Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

torsdag 30 april 2015

Barn skall inte ställas ut på gatan

I Sverige har man bestämt att inga barn skall ställas på gatan eller slängas ut ändå är det så gång på gång.
http://www.tv4.se/nyheterna/klipp/sonen-fr%C3%A5gar-varf%C3%B6r-vi-m%C3%A5ste-flytta-3173532
Återigen varför har man lagar som inte behöver följas?

Risken är ju på sikt att de tar barnet ifrån henne eftersom hon bor/lever som hon gör trots att det inte är hennes fel.

Sedan är det ofta vi försvarar oss, värjer oss med kommentaren det är ju i alla fall inte i Sverige men inte heller vi är så duktiga och bra som vi gärna vill ha det till. Ibland är det just här i Sverige http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20715551.ab
Liljaskolan i Vännäs utanför Umeå, som har både gymnasie- och vuxenutbildningar, har ett elevboende och det är på det flera elever nu larmar om dåliga förhållanden.
En elev ska till exempel ha tillåtits att bo i ett källarutrymme i flera månader innan någon reagerade, rapporterar SVT Västerbotten. Där sov personen på en madrass på golvet och uträttade sina behov – trots avsaknaden av en toalett. Både avföring och urin ska ha runnit ut på golvet, och stanken i huset beskrivs som outhärdlig.
 
Skolans rektor, Henrik Bolin, meddelar per mejl till SVT Västerbotten att det kommunala bolaget Vännäs fastigheter, som äger huset, larmade honom om att en person bodde i källaren redan i början av mars och att personen då blev avstängd från skolan. Elever på boendet uppger dock för SVT att en eller fler bott i källaren även efter det.
Per Lundqvist, vd på Vännäs fastigheter, menar att ansvaret fallit mellan stolarna, och säger till SVT att skolan måste ta ansvar för eleverna. Själv lovar han att fastighetsbolaget framöver ska ta ansvar för källarutrymmet 
 
Ja vad säger man?

onsdag 29 april 2015

Adopterad, placerad och lyckad

Fick en länk till en film om adoptivbarn. Där det gått bra.
http://urplay.se/Produkter/188060-Adopterad-placerad-och-lyckad#amnesord-fosterbarn
Har inte hunnit se den själv men då jag gick in så ser jag att det ligger fler filmer runt adoptioner, fosterföräldrar och annat. Får ta och kolla in den.



tisdag 28 april 2015

Krisen växer

Igår körde det ihop sig Vi fick föl och mamman gör sig inte av med efterbörd utan det var veterinär och annat som kom i vägen men nu är jag här igen. Livet kan man väl säga....

Krisen inom socialtjänsten växer står det i ett inlägg. Min kommentar kan det växa mer?
Tycker att det är så krisigt det kan bli.
http://mobil.svd.se/nyheter/vaxande-kris-i-socialtjansten_svd-4517740
Fackförbund varnar för att socialtjänsten är på randen till ett sammanbrott. Fyra av tio chefer inom barn- och ungdomsvården larmar nu om att arbetet inte lever upp till socialtjänstlagens intentioner, enligt en ny undersökning. – Detta förstärker bilden av en socialtjänst i kris, säger Akademikerförbundet SSR:s ordförande Heike Erkers.
Nästan fyra av tio  chefer inom socialtjänstens individ- och familjeomsorg säger att de inte har utrymme att arbeta professionellt någon eller flera gånger i veckan. Andelen har fördubblats på mindre än två år,visar undersökningen som gjorts av Novus.Åtta av tio chefer i socialtjänsten har en hög arbetsbelastning.Fyra av tio chefer i barn- och ungdomsvården uppger också att man inte klarar arbetet enligt socialtjänstlagens intentioner.
 

söndag 26 april 2015

Vad man gör det till

SKL vill ha ett nationellt register dit kommunerna skulle kunna rapportera in anmälningar om barn som far illa.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=6144176
Det har tidigare pratats om ett nationellt register för anmälningar gällande barn som far illa och än idag är frågan alltså inte död, men det har blivit stopp i maskineriet och ärendet ligger tills vidare på is.

Enligt Sveriges Kommuner och landsting, SKL, är det problematiskt, eftersom det minskar möjligheterna för kommunerna att ta lärdom av varandra, för att bättre kunna arbeta enhetligt och likartat. Men barnminister Åsa Regnér anser att det finns bättre sätt än ett register.
 
Ett register i sig förändar inget men det skulle kunna synliggöra hur många och hur ofta. Det brukar också vara lättare att få politiker och andra att engagera sig om det finns siffror som visar att det är fler, "gärna" många. Likaså press och andra som skulle kunna påverka.
Så registret i sig tror jag inte gör så stor skillnad utan det är vad man sedan gör det till....

lördag 25 april 2015

Rättsröta?

Fördomsfull rättsröta kallar skribenten inlägget utifrån Macei Zarembas artikel serie.
http://www.dn.se/ledare/huvudledare/fordomsfull-rattsrota/
Serien väcker många frågor och djup oro. Zaremba har granskat 26 fall där åtalade har blivit oskyldigt dömda. Gemensamt för de flesta är att teknisk bevisning saknas och att domen i stället grundats på berättelser vilka visat sig vara falska.
Det är omöjligt att helt gardera sig mot felaktiga domar. Men frågan som Zaremba väcker är om det inte finns ett systemfel i vissa typer av rättsfall, inte minst vårdnadstvister, och att detta går ut över dels oskyldigt anklagade män, dels deras barn som berövas sin pappa.

Det hela slutade med att Erik K fick full upprättelse. Men socialsekreterarna befordrades.

I artikeln om Erik K berättar en av de två socialsekreterarnas kolleger ­anonymt om kotteribildningar på ­kontoret. Kollegan pekar på risken med ”att man lite för snabbt känner igen sig i en annan och tar ställning. Det privata tar över”.
Det är just det som inte får hända. Inte i en domstol, en socialtjänst eller annan offentlig institution som har makt att slå sönder människors liv.
Speciellt i tider som dessa, då personliga erfarenheter och ”identitet” tillmäts stor betydelse på bekostnad av fakta och kunskap, är det viktigt att myndighetssfären styrs av kyla, fakta och kontrollerbara storheter.

Alla medborgare har rätt till en rättvis prövning. Då ska de som prövar, oavsett om det handlar om domare, nämndemän eller socialtjänstemän, sträva efter att vara så objektiva som möjligt. En man ska inte hamna i underläge bara för att helt andra män hotar, misshandlar och kanske till och med dödar.
 
Jag skulle vilja tillägga att INGEN skall råka illa ut för att andra gör fel.

Ja vad är barnets bästa?

Reagerar ofta på att så få verkar vara intresserade av utsatta barn eller deras problematik. Media är bara intresserade om det kan sälja lösnummer som jag brukar säga. Snaskiga detaljer som folk kan förfasa sig över, inte ärendet eller människan bakom.

Hittade en artikel utifrån Macei Zarembas artikel serie. Som kritiserar att man anser att uppdrag granskning struntar i utsatta barn.
http://www.politism.se/genusfolket/uppdrag-granskning-struntar-i-valdsutsatta-barn/
Särskilt den om Ellen. Det har tydligen gjorts ett program om pappan på uppdrag granskning.
Fyra av fem anmälningar om sexuella övergrepp på barn läggs ner. Den vanligaste orsaken är att det inte finns tillräckligt med bevis. Är det samma sak som att fyra av fem personer som varit misstänkta för övergrepp är oskyldigt anklagade? I senaste avsnittet av Uppdrag Granskning ignoreras våldsutsatta barns verklighet. 
När myndighetsärenden handlar barn finns det något viktigare än juridisk bevisbörda. Att skydda barn från övergrepp. Ibland kommer det gå ut över oskyldiga föräldrar. Men när föräldrars rätt till sina barn och barns rätt till trygghet ställs emot varandra, som det görs vid svåra vårdnadsfrågor, hoppas jag att vi även fortsättningsvis väljer att hellre ta barnets perspektiv än pappans. 
- Lek med tanken på att jag inte gjort detta, säger Erik i ett inspelat samtal med en av socialtjänstens barnutredare.
Jag säger: lek med tanken på att han har.

Eller lek med tanken att en annan förälder har utsatt ett barn för övergrepp. Att det inte finns vittnen eller teknisk bevsning betyder inte att barnets berättelse var påhittad. I fallet som Uppdrag Granskning tar upp finns det inte sperma eller barnpornografi som skulle stärka misstankarna om övergrepp. Men övergrepp kan förekomma utan sperma. Övergrepp kan förekomma utan att förövaren har ett bibliotek av barnpornografi på hårddisken.

- I Sverige lever vi i ett rättsamhälle och här ska man betraktas som oskyldig tills motsatsen är bevisad, säger Janne Josefsson i reportagets inledning.
Vems rättsäkerhet är det han syftar på? Barnets? Eller pappans?
Håller med om att man måste ha ett bättre barnperspektiv. Men jag vet inte om jag kan tycka att det är barnets bästa att man tar ifrån flickan hennes pappa om det är så att han är oskyldig. Det måste finnas sätt att utreda, titta på deras relation för att komma fram till om det föreligger någon fara eller inte.
Det finns få saker som är så hemskt som att anklagas för något man inte gjort. Att sedan förlora det  finaste man har på kuppen är fruktansvärt men det värsta är om ett barn får ta konsekvenserna.

fredag 24 april 2015

Skulle kunna varit här

I Danmark har det varit ett uppmärksammat fall.
En funktionsnedsatt får inte tillbaka sitt barn
http://www.expressen.se/kvallsposten/funktionsnedsatt-far-inte-behalla-sin-dotter/
Domen är ifrån Danmark.
När Michelle var liten fick hon allvarliga hjärnskador efter en svår behandling mot leukemi. När Michelle, i dag 30, var 22 år gammal födde hon sitt första och enda barn. Fem dagar efter flickans födsel hamnade hon med Michelles godkännande hos en fosterfamilj, eftersom Michelle på grund av en intellektuell funktionsnedsättning inte kunde ta hand om dottern.

