Föregångare vad gäller barnaga eller?

Barnaga är inte tillåtet i Sverige. Vi tog ett beslut att man inte fick slå barn i Sverige. Men om beslutet skulle tas idag. Skulle det bli likadant frågar sig en skribent.
http://www.bpis.se/sverige-skulle-inte-gatt-i-taten-mot-barnaga-i-dag/

En ordningsvakt dunkar en nioårings huvud i ett stengolv. Det är hemskt att se. Men nej, givet det polis- och väktarvåld som på senare år väckt allmän förfäran för att så småningom frias i rätten, är det inte särskilt förvånande. Det förvånande med stengolvsskandalen är snarare det försvar som kort efter att bilderna spreds mobiliserades bland ”vänner av ordning”. Exempelvis konstaterade Hanne Kjöller med osvikligt snusförnuft att hur mycket våld som uppstår i situationer av detta slag inte avgörs av den vuxne i överläge. Det beror ”också på den som blir fasthållen” (DN 10/2). Likaså tvekade inte Skånepolisens informationsdirektör Lars Förstell inför att påpeka att nioåringen hade fräst och spottat, och att det faktiskt var för hans egen skull som huvudet trycktes i golvet: ”Om vakten hade släppt honom hade han kunnat springa ut i vägen och bli påkörd”, sa han – trots att händelsen inträffade på Malmö Centralstation (Aftonbladet 9/2). 

Det nya, och ur ett historiskt perspektiv, häpnadsväckande är (1) att det försvaras när det gäller våld mot barn och (2) att det försvaras i Sverige. Just i avståndstagandet från våld mot barn har Sverige nämligen skilt sig från mängden. Det är faktiskt ingen överdrift att säga att Sverige i denna barnrättsliga fråga varit världens främsta föregångsland. Så unik är vår insats att den utgör exempel på när globaliseringen kan spåras från ett enskilt land till resten av världen.
 

Han berättar om hur Sverige har varit med och påverkat andra länder i deras syn på barnaga. Det konstiga är bara att vi inte riktigt lever som vi lär.

Vilket avtryck vill vi göra i världen? Kanske har frågan aldrig varit så relevant som nu – och så undertryckt. År 1979 gick Sverige i bräschen för att förbjuda all form av fysiskt våld mot barn. Det var en historisk händelse som snart skulle sätta världen i gungning. Dess verkan i andra länder märks fortfarande. Att Sverige i dag skulle gå i täten för en liknande reform är dessvärre osannolikt. Jämfört med andra länder har förändringens princip gett vika för anpassningens, och för våld av såväl fysiskt som symboliskt slag tilltar toleransen. 

Ta landet Malaysia, där jag för tillfället befinner mig. Förra året blev ett malaysiskt par påkomna med att på svensk mark slå sina barn. Paret omhäktades av Solna tingsrätt och en rättegång inleddes. Den yngsta sonen berättade hur pappan hade hållit fast hans armar medan mamman slog honom med en galge. Den näst äldsta sonen uppskattade att han åtminstone blev slagen 1 000 gånger per år. Båda föräldrarna dömdes till fängelsestraff, 10 och 14 månader vardera, och i Malaysia var indignationen stor. Familjeministern Datuk Seri Rohani Abdul Karim kritiserade domen i tv, kampanjen #swedenletthemgo lanserades och svenska barns bortskämdhet hånades i pressen. Att händelsen likväl fungerade som tankeställare märks nu, ett år senare, när malaysierna dagligen debatterar agafrågan och det faktiskt ser ut som att ett lagförbud kan bli verklighet.

Ja hur är det? Vi var bland de första som skrev på barnkonventionen men vi har inte gjort den till lag. Vi var tidiga med att förbjuda barnaga och ändå är det de som försvarar den.  Jag har kastat om texten lite men följ gärna länken och läs hela texten.