Brev till ministern

Igår började jag ilskna till. Jag funderade över vad för budskap man sänder ut när man först ger två år för att rätta till och trots att de fortfarande får kritik avslutar man ärendet. Om det inte blir konsekvenser i ens detta ärende som är så stött och blött och där man konstaterat så ånga fel så är det ju ingen ide att anmäla alls eftersom det ändå inte kommer att ge något.

Så jag skrev ett mail till Göran Hägglund och ett till Maria Larsson. Sedan informerade jag press.
GT nappade direkt och skickade mailet till pressekreteraren för Maria Larsson för att få en kommentar. Tyvärr är de fortfarande lite för fast i vårt ärende och hänvisar till det och konsekvensen blev att de inte kommenterar enskilda fall.
http://gt.expressen.se/nyheter/1.2497172/fostermammans-vadjan-till-regeringen

I artikeln står det att jag vädjar till ministern om hjälp att få hem barnen. Det är helt fel. Det gör jag inte alls. Jag vet att de inte kan gå in i enskilda ärenden.

Mycket riktigt börjar jag som artikeln skriver med orden:

I fredags kom den då. Domen från socialstyrelsen. Efter ett och ett halvt år. En mycket lång tid i ett litet barns liv.

Sedan fortsätter jag med en sammanfattning. Jag förväntar mig nämligen inte att en minister trots att de är informerade om vårt ärende att de skall ha allt i huvudet. De har många viktiga saker på sin agenda.
Jag skriver:

Det är ett flertal barn, under fem år, som går och undrar vart dras mamma eller pappa tagit vägen samtidigt som det granskningsmyndigheterna mest verkar bry sig om är att det ser bra ut på pappret. Är det den människosynen som regeringen vill stå för?
Alla löften om konsekvenser, upprättelse och uppsträckning blev det inget av. Det var bara tomma ord.

Det som förvånar mig mest är hur tiden bara går och förvaltningen får månad efter månad på sig att rätta till återigen på de drabbades bekostnad. Så är det inte någon annan stans i samhället. Skulle en medborgare göra fel kan man inte nog fort kräva rättelse. Ofta hotar man med åtgärder innan felet begåtts bara i förebyggande syfte.
Barnen är alltså inte ens fem år fyllda och ändå får man över ett och ett halvt nästan två år på sig att rättat till men det blir inga konsekvenser i det enskilda ärendet.

I kritiken runt vårt ärende den som kom redan 16 mars 2010 står det att barn perspektivet inte har beaktats, handläggningen inte var av god kvalitet och uppföljningen inte har beaktat barnens bästa. Hur tycker man att det är uppfyllt nu? Inget har ju hänt? Barnen är fortfarande borta och de får inte ens träffa oss. I min värld hade konsekvenserna varit mycket kännbara och kommit dagen efter kritiken. Hade de fått 200 000 kr i böter och 50 000 kr i månaden tills det var upprättat så hade det blivit fart på dem.

Var detta tanken när ni lät socialstyrelsen ta över granskningen?
De är ju lika tandlösa. Vad tror ni att det sänder ut för signaler när det inte blir några konsekvenser ens i detta ärende som har varit så uppmärksammat? Då kan det ju inte bli några konsekvenser i andra ärenden där det inte varit lika galet. Det kommer att medföra att man inte gör anmälningar, det leder ju ändå inte till något. För den lilla medborgaren är det helt rättsvidrigt. De granskande myndigheterna bryr sig bara om papper och det räcker med att man rättar till tillräckligt. Inte bra och inte godkänt utan bara precis så att man klarar det tillräckligt medan den drabbade står där utan att de fått något.

För egen del som har kämpat för upprättelse i snart två år får jag säga att rent ut sagt så skiter jag i om de blir bättre på att dokumentera, Jag skiter i om de från och med nu kommer att ha vård och genomförande planer. Jag skiter i om de nu kommer att göra hembesök som de skall och för in allt i tid i akterna. Om det inte får konsekvenser i det enskilda ärendet så är det inget värt.

Budskapet man sänder ut nu över hela Sverige är att den enskilda människan inget är värd. Dokument och att dt ser bra ut på pappret är viktigare. Det kommer att få konsekvenserna att ingen kommer att orka anmäla därför att det ändå inte ger något.
Är det vad ni tänkt? Är det så ni vill ha det? Skall den enskilda inte ha några rättigheter?

Lägg till att utredningar idag kan bygga på enbart påståenden så är det i vissa delar av Sverige livsfarligt att bo för där kan du bli av med dina barn på inga grunder alls.

Jag vill ha och kräver ett svar. Om tio-femton år kommer vi att ha en ny våg av uppväxta barn som kommer att anklaga sittande regering för alla misstag som gjorts mot dem. Du kan inte ens påstå att du inte visste för vi är många som försökt tala om. Du är ansvarig och det är du som kommer att ställas till svars. Du har chansen att göra något innan. Hur länge skall du tolerera att detta pågår?
Vad skall du svara de barn som kommer att söka upp dig och ställa dig till svars för vad som händer just nu för så många? Du är ytterst ansvarig.
Det räcker inte med en klapp på axeln med kommentaren att du har så bra åsikter maila mig.