De första åren fick Michelle träffa sin dotter regelbundet, men sedan 2011 har Rødovre kommun, där de inblandade bor, satt stopp för det. Kommunen ville i stället med tvång lämna över vårdnaden av flickan till fosterföräldrarna och i och med det blev kontakten mellan flickan och hennes biologiska familj allt sämre, skriver Danska BT.
Michelle och hennes familj kämpade länge för att hon skulle få behålla sin dotter och fallet har togs ända upp till Danmarks östra hovrätt. I fredags kom beskedet som Michelle fasat inför: Hennes nu åttaåriga dotter tvångsadopteras till en annan familj.
Frågan är vad som var bäst för barnet. Eftersom mamman inte kunde ta hand om det så är det väl att hon får bo kvar i sitt familjehem. Sedan behöver det inte hindra att kontakt finns med bionätverket.

Sedan ett inslag runt en flicka som pappan förgrep sig på då hon var 4 år.
Förstörd som 4 åring
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=6142296
– En avgrund öppnar sig, så fattar man ingenting, vad ska jag göra nu?, säger Sofias mamma om påsken för 18 år sedan då hon fick veta vad som pågått under ett halvårs tid när pappan hämtat Sofia och hennes syster på dagis.

Efter händelserna har båda barnen kämpat med självmordstankar."Jag har ångest för att jag inte vågar ta livet av mig". Sofia var bara fyra år när hennes pappa hamnade i fängelse för att ha förgripit sig på henne vid minst åtta tillfällen.

De fruktar ett nytt Yara fall

Det är nog många kommuner som känner sig oroliga över situationen inom socialen. Vissa kommuner får inte ens sökande till sina annonser. Vara sig som handläggare eller familjehem.
I Helsingborg känner de att det är så allvarligt att Yra fallet lika gärna skulle kunna hända hos dem.
http://www.hd.se/lokalt/helsingborg/2015/04/22/de-fruktar-ett-nytt-yara-fall/
När Yara-fallet rullades upp blev de bestörta som alla andra. Men de fick också en klump i magen av en annan anledning.
– Vi sa direkt: det skulle kunna vara hos oss, utan tvekan. Vi har en rädsla för att barn ska dö på grund av missförhållanden i hemmet som vi inte hinner se.
I mars berättade vi om fallet med en sjuårig pojke i Helsingborg. Förskolan anmälde vid två tillfällen misstankar om att han hade blivit slagen i hemmet. Trots detta dröjde det sex månader innan socialförvaltningen agerade.

I dag vittnar Annie Steffert och Linn Billsten Palmberg om hur de själva tvingas prioritera bort barn på en hög och riskabel nivå.
Akuta fall där det bedöms finnas en påtaglig risk för liv och hälsa går före. Här agerar man snabbt och vidtar de åtgärder som behövs, enligt Annie Steffert och Linn Billsten Palmberg.
Men allt under denna nivå blir i många fall liggande i upp till en månad innan nästa kontakt tas. Däribland fall där barn "bara" misstänks ha utsatts för våld utan att påtaglig livsfara föreligger.

– Det händer hela tiden att familjer får vänta i veckor innan en ny kontakt tas. Ärenden kan ibland bollas runt inom förvaltningen i jakt på någon som kan ta ärendet, säger Annie Steffert.
Riskerna med att vänta så länge är för dem uppenbara
 
Det hinner bli ännu mera allvarligt. Föräldrar hinner förbereda sina barn på vad de skall svara
Ett barn jag mötte sa som öppningsreplik: "Hej, min pappa slår mig inte!" säger Linn Billsten Palmberg.
Team Nord, som de tillhör, består på pappret av tio personer – i praktiken åtta eftersom två nyligen sagt upp sig – och utreder barn (0-12 år) i stadens norra delar.  

– En arbetsbelastning på 75 pågående utredningar vore rimligt på vårt team – vi har 140-150, berättar Linn Billsten Palmberg.
Linn Billsten Palmberg lider av minnesförlust och har börjat tappa hår på huvudet av all stress. Hon har mer än en gång avbrutit kvällsmaten, greppat telefonen och bett kollegerna i jourteamet åka hem till familjer för att se så att allt är okej.
Annie Steffert har fått stressrelaterade hudutslag på kroppen. Hon berättar hur hon under morgonduschen kan försvinna bort i tankarna på hur barn i hennes högar av utredningar har det. Sambon ropar "hallå?!" på andra sidan dörren och vattnet i badkaret i stiger utan att hon reagerar.

Påsarna och de svarta ringarna under ögonen vittnar om nätter med lite sömn. Ibland övergår grubblerierna i ångest. De, som själva är småbarnsföräldrar, går in med hela sitt hjärta i arbetet men känner sig ändå otillräckliga.
– Jag trodde kanske inte att jag skulle bli nedbruten så här jäkla snabbt, säger Annie Steffert.

Många har redan gett upp. De räknar till tolv kolleger, i deras lilla team, som har slutat de senaste ett och halvt åren. Fler är alltså på väg att lämna. De själva har tänkt tanken.
 

Därför försvann Ellens pappa

Maciej Zaremba fortsätter sin granskning av socialtjänsten.
Här lyfter han ett fall där en pappa anklagas för övergrepp utreds och frikänns men där soc ändå fortsätter att hålla honom som skyldig och undanhåller honom hans dotter.
Han beskriver ledande frågor vid förhör, förutfattade åsikter som styr utredningar.
http://www.dn.se/kultur-noje/darfor-forsvann-ellens-pappa/
”Jag köper att man slår på stora trumman för en misstänkt pedofil. Jag köper till och med att jag ska vara häktad i en månad medan de utreder, för det finns riktiga svin därute. Men när åklagaren kommit fram till att allt var fel, måste de hjälpa barnet tillbaka till föräldern! Men de skiter i rättvisan. Hur kan de göra så? De vet inte hur jag är som person. De vet inte ens hur jag ser ut. De har aldrig träffat mig. Det enda de vet är att jag är en man. Och därför är jag ett svin.” 
”De”, det är socialtjänsten. Närmare bestämt två socialsekreterare, som vi här kallar Maria X och Gunilla Y. Innan åklagaren hunnit avsluta förundersökningen dömde de Erik skyldig. De skrev inte ”det han misstänks för”, de skrev ”det han gjort” i sin utredning. Inget rättsligt beslut skulle få dem att ändra åsikt. ”Oavsett vad brottsutredningen visar” tänkte de avskilja barnet från pappan.

Och de lyckades nästan. Misstankarna mot Erik avskrevs efter en månad. Men det skulle dröja 617 dagar innan han fick se sin dotter.
Det mest förbryllande i detta drama är mammans roll. I det första förhöret vägrar hon att tro på Eriks skuld. De är förvisso skilda, hon kan ha ett och annat att säga om honom. Men aldrig detta. Sofie är mycket bestämd: ”Det finns inte en möjlighet att något sådant kan ha hänt”, säger hon till polisen.

Bara några dagar senare är hon som förbytt. Nu är hon beredd att tro att Ellens pappa våldtagit sin dotter. Hon minns konstiga saker som Ellen sagt. Hon kommer att kräva ensam vårdnad och förbud för Erik att träffa flickan.

I fortsättningen och i ett år framöver kommer Sofie att påstå allt värre saker om Erik och hans familj. Där finns alkoholism, övergrepp och psykiska sjukdomar. Och Erik själv är en fara för barnets hälsa och utveckling. Allt detta noteras i socialens utredning och åberopas i tingsrätten. Som, två månader efter det att åklagaren friat Erik, fråntar honom vårdnaden om dottern och beslutar om besöksförbud.
 
Det följer en lång beskrivning av hur deras påståenden får konsekvenser. För hans jobb, fritid, Hur de far med osanningar, smusslar undan vittnesmål till hans fördel, vänder folk emot honom. Hur granskningsmyndigheterna inte tar ansvar, att det inte blir någon kritik. Hur man fortsätter att hålla dottern ifrån honom trots att han inget har gjort. Hur man struntar i att höra flickan, inte kollar hur hon mådde eller hade det.



 
 

torsdag 23 april 2015

Barnministern har ingen lösning

Fick ett lite äldre inslag runt Kristianstad.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=105&artikel=6141280
Igår berättade vi att 100 barn i Blekinge inte hann utredas i tid och att antalet anmälningar om barn som riskerar att fara illa har ökat kraftigt i hela landet.
Barnministern Åsa Regnér (S) tycker att läget är allvarligt men vet ännu inte hur man ska lösa det.
Vem gör vad bäst
Det här måste gå att lösa och vi kan inte vänta hur länge som helst. Det jag är ute efter är träffsäkerheten och vilka aktörer som bäst gör vad, säger Åsa Regnér.

Åsa Regnér säger att regeringen prioriterar barns rättigheter men inväntar två viktiga utredningar - dels från den nationella samordnaren, dels av Socialstyrelsen som ska följa upp hur regeländringen har slagit.
 
Inget om LVU utredningen som skall vara klar i Juni.
Åker nu idag för att tala ytterligare med dem.

onsdag 22 april 2015

Skyddet ses över

Här om dagen lyfte jag ett ärenden där en mamma tvingas att träffa mannen hon har ett skydd emot för att deras gemensamma barn skall på umgängen.
Det håller på att ses över kommer det fram nu
http://www.bpis.se/hotade-och-forfoljda-ska-fa-starkare-skydd/
Att leva med skyddade personuppgifter och samtidigt ha barn och gemensam vårdnad är svårt att få ihop. Nu pågår två statliga utredningar som ska stärka skyddet för de som är i samma situation som Charlotta och hennes son som P4 Skaraborg berättat om.

