Vet hur det känns

Hittade en krönika och jag kan bara säga att jag kände igen mig i vartenda ord. Orsaken är en annan men längtanshålet, mammahålet som slår till när som helst utan barmhärtighet. http://www.bpis.se/varfor-ar-du-inte-med-dina-barn/

Det är omöjligt att värja sig.
Det spelar ingen roll att tanden rök när hon åt pannkaka hos en kompis på "min dag" eller att sms:et från semestern vid havet är ett glädjens besked.
"Lilla har lärt sig simma".
Blodtillförseln stryps, hålet är helt öppet nu, det är kallt och utfläkt och jag måste låsa in mig på toaletten och trycka hårt, hårt, för att täppa till.
Att inte vara där när de tappar första tanden eller tar livets första simtag gör att man slår trippel råbandsknop för att fylla igen när man har chansen, inte ett minsta sus i mitt jävla hål!
 

Att ha tagits ifrån chansen, möjligheten att vara med och uppleva deras framsteg. Deras glädje och sorg.  För skribenten så har hon ändå vissa dagar med dem. Hon missar inte allt eftersom hon har delad vårdnad och hon har dem halva tiden.
Vi har dem inte alls. Vi behandlas som kriminella och man försöker t.o.m göra det kriminellt för oss att träffa dem.