Gp idag

I dagens GP http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.583949-en-familjepolitik-som-gor-barnen-psykiskt-sjuka Det ’är en debattartikel som handlar mer om hur ekonomin sätts före barnets välmående men det var en annan aspekt, ett par rader som jag fastande för.

De skriver om att alla jobbar mer har fått konsekvenser. Den generation som växt upp nu har gjort det på dagis från de var ca 1 år. Att vi om vi lämnar barnen så tidigt på något sätt räknar med att vuxna är utbytbara men att så inte är fallet. De tar upp att det finns ett påtagligt samband mellan det och barns psykiska hälsa.

Först nu får vi se konsekvenserna av det. Ungdomar som i allt högre utsträckning mår psykiskt dåligt. ”Självmord, suicidförsök, depression och konsumtion av psykofarmaka har bland unga kvinnor ökat med upp till 400 procent under de senaste tio åren”.
De som skrivit artikeln är
Annica Dahlström: läkare, neurobiolog, professor vid Göteborgs universitet, författare och föreläsare
Christian Sörlie Ekström; mastersexamen i industriell ekonomi, författare, debattör och miljöaktivist i Greenpeace

De menar att det beror på att barnen känner sig övergivna av föräldrarna. Man lämnar den trots att de skriker i separationsångest. Hur många föräldrar känner inte igen sig där? Och en del möts av personal som säger att så gör alla, det går över och det är klart att det gör. Barnen ger ju upp. Ingen lyssnar och de får lära sig att det inte är någon ide att protestera.
Jag minns när jag berättade för ”vår ” ena handläggare att barnen efter umgängena inte gick att lämna, att de skrek och vägrade släppa mig. Att jag ofta efter umgängena fick ta med dem till jobbet. Han sa att det var inget att bry sig om det gjorde alla barn. Han hade (7) tror jag det var. Många var det i alla fall.
Men de här protesterna var annorlunda, men jag talade för döva öron.
Återigen ett exempel på hur ofta barnens röst inte hörs.
Jag har aldrig lämnat barnen om de gråtit. Som tur är har jag haft ett jobb som gjort att jag då kunde stanna en stund, till de kommit igång och lekt och jag har kunnat lämna dem utan gråt. Men ibland gick inte ens det utan jag fick ta med dem. Men de flesta har inte den möjligheten.

I artikeln står det:
”Anknytning är ett i dag väl utforskat begrepp. Det är vetenskapligt visat att barn behöver nära kontakt med sin mor under de första levnadsåren. De behöver även sin far men modern är väsentligast under de 2-3 första åren. Ett barn som gråter hopplöst när det lämnas på förskolan upplever sig övergivet. Det är först vid 4-5 års ålder som barn får ett tidsbegrepp. När vi lämnar ifrån oss ettåringen har den ingen möjlighet att bedöma om föräldern någonsin kommer tillbaka”.

De åren hade de hos oss. Det var hos oss de fick den anknytningen och det är oss de ser som föräldrar. De hade anknytningen hos oss och hade separations ångest efter umgängena fick vi bekräftat gång på gång.
Som när de skulle på skolresa, det var dagen efter ett umgänge. Jag stod utanför bussen och pojken grät, han sträckte sig efter mig. Det klarar jag inte. Det var bara att plocka ut honom och ta med honom till jobbet. Det var likadant med tösen vissa dagar vägrade hon att släppa mig. Hur mycket personal och kompisar än trugade. Det var många sådana dagar. De accepterade inte vikarier, ville sitta i knäet på personalen och äta och vägrade lämna skolgården. Det är separationsångest på hög nivå och inte av de vanliga orsakerna men ingen ville lyssna.

Vi fick höra efter att de omplacerat dem att de inte ens talade om oss. Det togs som ett bevis av handläggaren på att de inte skulle ha någon anknytning till oss alls men jag hävdar att det berodde på att de var i chock. Det varade vad det berättades för oss i flera månader.
Sedan är det ju så med barn att de är experter på att känna vad de får och inte får tala om.

De protesterade och jag tvingade dem i alla fall till något som de inte ville och sedan försvann jag bara utan ett ord till avsked utan att de fick med nalle eller snuttefilt. Vad byggde de upp för bilder som förklaring? Vad skulle de tro? De gjorde mig till en svikare. Jag lovade att jag skulle hämta dem. Jag lovade att det bara var några timmar. Vad de vet så ljög jag. Jag talade om att jag älskade dem men jag bara försvann. Vad skulle de tro? Allt det där bränner hål inuti mig. Jag vet att det inte var mitt fel men hur skall de kunna veta? Jag vet att jag inte kunde handla på något annat sätt men jag skuldbelastar mig ändå. Jag vet att beslutet inte var mitt men jag känner mig ändå skyldig.

Skribenterna fortsätter:
”Skador i anknytnings-processen är ofta irreparabla och resulterar i oro, ångest och depression. Just vad våra ungdomar lider av i dag”.

Och trots att man vet detta så gör man som man gjort med de två som bodde hos oss.
Artikeln vänder sig som sagt mot samhällets syn på föräldrar, synen på barnen och de ekonomiska vinningarna som de menar går emot barnens intressen. Jag kan bara hålla med.
Anknytning är livsviktigt och barn som känner sig undanstötta och ratade kommer att få men. Och hur skall dessa två små veta att det inte var jag som svek, inte jag som ljög, inte vi som inte ville ha dem? Hur skall de kunna tro igen? De har så lätt att ta på sig ansvaret, tror att de är orsaken, att de inte förtjänar att bli älskade eller att det är deras fel att de ratas.
Tänk om vi kunde få hem dem snart så att vi fick börja helas. Börja bygga upp tilliten igen. Tilltron och leta fram glädjen igen. Det är det jag önskar mest av allt.