Skyddet har tre steg; sekretessmarkering, kvarskrivning och fingerade personuppgifter. Även om utredningen kommit till eftersom det finns brister så har myndigheterna skärpt till sig, säger utredaren.

– Det falerar kanske inte så mycket idag. Många myndigheter börjar få bättre rutiner men sekretessmarkering kanske inte är tillräckligt utan vi ser att det kanske behövs ett starkare skydd.

Den sista juni ska Birgitta Pettersson vara klar med utredningen som därefter ska ut på remiss innan det eventuellt blir beslut kring förändringar.

Men dessa kommer inte handla om hur myndigheter hanterar det faktum att personer som är utsatta för hot och som har barn hamnar i kläm och ändå tvingas ha kontakt med varandra.
– Den frågan kommer alltid upp när man tittar på det här med skydd och hot, just när det är två vårdnadshavare. Vi kommer inte lämna något förslag i den delen som gäller vårdnadsbiten men vi är medvetna om den problematiken som finns, säger Birgitta Pettersson.

Det dilemmat ligger istället på en annan statlig utredning som ska bli klar först nästa höst. Där ska man komma fram till om det krävs särskilda regler för när barn och föräldrar har skyddade personuppgifter och inte klarar av en gemensam vårdnad. Frågorna ska ses med barnets ögon och barnets bästa ska sättas i fokus.
 
Undrar vad den utredningen heter?

En riksdagskvinna är kritisk till hur ärendet skötts
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=6146734
Ohlsson hänvisar bland annat till en nyutkommen handbok för socialtjänsten och sjukvården som tar upp hur man ska arbeta med kvinnor och barn som är utsatta för våld i nära relationer.
- Där står att om en förälder utsätter barnet eller en annan familjemedlem för våld, trakasserier eller annan kränkande behandling är det i princip bäst för barnet att den föräldern inte får del av vårdnaden, säger Carina Ohlsson.
 
Det verkar som om det är många som inte läst den boken.....

tisdag 21 april 2015

Vuxenmakt

Att tillåtas förtsätta bestämma över sitt barn trots att man misshandlat dem så man sitter inne flera år för det.
Att trots det kunna få hem dem igen efter det trots det.
Att fortsätta bestämma trots att man vanskött dem nästan till döds.
Att ha makt att neka dem hjälp t.ex bup eller annat stöd för att man kan. Eller att ha makt att neka glasögon bara för att ge igen då man är oense med en annan vuxen, det är vuxenmakt.
Vuxenmakt  som går ut över barnborde inte vara möjlig.
Vuxenmakt finns därför att föräldrarätten i Sverige är så stark.
Föräldrarätten borde alltså också kunna förbrukas.

Fick en länk av en vän. En kort krönika om vuxenmakt.
http://www.bpis.se/vuxenmakt-vinner-i-varnlosa-barns-land/
Jo, det finns föräldrar som misshandlar sina barn. Nej, de borde inte kunna kräva att få fortsätta ha hand om barnen.
Socialtjänsten i Svalöv gjorde 2012 ett oanmält hembesök och hittade en fyramånaders baby som var så apatisk att hon verkade död. Från födseln misshandlad av sin pappa. Han slog, nöp och bet – och bröt hennes lårben. Mamman skyddade inte, tog inte dottern till vård.

De dömdes för grov misshandel och babyn fick ett nytt hem hos fosterföräldrar. Så kunde den tragedin ha slutat.
Men i Sverige är ambitionen att omhändertagna barn ska återförenas med sina biologiska föräldrar. Jenny Sonesson (FP) tar upp detta i Expressen (13/4):
Mamman har fått vårdnaden och rätt att regelbundet träffa flickan; på sikt ska de leva tillsammans.  
Fast socialnämnden bedömer att flickans utveckling skadas om hon skiljs från familjehemmet, skriver Sonesson:
"En utredning om barnperspektivet vid familjehemsplaceringar ska vara klar till sommaren. Om regeringen menar allvar med FN:s barnkonvention bör ett tilläggsdirektiv ges om hur öppen adoption utan vårdnadshavarens samtycke ska genomföras."
Det är knepigt med enskilda fall. Sekretess gör det svårt att genomlysa dem. Men det smärtar att ett barn ska tvingas leva med en mamma som så uppenbart inte klarat av sin uppgift. Att vuxenperspektivet så totalt skymmer barnets bästa. Och att det är vad lagen ger stöd för.
 
Visst är det på det viset. Har man misshandlat sina barn så grovt att man sitter inne skall man fråntas makten över dem. Föräldramakt borde kunna förbrukas. 
Men har man misshandlat eller utsatt sitt barn för våld eller sexuella övergrepp så har man förbrukat sin föräldrar rätt anser jag.

En del hävdar att detsamma borde gälla föräldrar som mördar den andre föräldern men det är inte lika lätt för det kan vara så att de mördat för att skyddat barnen eller sig själva. En kvinna eller man som levt med misshandel och tillsist får nog eller som annars själv skulle vara död eller hens barn.

måndag 20 april 2015

Varför dog Matilda?

Maciej Zaremba är känd dör sina grävande granskande artiklar i DN. Har mailat ett antal berättelser till honom och bett honom att belysa men har fått svaret att han skulle kunna skriva jämt om orättvisor inom socialtjänsten.
Nu har han ändå skrivit om ett av dem.
http://www.bpis.se/varfor-dog-matilda/
Tingsrätten frågar inte efter motivet. Man nöjer sig med erkännandet och den tekniska bevisningen. Ingen tvekan om att Anita hade för avsikt att döda sin dotter. Att hon därefter ville ta sitt eget liv var inte lika säkert. När ambulansen kom till huset hittade man Anita omtöcknad av sömnmedel. Hon höll på att ”gnaga” med en kökskniv i sin handled, står det i rapporten. Men då hade flickan redan varit död i flera timmar.
Domstolen delar inte psykiaterns bedömning att Anita inte visste vad hon gjorde. Det framgår att hon skaffade giftet flera dagar innan och även sökte på nätet efter dödlig dos. I september 2013 döms hon för mord.

Den som läser domen förstår emellertid inte varför Anita dödade sin dotter.

De som kände Anita innan uppfattade henne inte som sjuk. Men hon hade en stark tro, som hon delade med sin mor och syster.
Var går gränsen mellan stark övertygelse och vanföreställningar? Mellan ideologi och galenskap?

Redan på brottsplatsen noterar polisen att Matildas mormor Sigrid inte tycks förtvivlad över att ha förlorat sitt barnbarn. Hon verkar mest arg på flickans pappa. Medan Anita förs till häktet ber mormodern Sigrid en poliskvinna att framföra ett budskap från familjen: ”Hälsa henne att vi älskar henne ännu mer nu.”

Åklagaren misstänker att mor och dotter planerade dådet tillsammans. Hon vill åtala Sigrid för anstiftan, alternativt medhjälp till mord. Men Sigrid nekar, Anita måste ha missförstått hennes ord. Och när dottern inser att mamma är misstänkt, tar hon tillbaka vad hon berättat tidigare. Anita tänker inte säga något som hennes mamma ”skulle kunna få nackdelar av”.

Det mesta tyder på att Anita aldrig tänkt sig att dela sitt barn med dess pappa. Hon har ett kort förhållande med Thomas, som avslutas när hon fått sin dotter. Hon bor intill sin mor i en liten by. Kvinnorna säger ”vårt barn” om Matilda.

Kvinnorna tycker inte om att Thomas hälsar på Matilda på dagis och de tillåter inte att hon besöker honom eller kallar honom ”pappa”. Thomas pendlar långa sträckor för att träffa dottern, men det händer allt oftare att hon inte finns på plats. Han ber socialtjänsten om hjälp. De föreslår ”samarbetssamtal”. Men bara ett sådant blir av. Anita hälsar att hon inte är intresserad

När Matilda blivit tre år inser Thomas att de två kvinnorna har bestämt sig för att driva ut honom ur Matildas liv. Hans enda chans att behålla kontakten med dottern är ett domstolsbeslut. Alltså stämmer han Anita. Han vill ha reglerat umgänge.
 
Det fanns inspelade band
Den ena rösten är lugn. ”Jag har mer makt än svensk lag, tro mig.” Det är Anita som talar till Matildas pappa. Hon gör klart för honom att Matilda är hennes barn och bara hennes. Vad lagen säger spelar ingen roll.

Den andra rösten är annorlunda. Det är Sigrid som skriker. Om att män bara ger spermier. Att barn inte behöver fäder. Att två föräldrar är mot naturen. Barnen tillhör kvinnorna som fött dem.
Sedan hörs Sigrid ryta till sin dotter: ”Matilda är ditt barn! Hon behöver dig! Inte en pappa! En pappa är en uppfinning, inte mer!”
Anita säger inget. I bakgrunden hörs Matildas snyftningar.

Sex månader före mordet på hans dotter ringer Thomas till socialtjänsten. Han är mycket orolig. Anita hotar att om han inte avstår från kravet på umgänge dödar hon dottern och sig själv.
Vad gör socialsekreterarna med detta larm? Inget. De rådgör inte med kolleger på kontoret som haft Matildas föräldrar i ”samarbetssamtal” och råkar känna till Anitas inställning till män. De åker inte ut till huset för att se hur flickan mår. De ringer inte till Matildas daghem (vars personal redan börjat föra dagbok över mammans lynnigheter). Samma dag som de får orosanmälan lägger de ned ärendet. Men de skriver i vart fall ett brev. Och det är till Anita. Se här, vad Thomas påstår att du skulle ha sagt. Är det något vi kan hjälpa till med?

Under denna vår får socialtjänsten ytterligare två varningar om att mamman hotat döda flickan.

