Anknytning utifrån barnen

Den ena av familjehems organisationerna FR (familjehemmens riksförbund) har en tidning som kommer ut med jämna mellan rum. I december numret var det med två saker som handlade om oss. Den första hade Lisbeth Pipping skrivit. Den handlade om rättsäkerheten för barn. Det faktum att barn bra har ett rättsligt ombud när en sak går upp i rätt. Att det som hände oss och de barn som bodde här ha visar på vad bristen av någon som företräder barnen kan föra med sig.

Sedan var det en med Kenneth Johansson ordförande i socialutskottet. Han skriver också om oss. Att deras intention är att alla barn i Sverige skall ha det bra men att det inte alltid är så. Att allt som hänt oss ger honom lite hopp att vi inte accepterar att barn far illa.

Det som jag reagerar mest på är att det i de allra flesta sammanhang talas om större barn. Regler och lagar utgår ifrån äldre barn. Likaså många av lagförslagen. Barn som redan har sin anknytning bra eller dålig hos en förälder medan man glömmer de barn som är så små att de inte har någon anknytning till föräldrarna. De är så små när de placeras så att hela deras anknytning är hos fosterfamiljen. Barn som placerats som spädbarn kan inte jämföras med tonårsplaceringar. Talade med en socionom som sa att när man letar familjehem så är det två sorters hem man söker. Anknytningsfamiljer och komplimenterande familjer. Det första är för barn under tre år och komplementet skall vara för barn över som redan har en anknytning. Man kan alltså inte låta samma regler gälla för båda. De har så helt olika utgångspunkt. Att små barn inte skall få trygghet på grund av att de har helt andra förutsättningar än små barn är vansinne. Man måste på något sätt hålla isär det.

Då det gäller små barn som har hela sin anknytning hos familjhemmet kan man inte utgå ifrån samma regler som för de barn som redan hade sin anknytning hos förädrarna även om de inte klarade av annat runt barnen.
För små barn som placeras blir fosterfamiljen den familj de känner till och tar man barnen ifrån dem så skadar man barnen för livet.
Man kan jämföra dem med barn som adopterats.
Att tro att anknytnignen läggs redan i magen och att det skulle räcka med den är fel. Visst barnen känner igen sin mamma då det kommer ut ur magen men det knyter sedan an till den som tar hand om det och maganknytningen kan inte på något sätt väga upp det.

Att se det på något annat sätt är inget barnperspektiv.

T.o.m. barnkonventionen missar detta. Det står om barnens rätt till sina föräldrar. Men då utgår de ifrån de som fött dem. Jag menar att ett tydligt barneperspektiv utgår ifrån barnet och den som de ser som sina föräldrar inte den som råkar ha fött dem. De som de har sin anknytning hos det är dem de skall ha rätt till.