Fosterbarn -i undantagens värld

I går kväll tittade vi på ett program på kunskapskanalen. KL 21.00 Fosterbarn -I undantagens värld. Hette det och handlade om fosterfamiljer och fosterbarn. http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=74514&selectedDate=20110216 Vet inte om det går att se i efterskott.
Det handlade om tre fosterbarn men olika bakgrund.

Den minsta hade en pappa som var nästan blind. Mamman vet jag inte var hon var. De hade redan en anknytning och tösen blev glad när han kom men ville nog bo kvar där hon var även om det var jobbigt att skiljas. Men det var inte alltid han dök upp. Tösen berättade om hur jobbigt det var när han sa att han skulle komma och inte gjorde det.

Sedan var det en tös vars mamma var f.d. missbrukare och pappan hade psykiska problem. Pappan orkade inte hälsa på för han mådde dåligt för att han inte fick träffa henne oftare så det kunde gå ett halvår emellan varven. Han mådde dåligt för att han inte fick träffa henne så ofta så att han uteblev.
Det får inte jag ihop.
För mig tyder det på egoism. Hans behov av att frossa i självömkan gjorde att han inte ens tog chanserna han hade. Han ville ha hem henne men mådde så dåligt för att han träffade henne för sällan så att han inte kom alls. Han såg med andra ord bara sig själv och sitt behov att han glömde tösen och hennes behov av att träffa honom vilket antagligen var orsaken till att hon var placerad från första början.
När han äntligen dök upp tyckte han att tösen skulle börja dansa balett bara för att han hittat en så fin ballett klänning till henne. Han satt på golvet och försökte få flickan att säga att hon saknat honom. Han ville krama henne och hon kände ju knappt igen honom och drog sig undan.

Den tösen hade en mamma som längtade efter henne och ville ha hem henne men hon hade varit missbrukare. De träffades och de hade en anknytning men tiden hade gått. Vad som hände där fick tittarna inget svar på.

Visst blir det fel ibland och man tar barn som kanske skulle fungerat hemma. Sedan är det ju så att en del får rätsida på sitt liv och då är tanken att barnen skall hem. Den f.d. missbrukande mamma, av det man såg, tror jag nog skulle kunnat ta hand om sin flicka att det räckt med att någon besökte ibland och tittade till dem att allt var bra. En "hemmahosare" som avvecklades på sikt då allt fungerar. Men jag vet ju inte om de visade allt. Hon fick frågan vad som krävdes för att hon skulle få hem tösen? Sysselsättning, lägenhet och ordnad ekonomi svarade hon. Och så ryckte hon på axlarna som om hon inte riktigt förstod. Lägenhet verkade hon ju ha och om man blev av med sina barn för att man är eller blir arbetslös och ekonomin rasade så skulle familjehemmen inte räcka på långa vägar. Tänk på alla ensamstående arbetsösa mammor eller pappor. Mamman och flickan hade ju dessutom en anknytning och tösen var glad när hon kom och de hittade på saker.

Jag kände igen situationer som när mamman eller pappan skulle gå och fostermamman försökte få flickan att krama dem. De skulle bli så glada om de fick en kram, snälla. Var nu duktig flicka.
Le och se glad ut, gör som du blir tillsagd, krama mamma eller pappa så är du duktig, bråka inte genom att protestera även om du inte vill.
Man slår nästa knut på sig för att barnen skall vara till lags. För att du själv skall vara till lags. Sedan får man höra av föräldrarna han/ hon kramar mig alltid han/hon alltså vill de vara hos mig. Och så vet man hur det är hur mycket man kämpat för att de där små kramarna skall komma till stånd, hur mycket barnen ibland får kämpa med sig själva för att göra som de blir tillsagda även om det bär emot, även om de inte vill. Hur mycket de får trampa på sig själva, göra våld på sig själva för att vara den vuxne till lags trots att det blir på deras bekostnad, gång på gång.

Sedan var det sista tösen. En liten femåring. Hon kom till fosterfamiljen då hon var 10 månader och nu ville mamman ha hem henne.
Redan där var det igenkännande. Pojken (vår) kom när han var 11 och de bodde ju nästan lika länge.
I det här fallet hade mamman suttit inne och kom nu efter fem år och ville ha hem sin flicka.