Matilda är inte det första barnoffret för könsfördomar. I maj 1996 dödades sexåriga Tanja av sin mor och mormor, som därefter tog sina liv. I TT-telegrammen framställdes tragedin som obegriplig. Det var den inte. Det obegripliga är att den passerade så obemärkt. Ingen tidning eller brottsförebyggande myndighet har försökt ta reda på vad som drivit två till synes friska kvinnor att döda ett barn.
Döden är deras enda flyktväg undan ondskan, står det i avskedsbreven. Ondskan, det är manssamhället, som tvingar mödrar att prisge sina barn ”till pedofiler och sadister”. I åtta månader lyckas de skydda Tanja. Men nu går det inte längre, skriver de. Endera dagen kommer tingsrätten att bestämma att Tanja måste få träffa sin far. Det är det som utlöser beslutet – tanken på vad han då kommer att göra med henne.
 
Sedan är även det ärendet beskrivet.
 Tanja och Matilda är inte de enda offren för detta fenomen, som än så länge saknar namn. Jag fruktar att de inte heller blir de sista.

Mellan 1950 och 1990 var det bara i ett fall som rättvisan tvingades erkänna ett justitiemord. Efter 1990 har det inträffat minst tjugosex gånger att någon som dömts för ett grovt brott befunnits oskyldig efter ny prövning. En ökning med 4300 procent.

Låt mig först peka på ytterligare två saker som förenar nästan alla dessa fall. När vi hör att någon dömts oskyldig tänker vi i regel att rättvisan råkat ta fel på person. Det är någon annan som gjort det. Det speciella med de svenska fallen efter 1990 är att rättvisan tar fel på själva brottet. Ingen har gjort det. I tre av de fall där Quick fälldes för mord fanns inte ens bevis för att någon bragts om livet. I 15 av 18 (83 procent) av de övriga fallen fann domstolen att det saknades bevis för att något brott ägt rum.

Är det inte tankeväckande? Det typiska justitiemordet i Sverige är att någon döms för något som inte har hänt. Då talar vi inte längre om rättsskipning som råkar slå fel, för finns inte brottet finns ingen rättvisa att skipa. Det som händer, kunde man säga, är att domstolar tillfredsställer efterfrågan på för­övare.
 
Visst väcker det tankar....  Rättssäkerheten är långt ifrån vad den borde vara. Och det folk säger stämmer inte alltid. Man behöver insyn för att göra en rätt bedömning.
Gick själv på det vid ett tillfälle(vad jag vet om=) där en mamma påstod att pappan förgripit sig på dottern. Hon berättade de hemskaste historierna och sedan visade det sig att hon bara inte ville att pappan skulle ha tillgång till dottern. Han vann senare efter flera år i rätt och mamman straffades för lögnerna.
Det är inte lätt att veta vad som är sant och inte. Därför går jag sällan in i ärenden utan ger bara råd och så får man strida för sin egen sak. Det var en dyrköpt läxa men man är bara människa.
Man kan inte bara gå på vad den ena eller andra säger.
Artikeln är mycket längre och jag hoppas att ni går in och läser den.
Sedan får man inte glömma det faktiskt finns de som sitter just i den situationen och inte blir trodda
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=6142348
Trots att polisen och Skatteverkets folkbokföring anser att mannen utgör ett hot för henne och pojken och därmed gett dem det här skyddet så tvingas hon varannan vecka lämna över sonen till pappan. De har gemensam vårdnad och Charlotta har inte beviljats någon stödperson som kan lämna och hämta sonen. Det får hon ordna på egen hand.
– Det är väldigt svårt för människor att förstå vår situation, varför ingen rycker in och sätter stopp men en stoppknapp finns inte, säger hon uppgivet.
Charlottas exman är inte dömd för något brott. Polis och åklagare har utrett misstankar om kvinnofridskränkning och grov våldtäkt men det fanns inga bevis som höll för åtal.
 
Sonen kom till genom övergrepp och är nu också den som för resten av livet kommer länka samman Charlotta med sitt ex. Samtidigt blev sonen räddningen från våldet och den som till sist fick henne att lämna mannen. 
– Jag vet inte hur många gånger jag hört att du ska bita ihop och samarbeta. Det är inte så himla enkelt för man har gett så mycket av sig själv till våldet och när man väl sätter ner foten behöver andra hjälpa en att hålla den gränsen så att man klarar sig, säger Charlotta 



söndag 19 april 2015

Dödläge i Karlskrona

I Karlskrona förväntas socialförvaltningen gå 11 miljoner back så i år slopar de alla föreningsbidrag och leasing bilar. Men det sparar de 1,5 miljoner.
http://www.bpis.se/dodlage-for-socialtjansten/
I mars presenterade socialförvaltningen ett sparförslag på de redan skenande underskotten. Men att säga upp nästan 30 personer i en verksamhet som redan går på knäna förkastades av politikerna i nämnden som gav tjänstemännen i uppdrag att ta fram ett nytt förslag för att nå en budget i balans, men som inte innebär uppsägningar.

Det nya förslaget som nämnden ska ta ställning till på måndag är att dra in föreningsbidragen och säga upp förvaltningens två leasingbilar, en åtgärd som ger en besparing på totalt 1,5 miljoner kronor. Det räcker alltså inte för att nå en budget i balans.
 
Bara ännu en förvaltning i kris

Barn skall höras

I Filipsstad fallet  verkar mycket ha gått fel och trots att lagen säger att barn skall höras och flickan ja pojken (brodern) också för den delen är rätt gamla vid det här laget så verkar ingen lyssnar ingen lyssnat.
Den här videon lämnades in inför förhandling där socialtjänsten ansåg att hon behövde ett LVU.
http://www.filipstadsfallet.com/
De lyssnade och hon slapp LVU. Hon är idag 20 år och tar hand om sig själv. Men så många år som gått förlorade på grund av lögner.
Hon har heller inte rätt till ersättning.

Letar pappa

Att barn letar efter sina rötter är inget nytt. Här är en tjej som inte vet vart eller vem hennes pappa är. Hon är 19 och har inte glömt.

http://www.expressen.se/gt/hon-vill-hitta-sin-pappa---tar-hjalp-av-facebook/?hc_location=ufi
GÖTEBORG. Göteborgstjejen Sanna Boström, 18, har aldrig träffat sin pappa – och han vet inte om att hon finns. Efter att flera försök med att komma i kontakt med honom har misslyckats efterlyser nu Sanna sin pappa i ett uppmärksammat Facebook-inlägg.

Undrar hur de kan tro att "våra" barn skall glömma oss. Har återigen fått veta att man inte medverkar till träffar mellan oss och barnen. De har ju inte gett upp hoppet och då ställer det till det för dem om vi träffas. De ger ju inte upp.....

lördag 18 april 2015

När orken tar slut

Hittade en text som handlar både om barn och de som har barn med problem men som egentligen riktar sig till alla som har för mycket om sig och håller på att gå in i den berömda väggen. Eller som alla borde läsa för att inte hamna där....
http://www.bpis.se/nar-orken-tar-slut/
Vi står ut. Till sista droppen energi så försöker vi alltid att orka med allt som sker i våra liv. Men vad händer när orken ändå tar slut?
Att leva med ett svårt sjukt eller handikappat barn innebär att man mellan varven fullständigt dräneras på energi. Det är ofrånkomligt. Även om man till synes har oändliga reserver att ta från så sinar även de lagren och vi behöver fylla på med ny kraft och ork.
 
Tänk er att man sitter i en bil och kör på en sträcka mellan Ystad och Haparanda. Vi har inte hunnit halvvägs innan bensinlampan börjar blinka oroväckande. Men vi tycker att det är så viktigt att skynda fram så fort som möjligt, så vi väljer att sätta en plåsterlapp över lampan och då slipper se den. Vi kör vidare ett tag till.
Plötsligt stannar bilen.
Och då är det för sent att välja annorlunda.


Det hjälper inte att vi då ska försöka åka lite långsammare och kanske stanna till vid nästa bensinmack. Bilen har redan fått nog. Den står stilla och orörlig och vägrar att flytta sig en enda meter till.
Vi människor fungerar på samma sätt.
Vi sätter plåsterlappar på våra varningslampor och försöker lite till.
Men en dag väljer kroppen att stanna. Och då spelar det ingen roll att vi väljer ett långsammare tempo. Då är det redan för sent.


Jag tror att vi individer behöver lära oss att oftare ta hand om oss själva.
Vi behöver se våra personliga behov och ta dem på allvar. För den människa som inte har någon energi kan heller inte ge något till någon annan.
På det sättet blir det faktiskt rent egoistiskt att försöka mer än vad vi orkar. I slutändan blir alla lidande av att vi försöker spela fullkomliga. De som behöver hjälp kan då inte längre få den, för vi som skulle ge den orkar plötsligt inte.

 
Så bra skrivet och så klokt. För vad händer då vi hamnat där? Jo det tar så häftigt mycket längre tid att komma upp igen.

Underlätta för adoption för barn i familjehem

Hittade en artikel från förra året
http://www.bpis.se/underlatta-for-adoption-av-barn-i-familjehem/
Barnets bästa ska vara avgörande vid frivilliga eller påtvingade myndighetsåtgärder som rör barn. Men vid familjehemsplacering går praxis ut på att i första hand se till de biologiska föräldrarnas rättigheter. Det leder i många fall till att barnen far illa, skriver psykiater Jonas Gondinger.
 
Kammarrätten i Skåne har nyligen beslutat att återförena en flicka med en förälder som dömts för misshandel. Föräldern har dessutom underlåtit att agera när flickans andra förälder under lång tid misshandlade henne. Flickan har vistats i ett familjehem över ett år men nu har alltså kammarrätten beslutat att hon ska återförenas med sin förälder. Anledningen till domstolens beslut är att föräldern i fråga är barnets biologiska förälder.
Barnets bästa ska vara avgörande vid frivilliga eller påtvingade myndighetsåtgärder som rör barn (Socialtjänstlagen och lagen om vård av unga, LVU). Socialnämnden kan när som helst ansöka om att den juridiska vårdnaden om ett omhändertaget barn överförs till familjehemsföräldrarna. Efter tre år ska socialnämnden särskilt överväga en sådan ansökan. Förvaltningsrätten eller Kammarrätten kan luta sig mot ovannämnda lagar samt Föräldrabalken och besluta att familjehemsföräldrar som tagit väl hand om ett barn får överta vårdnaden från de biologiska föräldrarna. Domstolen kan ge de biologiska föräldrarna umgängesrätt med barnet. När familjehemsföräldrarna tilldelats vårdnaden av barnet kan domstolen även låta dem adoptera barnet. Båda dessa lagliga möjligheter används sällan i Sverige.