Det är inte enskilda ärenden utan vi är många och granskningsmyndigheterna gör inte särskilt mycket.
Hur kan KD som påstår sig vilja sätta barnen i centrum ställa upp på detta? Vad gör man åt det? Vill man överhuvudet taget se problemet?
Skall man som enskild innevånare behöva vara rädd, rädd för att bli av med sina barn? Rädd för att anklagas oförskyllt utan möjlighet att rentvå sig? Rädd att bo i Sverige därför att det inte finns någon rättsäkerhet här?
Som sagt jag förväntar mig en reaktion och ett svar på vad du som ansvarig rent konkret kommer att göra åt det.

I artikeln står det att jag vädjar till ministern om att få hem barnen. Det gör jag inte alls. Jag vet att de inte får gå in i enskilda ärenden. Och visst blir svaret att de inte kan eller får kommentera särskilda fall och bara kan granska om socialstyrelsen gjort det de skall men det verkar så.
Handlar om att det kan bli fel ibland.

I brevet som jag lagt ut det mesta av ser ni själva att jag inte vädjar alls. Utan jag försöker sätta fokus på ett problem.

Kände mig tvungen att skicka ett mail till nu n'är jag såg artikeln.
Där står det:

Det jag försöker få dig att inse är att det inte är enskilda fall. Att det inte är missbrukare eller utsatta mänskor utan vanliga familjer som nu blir av med barn för att lagen ger så dåligt skydd att det tillåts. Att vi är många. Men det handlar inte bara om familjehem. Jag hade åtminstone hoppats att du skulle vara villiga att lyssna till mina argument men du avslår innan du ens lyssnat. Det är många barn som drabbas av bristerna och min fråga är vad du som ansvarig kommer att svara dem när de frågar vad du gjorde åt det? Du hänvisar oftast till Maria men hon tar dem inte på allvar, klappar mig på axeln och säger att jag har bra argument maila dem till mig sedan händer inget. Du är social minister och lika ansvarig. Det jag ville framföra och förändra inom socialtjänsten är
• Att ni måste se till att en utredning måste bygga på fakta.
• Ta bort den omvända bevisbördan där en förälder i rätt skall bevisa att de inte är allt som en myndighet påstår baserat på åsikter och påståenden.
• Om man är föremål för en process borde det vara självklart att man även kallas och hörs. D.v.s. diskuteras man i rätt skall man ha rätt att försvara sig. En mänsklig rättighet enligt artikel 6.
• Man skall inte kunna flytta barn utan verkligt starka skäl inte som i dag utav eget godtycke utan att behöva redovisa vd man gjort och utan att det kan bemötas av dem som utsätts för det.
• Man måste se över utbildningen inom socialtjänsten. Det skall åtminstone vara obligatorisk närvaro och skall ingå åtminstone praktik runt barn.
• En handläggare måste ta ansvar för de beslut de fattar. Man skall inte få hantera andra mänskors liv utan att ta ansvar för det. Det är inte rättsäkert. Hur skulle det vara om en läkare inte tar ansvar för det de gör. Varför får en läkare ta personligt ansvar men inte en tjänsteman? Båda hanterar och tar beslut som får konsekvenser i andra mänskors liv.
• Det borde vara så att när en granskningsmyndighet kritiserar skall konsekvenserna komma direkt inte ta två år och sedan inte bli några konsekvenser alls. Och det måste bli konsekvenser även i det enskilda ärendet annars kommer de inte få några anmälningar.
• Ett ombud för barn skall ha krav på sig för att företräda barn åtminstone att de skall träffa barnen de företräder. Så är det inte idag.
Inget av kraven är särkilt svåra att genomföra och är för de allra flesta självklara men så är det inte i lagen. Och detta är rent konkreta förslag som inget av dem är särskilt svåra att genomföra. Rätt logiska och självklara för de flesta.
Jag vet att du inte får gå in i eller kommentera enskilda ärenden men här handlar det inte om det utan om brister i lagen som får oerhörda konsekvenser. Brister jag upptäckt utifrån vårt ärende och vissa är rätt så lätta att rätta till. Det är vad jag vill ha svar på vad gör du åt dessa rätt "lätta" problem? Kommer du att göra något? Och hur motiverar du om du låter bli, om du inte tar detta på allvar?

Jag vill verkligen ha svar. Hur kan de anse att detta är rätt? Tror inte att de gör det men vad gör de åt det? Återigen inte ett ljud om vårt enskilda ärende utan raka frågor som kräver raka svar runt hundra kanske tusentals föräldrar och barn som far illa i en hantering som inte är som den skall.