Fosterfamiljen hade ändå åkt och hälsat på henne minst en gång i månaden under alla dessa fem år för att på något sätt få en anknytning. Men det hade misslyckats. Mamman var på besök efter besök. Hade med sig flickan ut och fikade satt och talade om för henne att hon skulle få flytta hem till henne.
Så var det för ”våra” också det blev inte bara träffar med mamman utan något som ruckade hela deras existens.
Mamman talade om att hon hade syskon som längtade efter henne och saknade henne och när hon kom hem grät hon. Till saken hörde att fosterfamiljen väntade barn. Tösen hängde om fostermamman hals och grät och sa:

”jag vill inte, jag vill inte flytta, jag vill in i din mage jag vill inte flytta. Vill inte vill inte”.

Hon grät sig till sömns, kväll efter kväll.
Fostermamman lockade, mutade, pratade sa att din mamma X älskar dig och saknar dig ”Nej” skrek hon. Hon grät sig till sömns samtidigt som hon mummlade ”vill inte, vill inte”.
Hon grät dag efter dag och varje gång kom det: "vill in i din mage, vill inte flytta”.
Hur skall en femåring kunna förklara, protestera, bli hörd? Vad skall man som vuxen svara, hur skall man kunna tackla något sådant?
Hur skall man bemöta barnens ångest och frustration och uppgivenhet över att ingen lyssnar. Det känns ju för dem som t.o.m vi sviker som inte protesterar, försvarar, gör något. Hur skall de kunna förstå att vi inte får, eller kan? Att vi inget hellre vill. Och så skall man vara stark för att andra har bestämt att detta är det bästa för barnet.

Vi grät. Både jag och min man satt där och grät. Det var knappt att vi klarade av att se klart men vi tvingade oss. Vi kände igen oss i frustrationen över att inte höras, att inget kunna göra, i sorgen, ilskan över att ingen lyssnade. Att se barnen/t man älskar må så dåligt och inte kunna inte kunna göra något, inte kunna försvara, inte kunna lindra eller ställa till rätta. Inte kunna lova något. Livrädd för att just det värsta skall hända, vilket det också gjorde i vårt fall.

Vid ett tilfälle när mamman satt och anklagade fosterhemmet för att ha tagit hennes barn, ha gjort henne till deras och de försökte försvara sig och frågade hur de skulle gjort, om de skulle satt henne på någon sorts undantag?
Då frågade handläggaren mamman: Hur hade du trott att det skulle bli? Eftersom tösen bara var 10 månader när du åkte in i fängelse och du visste att det skulle bli fem år, hur trodde du att det skulle bli? Det fick hon inget svar på. Jag förstå att man hoppas vil tro att det skulle kunna bli så men en bra förälder sätter sina barn i främsta rummet, deras välmående.

Jag vill inbilla mig att en bra förälder i ett sådant läge hellre ställer sig bredvid och är glad över den kontakat det bli och jobbar på den. Att man inte kräver att barnent skall ge upp allt för den vuxnes skull en gång till. Gör man det kan kontakten bli bättre och bättre och barnent kan när det blir större sova över, hälsa på på helger, lov men det blir utan att barnet får ge upp allt en gång till för att föräldern gjort bort sig.

De hade en bra handläggaren. En handläggare som lyssnade på familjehemmet och som lyssnade på barnet. Hon såg hur dåligt flickan mådde i det ökade umgänget. De backade inte bara ett utan flera steg och drog ner på umgänget och utredde.

Filmen slutade med en intervju med , Noomi Liljefors, hon som spelat in filmen. Hon fick frågan hur gick det? Hon berättade att flickan var kvar och skulle adopteras av familjehemmet när hon blev 18 år. Hon sa att det blev bra för flickan, för mamman vet jag inte.
Men det skall ju vara på barnens bekostnad, det är barnens bästa som skall vara grunden i de beslut som tas.
Det var så skönt med ett bra slut.

Filmen var gjord 2000 alltså för 11 år sedan men de hade en bra handläggare. Ett bra barnperspektiv. Lite krasst kan man säga att de hade mer sunt förnuft, ett bättre barnperspektiv för 11 år sedan än nu. I alla fall om man jämför det ärendet och vårt.