Det finns forskning som visar att barn som adopterats av familjehemsföräldrarna får färre sociala problem på sikt, än i de fall där familjehemsföräldrarna endast fått vårdnaden om barnet i fråga. Man tror att det beror på att adoption ger barnet en större juridisk och social trygghet. Barnet behöver inte leva i ovisshet. Barnet vet att det inte kan tvingas bort från familjehemmet och det leder till en tryggare anknytning mellan barnet och familjehemsföräldrarna.

Viktigt är att kontakten med ursprungsföräldrarna sker på barnets villkor. Som läget är i dag kan omhändertagna barn i Sverige påtvingas umgänge med de biologiska föräldrarna, för att underlätta en tillbakaflytt till ursprungsfamiljen längre fram.

Om inte en återförening med ursprungsfamiljen är det allenarådande målet kan umgänget med de biologiska föräldrarna ske på frivillig basis. Det viktigaste är då att barnet får knyta an till familjehemsföräldrarna. Den norska lagstiftningen fungerar på det viset. När barn i Norge vistats i familjehem under en tid av två år skall myndigheterna aktivt besluta om en varaktig lösning för barnet. Man kan då besluta att barnet skall stanna permanent i familjehemmet, om barnet knutit an starkt till familjehemsföräldrarna.

Varför finns i Sverige målet att barnet nästan alltid ska återförenas med de biologiska föräldrarna? Jag tror att det i slutändan handlar om att man ser till de biologiska föräldrarnas rättigheter i första hand. Barnet kommer i andra hand. De biologiska föräldrarna hävdar sin rätt och det finns sociala myndigheter som skall ge dem allt tänkbart stöd. Barnen har svårare att föra sin talan. Detta strider mot svensk lag och FN:s barnkonvention. Sverige borde kunna bättre.
 

fredag 17 april 2015

50 tim/veckan

Ibland undrar jag varför en del skaffar barn. Särskilt då jag läser undersökningar eller information av detta slag.
http://www.bpis.se/barnens-vecka-50-timmar-pa-forskolan/
Ett av 20 förskolebarn i Skaraborg går 50 timmar eller mer på förskolan varje vecka. Det visar P4 Skaraborgs granskning.

Ute på gården leker barnen med fullt engagemang. En del av dem kommer bli hämtade snart, men för andra är det många timmar kvar innan mamma eller pappa kommer.
Det visar vår granskning där vi frågat kommunerna hur många barn som är i förskolan 50 timmar eller mer i veckan. Resultatet visar att nästan sex procent eller fler än var tjugonde barn i Skaraborg är på förskolan minst 50 timmar i veckan.

Maria Holmén säger att allt fler barn har långa veckor på förskolorna och det ställer nya krav på hur man bemannar förskolorna. Men att långa dagar påverkar barn annorlunda än vuxna, tror hon inte.
– Oavsett om du är barn eller vuxen är du trött om du varit på din arbetsplats eller förskolan i tio timmar
 
Barn skall inte vara på dagis 50 timmar i veckan.

Sedan är det väldigt stora skillnader på kompetens
http://www.bpis.se/stora-skillnader-hos-barnutredare/
Kompetensen hos barnutredare skiljer sig kraftigt åt mellan Sveriges kommuner. Dessutom missgynnas placerade barn i skolan, där bara drygt häften får gymnasiebehörighet.
Endast 70 procent av personalen som utreder barns behov och stöd har en socionomutbildning och tre års erfarenhet inom området. Kompetensen skiljer sig också mycket mellan landets kommuner, visar Socialstyrelsens jämförelse.
 
– Resultatet talar för sig själv. Det ska vara en jämlik socialtjänst som inte är beroende av var man bor eller vilken handläggare man får. Annars kan det medföra konsekvenser för barn och föräldrar, som att de inte får en rättvis eller säker utredning, säger barnsamordnaren Katarina Munier.
Vad kompetensskillnaderna beror på är oklart, men hon poängterar att kommunerna bör ta till sig resultatet och se över socialtjänsten på orten.
– Det ska finnas en grundbemanning som möter behoven, men personalen måste också ha rätt kompetens för att göra säkra utredningar, säger hon.
Undersökningen visar också att bara 55 procent av alla placerade barn går ut skolan med gymnasiebehörighet, jämfört med 88 procent bland övriga barn

Oroväckande tycker jag.

torsdag 16 april 2015

Inte bihang som delar DNA

I GP idag i krönikan
http://www.bpis.se/barns-ratt-fore-bioforaldrars/
står det:
I Sverige får den som allvarligt försummar sina djur dessa permanent omhändertagna. I vissa fall kan länsstyrelsen dessutom ålägga personen i fråga med djurförbud. Hästar, hundar och katter skyddas av långtgående regelverk från människor som behandlat dem illa.
Det skyddet har inte barn, trots att de till skillnad från djur enligt lagen är individer med egna rättigheter. Så länge den som plågat eller försummat är en biologisk förälder, är den unge närapå rättslös. Även om socialtjänsten och politikerna gör sitt jobb och placerar barnet i ett tryggt familjehem, kan missbrukande, psykiskt sjuka eller på annat sätt oförmögna föräldrar fortsätta att styra och ställa med barnets liv under hela dess uppväxt.
 
Själv fick jag upp ögonen för problematiken i samband med Markfallet 2009. Eva Hallgren, familjehemsmamman som från början slogs för sina (foster-) barns trygghet, har sedan dess blivit en av landets främsta förkämpar för barns rättigheter. En annan person som gång på gång lyfter barns rättslöshet är Jenny Sonesson, socionom och före detta politiskt sakkunnig i regeringskansliet (FP). I en debattartikel i Expresson (13/4) skriver Sonesson: "En utredning om barnperspektivet vid familjehemsplaceringar ska vara klar till sommaren. Om regeringen menar allvar med FN:s barnkonvention bör ett tilläggsdirektiv ges om hur öppen adoption utan vårdnadshavarens samtycke ska genomföras i Sverige."
Det Jenny Sonesson pekar på är oerhört viktigt. I dag finns möjligheten till vårdnadsöverflyttning när ett barn varit placerat i tre år. Men att så sker är ovanligt. Att barn adopteras bort mot bioföräldrarnas vilja är inte tillåtet. Det borde det vara. För precis som Sonesson påpekar är barn "människor och inte bihang till vuxna de delar DNA med". Det har egna relationer, behov, tankar och känslor vilket rättssystemet måste beakta. Den som tillbringat stora delar av sin uppväxt i en familj, och känner sig hemma där, skall ha rätt att stanna. Oavsett om bioföräldrarna får ordning på sina struliga liv eller inte.
 
Jag behöver inte säga mer. Håller med och stryker under.
 

Hjälper inte

Hittade en länk till ett radio inslag. En tjej som råkat illa ut.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=6140892
Snart 20-åriga Emma, som idag bor i Borås, vet hur viktigt det är att socialen agerar snabbt. Hon var bara åtta månader när hennes mamma lämnade bort henne. Mamman missbrukade droger och kände att hon inte klarade av att ta hand om Emma.
 
Antalet anmälningar om barn som far illa har ökat med 60 procent de senaste tre åren. Sveriges Radios lokala kanaler har ställt frågor till samtliga av landets kommuner, åtta av tio har svarat, om hur man hanterar anmälningar om barn som far illa.
Undersökningen visar att många kommuner inte hinner med att utreda anmälningar om barn så skyndsamt som lagen kräver. Den ökade arbetsbördan på grund av fler anmälningar samt brist på personal är några av anledningarna.
Fram till det att Emma fyllde 18 år har hon bott i minst femton olika familjehem, och det är något som påverkat henne som människa.
– Jag kan fortfarande inte bo så länge på ett och samma ställe. Jag känner mig aldrig hemma på ett ställe, säger hon.
 
Även i Stockholm och vilka konsekvenser
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=6140198
 År 2012 uppskattade Socialstyrelsen antalet till 140 000 anmälningar i hela landet.
Nu har P4 Stockholm gjort den första riksomfattande undersökningen av anmälningarna sedan dess. I en enkät till landets samtliga kommuner har det kommit in svar från ungefär 80 procent.
Svaret tyder på att socialtjänsterna i landet förra året totalt fick 220 000 anmälningar om barn som far illa. Det är 60 procent fler än den beräkning som Socialstyrelsen gjorde för tre år sedan.
 
Lite mer av han som var med
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2151&artikel=6141105
– Det började med att jag blev straffad för mycket. Det kunde vara för att jag tagit en kaka. Det blev förbud att titta på TV-program som jag gillade men det blev också smisk med mattspiska med neddragna kalsonger, berättar Borak.
– Jag var så liten att jag trodde att det var så här det skulle vara. Jag berättade det för socialen men familjen ljög att jag hade ramlat så det blev aldrig något resultat. Jag berättade det här åtminstone två gånger. För två år sedan lades det ner. Jag har inte blivit tagen på allvar.

Heike Erkers, på Akademikerförbundet SSR, det största fackförbundet för socialsekreterare lyssnar på berättelsen och är påtagligt rörd av intervjun med Borak.
– Inget barn ska behöva vara med om något sådant och det är väldigt starkt av honom att berätta om detta, säger hon.
– Socialtjänsten ska vara sista skyddsnät, men det finns maskor och revor. Jag är inte förvånad över att orosanmälningarna ökar. Fattigdom och arbetslöshet drabbar medborgare och ibland går det ut över barnen, tror hon kan vara en av förklaringarna. Kommunpolitiker måste ta itu med detta nu.
 
