till honom och han satt i sängen. Han var knappt vaken men var kallsvettig och hade drömt.
Det påverkar så mycket i saker man inte kan se. Han räknar ner tills vi skall träffa dem igen och gör saker till dem som små presenter och sa häromdagen att det inte är så länge denhär gången innan det blir roligt igen. Visst har han kul med sina kompisar men han saknar och längtar efter dem han växt upp med, som han ser som sina syskon.
Jag satt på knä vid sängen och smekte hans huvud, men det tog tid innan han somnade om. Jag var trött och lade mitt huvud intill hans på kudden. Satt där och hörde hans andetag och där vaknade jag efter en stund med värkande knän och rygg.
Idag är jag trött och sliten. När skall det ta slut? När skall vi få börja leva som vanligt igen? Så vanligt det nu skulle kunna bli efter det trauma vi utsatts för.