Tycker det är så tragiskt. Inga barn skall behöva ha det så. Dåliga familjehem måste bort samtidigt blir jag ledsen över att det så sällan tas upp alla de bra familjehemmen. De som ger själ och hjärta. De som faktiskt gör att det lyckas i 90 % av fallen.
 

 

Adoptioner bör övervägas oftare

D 13 april tog jag upp en debatt artikel
http://fostermamman.blogspot.se/2015/04/tvangsadoption.html

Nu hittade jag en från förra året som lyfte samma sak.
Återigen ett exempel på att flera lyft genom åren men att det ändå inte händer något.
http://www.bpis.se/adoption-bor-overvagas-oftare/
Men i Jens Andersens Lindgren-biografi ”Denna dagen, ett liv” som snart kommer ut på svenska finns en sekvens som komplicerar bilden. Återföreningen var inte enbart lycklig.
”När vi kom dit och Lasse förstod, att inget var eller skulle bli som han hade trott, då la han sej framstupa över en stol och grät tyst. (…) Kanske är det för den gråtens skull som jag så häftigt har tagit barnets parti i alla sammanhang och blir så utom mej, när kommunalgubbar skyfflar barn hit och dit – för barn anpassar sej ju så lätt tror de! De anpassar sej visst inte lätt, fast det kan se ut så. De resignerar inför övermakten bara.”
En liten pojkes tysta gråt mynnade ut i en författargärning som till stora delar kom att ägnas åt ett försvar av övergivna och ensamma barn: Mio, Rasmus, Skorpan.
Det är med Astrid Lindgrens ord ringade i öronen jag läser en hjärtskärande nyhet i Expressen, om hur 70-årige Leif Foghelin ägnat 30 år av aktivt sökande åt att leta upp en älskad fostersyster. 
Prioriteringen av de biologiska banden kan ibland få extrema konsekvenser.

 I ett aktuellt fall från Svalöv blev ett spädbarn, en liten flicka, misshandlad så grovt av pappan att socialsekreterarna som fann henne trodde att hon var död. Mamman, som inte hade skyddat eller skaffat läkarhjälp till sitt barn, blev precis som pappan dömd till fängelse för grov misshandel. Barnet har sedan dess knutit an till sin fosterfamilj. Ändå anser förvaltningsrätten i Malmö nu att den biologiska mamman, efter att hon brutit med pappan, ska återfå vårdnaden.
Härom året visade en granskning i Aftonbladet till och med att fyra av tio pappor som mördat sina barns mammor fortfarande har kvar vårdnaden om barnen. Är det verkligen rimligt?
Självklart måste varje adoptionsbeslut övervägas noggrant. Men det vägledande borde alltid vara barnens bästa – inte föräldrarnas. Att barn resignerar och accepterar övermakten betyder inte att de mår bra av det. 

Jag håller med och tror att det är så att barn bara anpassar sig och det ser ut som om de accepterat. Men det beror ju på att de resignerat, inte har något val.

onsdag 15 april 2015

Ditt barn väntar på dig

Då är det en kommun till i kris. Mellerud
http://www.bpis.se/kris-pa-socialkontoret-i-mellerud/
Socialsekreterare som slutar, personal som sjukskriver sig för att dom inte orkar. Det är bakgrunden till krisen på socialkontoret i Mellerud, som bland annat gör att man inte hinner med utredningarna om barn som far illa i tid.
 
Och samtidigt kommer det fram att nästan hälften av alla sexualbrott drabbar barn.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=6128232
Som fyraåring utnyttjades Sofia sexuellt av sin pappa - ett grovt övergrepp som hon fortfarande kämpar med. 2014 anmäldes 20 000 sexualbrott i hela landet, och hälften av dem riktade sig direkt mot barn.

 
Och en skylt med barnperspektiv
Du skall nu ha dagens viktigaste möte. Stäng av mobilen Ditt barn väntar på dig.

En av åtta

En rundringning i Sjuhärad visar att de inte hinner med det de skall enligt lag.
http://www.bpis.se/socialen-hinner-inte-utreda-utsatta-barn/
P4 Sjuhärad har ställt frågan till samtliga kommuner i Sjuhärad, om hur man hanterar orosanmälningar som rör just barn.
Av de som har svarat är det bara Vårgårda kommun som klarar av att leva upp till lagens krav, om att göra klart den första bedömningen inom två veckor när en orosanmälan kommer in.

– Jag tror att det kan handla om att vi har lyckats få tag i personal, och förstärkt socialsekreterargruppen och lagt krut på att få till en bra grupp som jobbar med detta, säger Eva-Stina Premberg, chef för utredningsenheten i Vårgårda kommun och jämför med 2013 då kommunen inte lyckades leva upp till kraven.

Men flera andra kommuner i Sjuhärad hinner inte med. Bollebygd, Tranemo och Svenljunga sticker ut bland de som svarat.
Här tar minst en fjärdedel av anmälningarna om barn som riskerar att fara illa, längre tid än de två veckor som lagen säger för den första bedömningen.

Barn som far illa

Bollebygd fick in 99 anmälningar om barn som riskerar att fara illa 2014, 23 av anmälningarna tog längre tid än två veckor.
Borås: 1465 anmälningar, 47 tog längre tid än två veckor.
Herrljunga: har ej svarat.
Mark: 950 anmälningar, 100 tog längre än två veckor.
Svenljunga: 178 anmälningar, 45 tog längre än två veckor.
Tranemo: 216 anmälningar, 66 tog längre än två veckor.
Ulricehamn: 341 anmälningar, klarar tidsgränsen i 95 procent av fallen.
Vårgårda: 223 anmälningar, klarade tidsgränsen i samtliga fall. 
Jag vet att det ser likadant ut i hela Sverige.
 

Viktiga dagar

I går och idag är det visst Socionomdagarna på Stockholmsmässan.
http://www.socionomdagarna.se/praktisk-information/
Det är massor av intressanta seminarier och chans att träffa professionella på olika områden och man kan diskutera olika sätt att arbetar med barn och unga.

Samtidigt är det barnrättsdgarna i Örebro.
http://www.barnrattsdagarna.se/ Det är ett återkommnde arrangemang.
I år tar man upp kränkande behandling och diskriminering.

På barnrättsdagarna talar bl.a barnombudsmannen. Han presenterar: Välkommen till verkligheten heter Barnombudsmannen senaste rapport som nyligen överlämnades till regeringen
Barnombudsmannen har lyssnat på 89 barn och unga för att ta del av deras erfarenheter och upplevelser av det stöd som finns att få när man utsätts för kränkningar och trakasserier i skolan.
”9 år hade gått av mitt liv, att det blir bättre hade jag slutat tro på för länge sen.”

Vincent beskriver i en digital berättelse hur mobbning och kränkningar påverkade honom under hela hans uppväxt.
-Det här är tyvärr ingenting nytt, det här är den verklighet vi känner till och som vi har hört så många rapporter om. Vi vuxna har sagt att så här ska det inte vara. Nolltolerans måste gälla, säger Fredrik Malmberg.
 
Rapporten tar upp tre områden: Stödet, processen och upprättelsen. I rapporten lägger Barnombudsmannen fram fyra förslag till förändring:
  1. Lagstifta om barnets rätt att få information och stöd.
  2. Inrätta lokala oberoende barn- och elevombud.
  3. Anpassa myndigheter för barn och unga.
  4. Skärp barnets skydd mot kränkningar och våld från vuxna. 
Hade gärna varit med på båda men har inte möjlighet att vara borta två dagar. 


tisdag 14 april 2015

Save the date 17 oktober

Då har vi i BPIS en samarbetspartner som vi kommer att ordna en utbildningsdag tillsammans med. Inbjudan:
Intresse anmälan!
Heldag för hela familjehemmet i Örebro på Conventum den 17 oktober 2015. Ta med biologiska och placerade barn, kanske en vän som funderar på att bli familjehem och kom till en dag arrangerad av placerade, biologiska barn och familjehemsföräldrar (Du får gärna hjälpa till för att göra dagen till något extra).
Vi utgår från att jobba i en jätte workshop kring frågor som berör och som vi själva bestämt. Vi har ett brett utbud från Ballongprinsessan, Underbara ADHD (teaterföreställning med dialog efteråt), Lisbeth Pipping, Popcornmannen (hoppas vi), Eva-Lena Edholm, Författare, BPIS, Jiddra hem som kommer sända direkt till ungdomar i hela Sverige, och många andra som meddelat att de kommer fullständig lista kommer presenteras på vår hemsida
www.familjehemsmoten.se och finns det fler föreningar eller andra som vill komma är det bara att höra av sig.
Bakgrunden till att vi går ut med detta är att vi försökt göra detta i samverkan med flertalet kommuner men tyvärr mal det kommunala maskineriet på allt för sakta. Tanken var att de skulle vara med och betala för sina familjehem, nu får var och en förhandla själva.
 
Det här är en gedigen utbildningsmöjlighet och ger självklart en personlig boozt till alla som deltar.
Conventum tar 1700 deltagare.
Vuxna betalar 200 kr och barn och ungdomar 100 kr!
Vi räknar med att öppna dörrarna kl 9.00 med start 9.30 och sedan har vi ett program fram till ca 16.30.
För de som stannar i Örebro kommer det att kunna erbjudas ett kvällsmingel och även där är det självkostnadspris för mat som gäller.
Vi kan försöka förhandla om bra övernattningspriser om det behövs.
Vi behöver bli över 500 personer för att kunna köra vi har redan 167 föranmälda.
Anmälan är icke bindande men sänd intresseanmälan via e-post kontakt@familjehemöten.se
Namn och antal vuxna och antal barn/unga och ungefär i vilken ålder de är i för att vi ska se hur det fördelar sig i aktiviteter.
Denna anmälan är icke bindande innan betalningen är gjord senast 15 september.  
BG 678-0555 
Planerade aktiviteter finns för alla åldrar, alltså från det att man gillar Ballongprinsessan ca 3 år men inte för bebisar och mindre barn.. Tonårs aktiviteter finns det gott om.
Du kan läsa mer om dagen på länken
http://www.bpis.se/save-the-date-17-oktober-2015/


Maj-Britt görs till problem

Maj-Britt får inte prata med sin utvecklingsstörde son
http://www.st.nu/medelpad/sundsvall/maj-britt-far-inte-prata-med-sin-utvecklingsstorde-son
Efter flytten till Sundsvalls för två år sedan tycker hon Peter har blivit allt mer otrygg.
– Under den tiden har han haft över 26 olika assistenter. Han har inte heller någon daglig sysselsättning, säger Maj-Britt Andersson.

Inför Peter säger en assistent att han har order om att inte prata med Maj-Britt och när Peters telefon upprepade gånger knäpps av innan någon svarar förklaras det senare med att assistenten kom åt avstängningsknappen av misstag.
– Nyligen sa en assistent att "nu får du ge fan i det här" och så ryckte han telefonen från pojken, berättar Maj-Britt Andersson.
Under skärtorsdagen åkte hon till Peters lägenhet.
– Jag stod där med en påsktårta och godis men fick inte komma in. En nyanställd assistent sa att det hade hållits ett möte och att vi bara ska få ses två gånger i månaden och så undrade han varför inte jag hade varit med. Men jag hade inte fått veta något om det där mötet.

Härom dagen försökte hon förmedla ett skrivet meddelande om att Peter måste få ringa henne om han vill.
– Då hade de plomberat brevlådan. Jag förstår att assistenterna tycker det är enklare när inte jag kommer på besök eller ringer för då kan de inte bara spela spel eller knappa på sina telefoner, men jag brukar bara besöka Peter ett par, tre gånger i månaden eftersom han brukar bli uppriven och vilja följa med mig.
Telefonsamtalen anser hon däremot är viktiga. Det är nästan alltid Peter som ringer upp. Ibland vill Peter också att Maj-Britt ska tolka det han försöker uttrycka till assistenterna.
Maj-Britt anser att Peter har regredierat de senaste tre åren.
– Han var torr vid två års ålder men nu har han blöjor både dag och natt. Första gången jag såg det blev jag alldeles chockad. Det har också hänt att han har haft stora blåmärken på armarna och brutna fingrar och för en tid sedan hade han en allvarlig urinvägsinfektion. Då hade jag länge påpekat att hans urin luktade illa.
Peters hjärnskada uppstod vid förlossningen då han drabbades av syrebrist.
– Han lider av autism, epilepsi och har nedsatt syn på ena ögat.
Under en period för några år sedan övermedicinerades Peter. Maj-Britt ifrågasatte doserna och så småningom slog även en av Peters tidigare vårdgivare larm och en förvaltare utsågs. Nu känner Maj-Britt Andersson sig misstrodd.
– När jag försöker informera personal om sådant som Peter har upplevt blir jag bara hållen för lögnare. Det är fruktansvärt

Indivuíduell lön eller lön i grupp?

Det är ju en del kommuner som höjer löner för att dra erfarna handläggare eller för att få de som finns att stanna. Men det finns tydligen problem även med det. Man får inte höja eller sänka för någon utan då måste man göra det för alla.
http://mobil.svd.se/opinion/tunna-argument-for-individuella-loner_svd-4428535
Det är föga förvånande att arbetsgivarna har förordat individuell lönesättning. Frågan är varför ett fackförbund som Kommunal gör det. Kommunals argument måste vara starka eftersom det finns mycket som talar emot ett sådant system. De som ifrågasätter individuell lönesättning har pekat på att
– Cheferna saknar förmåga att sätta rätt lön,
– Individuella löner leder till höga transaktionskostnader då hundratusentals lönesamtal ska förberedas och verkställas,
– Det är omöjligt att skapa objektiva kriterier för individuell lönesättning,
– Tystnad breder ut sig på arbetsplatsen när chefen får större makt över lönen,
– Arbetsgemenskap, solidaritet och strejkvilja minskar när arbetarna börjar förhandla om sina egna löner,
– Strejkrätten har stannat kvar på central nivå trots att löneförhandlingarna har flyttat till den lokala,
– Det blir en genomsnittlig lönesänkning då någon med stor pott ersätts av någon på miniminivån,
– De individuella lönerna har inte ökat mer än de tarifflöner som fortfarande praktiseras inom vissa yrken,
– Det individuella lönesystemet är ett brott mot den solidariska lönepolitikens princip om lika lön för lika arbete,
– Det var arbetsgivarna som ville ha systemet för att stärka sin egen position på fackets och arbetarnas bekostnad.

Vilka är då Kommunals argument för individuell lönesättning? En genomgång visar att huvudargumenten är och har varit att medlemmarna själva vill ha ett sådant system, samt att ökad lönespridning leder till ökad produktivitet som i sin tur leder till högre löner.
Att medlemmarna vill ha individuella löner är förstås ett tungt argument. Frågan är om det verkligen förhåller sig på det sättet.
 
Låt oss ändå anta att individuella löner ökar produktiviteten. Leder det till höjda löner för Kommunals medlemmar? Svaret är att det inte är ökad produktivitet som i första hand höjer lönerna för Kommunals medlemmar, då eventuella produktivitetsökningar är små jämfört med andra branscher. Det beror på att merparten av Kommunals medlemmar arbetar i en tjänstesektor som helt naturligt har lägre grad av produktivitetsökning än varusektorn, allt i enlighet med ”Baumols sjuka” där det klassiska exemplet är jämförelsen mellan Mozartstycken vid olika historiska tidpunkter.
En stråkorkester kräver än i dag lika många musiker – och inte spelar den fortare heller. Samma sak kan sägas om en busschaufför: Ska hen öka sin produktivitet genom att köra fortare eller strunta i rött ljus?

Kommunals argument för individuell lönesättning håller inte för prövning. Det skulle därför vara lämpligt att Kommunal påbörjade en ny och förutsättningslös diskussion i frågan. En bra start skulle vara en oberoende undersökning av vad förbundets medlemmar egentligen tycker om individuella löner.
 
Jag tror nog på lönesättning som gäller för alla inom en hel yrkesgrupp och jag tror också på att vissa jobb skall göras utan att man tjänar på att det blir gjort i rena pengar. Dvs att man inte kan räkna det i ekonomisk vinning. Tex Utbildning= skola, vård= sjukvård, tandvård, skydd= polis och socialtjänst.

Det anser jag borde vara statligt och skall vara lika för alla vart man än bor, hur mycket man än tjänar, hur utbildad man än är. Sedan kan det finnas privata alternativ för de som har råd att bekosta det eller vill ha någon gräddfil för lite snabbare behandling.

Jag gör slut nu

Så lyder rubriken på en krönika jag hittade. Hon som gjorde slut gjorde det med sitt jobb... som socionom.
Hon hade tröttnat.
http://www.bpis.se/jag-gor-slut-nu/
Jag har gjort slut med mitt arbete, sagt upp mig. Än så länge har jag inte bestämt om jag har gjort slut med mitt yrke också. Men vi är definitivt på paus. Tar lite tid isär för att fundera på hur vår framtid ska se ut, om vi ens har en framtid tillsammans.
Förutsättningarna finns ju där, det kan vara givande, spännande och utmanande. Och det är ju faktiskt inte som att jag bara ger upp. Jag har kämpat, engagerat mig, jobbat över, gjort mer än vad jag behöver, skrattat och gråtit. Men att ge och ge utan att få tär på en och är ungefär lika givande som att dra mina bara knän i grus.

Det är inte pengarna jag pratar om, även om socionomer liksom andra yrkesgrupper som tar hand om och ansvarar för människor är kraftigt underbetalda. Men det jag känner just nu skulle inte försvinna även om min månadslön fördubblades.
 
Och det gör mig så fruktansvärt förbannad att exempelvis barn som haft en allt annat än bra start i livet får nöja sig med ”vi gör så gott vi kan”. För det duger faktiskt inte. Jag kan inte luta mig mot det och känna mig tillfreds. Det är ett sådant slöseri med kompetens och slöseri med människors liv. Och det är väl bevisat att människan blir deprimerad både av att inte kunna utnyttja sin fulla potential samt att vara utan inflytande? Om inte annat så är det precis vad som händer med mig.
Samtidigt som politiker och samhället förfasas över ungas ohälsa, skjutningar, gäng och droger så verkar det uppenbarligen omöjligt att förstå att det behöver satsas i tid.
Jag är inte det minsta insatt i hur man lägger en budget för en stadsdel eller en kommun men något är uppenbarligen helt ruttet med de val som görs i dag. Jag förstår att det jag vill skulle kosta massor med pengar, framför allt i ökade personalkostnader. Men vad gör exempelvis ett nytt spårvagnsnät när människor bokstavligen går under på dess ändhållplatser?

Det gör mig arg, ledsen och uppgiven att jag vill hoppa av. Jag behövs och jag kan verkligen göra skillnad. Jag har sett bevis på det ett antal gånger. Men det räcker inte. Inte för mig.
Ingen stannar kvar, eller bör stanna kvar i en relation där du förvisso blir lyssnad på men ingenting händer. Så medan du talar allt tydligare med ökad röstvolym, så som vissa gör när någon råkar bryta lite på ett annat språk, så ska du samtidigt föra någon annans talan. Vara rösten åt de som inte har någon alls. Tills stämbanden har återhämtat sig så får min paus fortgå. När jag är redo igen hoppas jag att politikerna har lyckats med den oerhört kluriga uppgiften att se sambandet mellan orsak och verkan.
 
Så bra skrivet. Det är precis så det är. Måtte det bli en förändring snart.

måndag 13 april 2015

Tvångsadoption ?

I Sverige kan barn som bott i samma familjehem vårdnadsöverflyttas efter tre år. Det gör man för att barnet skall slippa ryckas upp igen. Men den lagen kan som så många andra tolkas. Det innebär att det inte görs så många vårdnadsöverflyttningar som borde eller skulle kunna göras.
DE som är emot säger att föräldrarna förlorar sina barn medan de som förespråkar säger precis som lagen ville att det är för barnens skull och om de vill ha fortsatt kontakt med sina bio föräldrar så kan det ordnas ändå.
då man väl gjort en vårdnadsöverflytt kan man begära att banren skall adopteras. Därför är det en del som kallar vårdnadsöverflytt för förtäckt adoption.
Hittade en debatt artikel skriven av en f.d. politiskt sakkunnig i regeringskansliet och socialsekreterare.
http://www.bpis.se/barn-maste-adopteras-mot-foraldrarnas-vilja/
Barnets bästa ska vara avgörande vid myndighetsåtgärder som rör barn. Men svensk praxis utgår ifrån att omhändertagna barn nästan alltid ska återförenas med sin biologiska förälder. Johannas mor har därför fått vårdnaden. Förvaltningsrätten i Malmö beslöt i januari att brottsoffret Johanna, snart tre år, regelbundet ska träffa sin dömda mor. Syftet är att de ska leva tillsammans. Socialnämnden i Svalöv är kritisk. De gör bedömningen att Johannas hälsa och utveckling skadas om hon skiljs från familjehemmet och att modern saknar omsorgsförmåga.
Biologiska föräldrar i Sverige ges ständigt nya chanser fast vi vet att en barndom aldrig går i repris. I Danmark och Norge resonerar man annorlunda. Där ger lagen möjlighet till adoption utan vårdnadshavarens samtycke om barnet tar skada av att separeras från familjehemsföräldrarna.
I Danmark, Finland och England kan domstol besluta om så kallad öppen adoption som ger biologiska föräldrar umgängesrätt. Banden klipps därmed inte till barnets ursprung.
 
I regeringsförklaringen deklarerade statsminister Stefan Löfven stolt att FN:s barnkonvention ska göras till svensk lag. En utredning om barnperspektivet vid familjehemsplaceringar ska vara klar till sommaren. Om regeringen menar allvar med FN:s barnkonvention bör ett tilläggsdirektiv ges om hur öppen adoption utan vårdnadshavarens samtycke ska genomföras i Sverige.
Enligt Socialstyrelsen bodde 9 181 barn i familjehem i Sverige år 2012.
2 469 av dem hade varit omhändertagna fem år eller mer och av dessa var 904 yngre än ett år när de placerades. Samma år genomfördes endast 14 adoptioner i hela gruppen.
Internationell forskning visar att adopterade barn har färre beteendemässiga och mentala problem än jämnåriga som växt upp i familjehem

Svenskt rättsväsende måste upphöra med att experimentera med barns anknytning och inspireras av våra grannländer. Statsministern, som själv vuxit upp i ett fosterhem, bör driva att fler familjehemsplacerade barn får en familj för livet. Barn är människor och inte bihang till vuxna de delar DNA med.
 
Det behöver inte tilläggas något. Jag kan bara hålla med.
 
 

Tio barnhems mål till tingsrätten

HD överlämnar tio "barnhemsmål" till Stockholms tingsrätt
http://www.bpis.se/hd-overlamnar-tio-barnhemsmal-till-stockholms-tingsratt/
Tio privatpersoner har väckt talan mot staten i Högsta domstolen sedan de nekats ersättning enligt den tillfälliga ersättningslagen för så kallade barnhemsbarn.
Samtliga anser sig ha utsatts för vanvård och kränkningar på barnhem i sin ungdom.
Kränkning av Europakonventionen
De hävdar att riksdagens införande av lagen - och Ersättningsnämndens tillämpning av den - har kränkt deras rätt till domstolsprövning och effektivt rättsmedel enligt artiklarna 6 och 13 i Europakonventionen.
De har också hänvisat till skadeståndslagen och menar att HD är behörig domstol.
HD konstaterar att talan uteslutande avser ersättning för ideell skada utan samband med personskada eller sakskada.
Tingsrätten behörig
Inte heller påstås att något brott har begåtts- HD kommer därför fram till att det inte är fråga om en talan enligt tredje kapitlet, andra paragrafen i skadeståndslagen och att HD därmed inte är behörig att pröva målen som första instans.
 
Enligt reglerna för sådant som Europadomstolen tar upp så är det så att man först skall pröva ett ärenden igenom Svenskt rättsväsen även om man får nej i alla instanser. (Om man inte får nej finns kanske heller ingen anledning att överklaga) Här vände de sig till högsta domstolen direkt och de hänvisar det ner till tingsrätten. Så nu får de dra det den vägen först.
Håller tummarna

söndag 12 april 2015

Jag vill veta

En sida för barn som ut satts för våld.
http://jagvillveta.se/
Det är brottsoffermyndigheten som informerar. Där kan banren själva välja vilken ålder de är och gå in och läsa. Värt att sprida

BO vill införa förbud mot aga i skollagen

Skall det behövas var min första tanke då jag läste rubriken. Det är väl så själva klart att det inte behöver diskuteras så vad är problemet tänke jag. Och så läste jag:
http://www.bpis.se/racker-inte-med-brottsbalken-och-regeringsformen-bo-vill-infora-forbud-mot-aga-i-skollagen/
Enligt Skolinspektionens statistik från första halvåret 2014 ligger fysiska kränkningar bakom vart tredje kränkningsanmälning.
Lärare och rektorer har rätt att vidta åtgärder när barn bråkar eller håller på med skadegörelse. Barnombudsmannen vill dock se att det tydligt framgår att våld bara får användas i nöd eller nödvärn.
– Vi kan konstatera att Högsta domstolen i avgöranden har gjort det lite luddigt, att de har öppnat upp för mycket. Jag tycker att det bara ska vara i nöd och nödvärnssituationer som våld kan accepteras. I övrigt ska det inte få användas, säger Fredrik Malmberg.
 
Var tredje? Det är ju inte klokt. Vi hade en lärare här på vår skola som slog till en elev i magen . Han stängdes av med omedelbar verkan och fick sparken, anmäldes, åtalades och dömdes. Det gick fort.
Vet inte om vår skola är bättre än de flesta för om det ligger fysiska kränkningar bakom var tredje anmälan. då måste man ju se över det hela.

Fallet

Aftonbladet har börjat med en serie där man lyfter gamla våldsbrott och granskar dem igen.
Det första är en 15 åring som först sade sig ha mördat sin mamma men efter ett år talar om att det var pappan. Han försökte skydda honom ifrån fängelse genom att ta på sig brottet.
http://fallet.aftonbladet.se/
Enligt tingsrätten har han dödat sin styvmamma genom att hugga henne flera gånger med en kniv i bröstkorgen. Ett år senare drar Samir tillbaka sitt erkännande och hävdar att pappan är det verklige gärningsmannen. Han säger att han tog på sig skulden för att hans pappa inte skulle hamna i fängelse.

Under cirka tio avsnitt kommer vi granska det 29 år gamla mordfallet och ställa oss frågan – vad var det egentligen som hände morgonen den 21 maj 1986?

Aftonbladets Anders Johansson har jobbat som rättsreporter på Aftonbladet i snart 20 år. Han har rapporterat om hundratals mord. Men inget liknar det här.När Anders Johansson började titta på fallet såg han ganska snart att det fanns oklarheter.
Speciellt en omständighet. Blodstänken. På sängens lakan syntes till exempel tydliga stänk av blod. Mönstret som bildats påminde lite om det på en Dalmatinerhund. En gärningsman som varit på armlängds avstånd, och varit i närkamp med en människa som bokstavligen slagits för sitt liv, borde rimligen fått något på sig. Men inte ett enda stänk gick att se på Samirs fotograferade kläder.
 

Det fortsätter med fler delar.
Ja det vore inte första gången ett barn tar på sig något för att försvara sin förälder.

fredag 10 april 2015

Ointresse?

Den nya regeringen verkar vara rätt ointresserade av de mjuka frågorna. Jag hoppas att jag har fel.
http://www.bpis.se/hur-svart-kan-det-vara/
För en tid sedan uppmanades jag att rikta en fråga till Socialutskottets ordförande, Emma Henriksson (KD), om vanvårds- och ersättningsfrågan. Det hade jag ingen större lust med. Deras politik i dessa frågor gör ingen människa glad. Men, jag tog mig samman och skrev en sådan fråga. Man måste ju vara lite saklig när man skriver till riksdagen, så en sådan fråga, om sex sidor, tar ungefär en vecka att sammanställa.
Sedan väntade jag på svar.
 
Så här skriver Henriksson vidare i sitt svar:”En person som inte är ledamot av riksdagen kan inte väcka ärenden i riksdagen och dina synpunkter kan därför inte bli föremål för sakbehandling i socialutskottet.”
Henriksson gömmer sig alltså bakom formalia för att slippa att svara på brännande frågor. Hennes svar är att hon inte svarar. Härligt!
Det var som sagt inte oväntat.
 
Jag hörde också av mig till Emma Henriksson.
Hon var inte det minsta intresserad av att träffa  mig eller höra vad jag hade att säga.
Först gömde hon sig bakom att hon koncentrerade sig på att träffa organisationer. Då berättade jag att jag har en organisation i ryggen med 1700 medlemmar.
Då hade hon inte tid.

En god vän som drivit vanvårdsproccessen och vad jag förstår var en av dem som satte summan på vad de fick/får. Hon begärde företräde inför den nya ministern för att diskutera en fortsättning av vanvårdspengen. Det händer ju uppenbarligen även efter 1980.
Svaret var att ministern inte var intresserad av att träffa dem.