Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

fredag 31 januari 2014

Bli rik på placeringar

Det är många som tror att man "blir  miljonär" nästan iallfall på att vara familjehem. Sedan jämför man siffrorna det kostar att ha barn på institution med det man får som familjem. Helt fel.
Det finns också många som tycker att man borde ställa upp gratis. Men då verkar de inte tänka på att barn kostar. Barn kostar rätt mycket. Det är kläder, hobbies, telefon, sport fritid, resor till och från skolan, mat och så kostar el och husrum. Varför tror man att dessa barn kostar mindre än andra barn?Lägg nu till att de ofta kostar mer eftersom det är umgäena eftersatt sjuk och tandvård besöka hos psykologer och annat.
Vi får en liten del som kallas arvode som blir en sorts lön. Men det är ersättningen för att man skall vara med på möten med skola, BUP soc, umgängen för allt tvingas man ta ledigt. Du sparar inte in några ATP poäng, semester pengar det får du lägga undan till själv. Du kan dessutom bli av med placeringen så det är inget du kan eller får räkna med. Du skall stå till pass 24 timmar om dygnet. Det var någon som räknat ut vad det blev har för mig att det blev ca 15 kr i timmen. Hur kan någon tycke att man skall ställa upp och göra allt detta utan ersättning?  Hur kan någon tycka att det är mycket eller en del t.o.m för mycket?

De som gör vinster är de som startar HVB hem. Dvs en sorts institution där barn placeras som man inte hittar familjehem åt eller som anses vara så skadade att de inte platsar i en vanlig familj. Nu vill vänsterpartiet försöka stoppa de som vill göra vinst på utsatta barn. http://www.svt.se/nyheter/val2014/v-forbjud-vinster-i-hvb-hem
– Vi vet att en del HVB-hem inte håller måttet. En del är väldigt bra, på andra har det kommit lycksökare som bara vill tjäna pengar på utsatta barn och ungdomar, säger Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt, till SVT Nyheter.
I dag finns det nästan åtta hundra HVB-hem i Sverige. Omkring hälften av dessa är privata, och det är ofta en väldigt lönsam verksamhet.
– Det finns en del skräckexempel på HVB-hem där man har tagit ut väldigt mycket vinst, där man har haft alldeles för få som har arbetat, och där man inte har haft någon riktig tanke på behandlingen, säger Jonas Sjöstedt.
Nu kräver Vänsterpartiet att kraven skärps på landets HVB-hem, både inom de privata och de kommunala verksamheterna. Och genom ett vinstförbud hoppas man få bort oseriösa aktörer, medan man samtidigt hoppas på att de seriösa stannar kvar.
 
Tanken är nog bra men frågan är hur många hem som blir kvar.  Det kommer även medföra att man placerar svårare och svårare barn hos oss utan att ge oss möjligheterna eller utbildningen för att ta hand om dem. Det är ju inte så länge sedan jag lade ut ett klipp här om en familj som jobbat över 30 år och som talade om att de nu får barn som aldrig skulle placerats i familjehem förr därför att de ansses vara för svåra.  Det skulle behövas utbildning för att kunna ge dem vad de behöver.

torsdag 30 januari 2014

Interpellations debatt

Ja då blir det en Interpellation  i riksdagen runt omhändertagna barn i Norge. Frågan har varit uppe tidigare men då lämnades inga svar. Nu skall den upp igen.
http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Fragor-och-anmalningar/Interpellationer/Omhandertagna-svenska-barn-i-N_H110245/

2013/14:245 Omhändertagna svenska barn i Norge
av Jonas Gunnarsson (S)
till statsrådet Maria Larsson (KD)
Jag har tidigare ställt en skriftlig fråga till statsrådet avseende tvångsomhändertagna barn i Norge. Svaret från statsrådet var i mångt och mycket svepande och kanske det man kan förvänta sig. Problemet för dem som drabbas kvarstår dock. I ett av de fall jag har kommit i kontakt med har nu norska myndigheter valt att gå vidare med ärendet för att ta föräldraansvaret från svenska föräldrar till tre svenska barn. Att det hela sker i Norge beror på att mamman och pappan tillfälligt bodde i Norge för att arbeta.
I dag bor mamman, som enligt svensk rätt har vårdnaden av barnen, åter i Sverige, det land som barnen har störst anknytning till, och lever i dag i en mer ordnad familjesituation. Trots barnens anknytning till Sverige och deras svenska medborgarskap och att vårdnadshavaren finns i Sverige har inte fallet förts över till svenska myndigheter och barnen är fortsatt omhändertagna av norska myndigheter som har vidtagit fortsatta juridiska steg för att ytterliggare separera barnen från sin mor – en process som om den fullföljs kan innebära att barnen adopteras bort i Norge.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga:
Avser statsrådet att vidta några åtgärder för att få till stånd ett förfarande där fall som dessa förs över till svenska myndigheter?

Sedan har den förra socialchefen från Mark börjat i Ulricehamn. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=5753690 
Han som fick sluta både i Tranemo och Bollebyggd. I Bollebyggd lämnade han med ett underskott på 16 miljoner och Mark var han med och bidrog till 40 miljoner minus. Grattis Ulricehamn.
 

onsdag 29 januari 2014

Upprop vecka 4


Då har ni fått 15 brev från mig, 23 brev totalt med 24 berättelse. Denna veckan tar jag också tre berättelser.

De är aktuella och beskriver vardagen för barn idag just nu 2014.

Den första är en biologisk familj där föräldrarna går isär. Mamman får ensam vårdnad eftersom pappan har förgripit sig på flickan, men han har trots det umgängen. Under ett umgänge tar han flickan och försvinner till Norge. Det tar ett bra tag innan mamman hittar dem. Hon ger sig av med domstolsbeslutet och hittar flickan på ett dagis i Norge men dagis personalen vägrar att lämna ut flickan. De smugglar ut henne bakvägen. Trots att mamman har med domstols pappren. Hon åker dit igen och tar med sig tror det var en från socialen här i Sverige men återigen vägrar de att lämna ut flickan. Hon har anmält till pils och andra instanser med de verkar inte kunna eller vilja göra något. så trots att hon har vårdnaden, trots att pappan stuckit med flickan och hon vet vart de är får hon vare sig träffa sig flicka eller få hem henne. Mamman har nu inte sett flickan alls på ett par år och får ingen kontakt med henne eller pappan. Skall inte vi som land skydda våra medborgare? skall vi lämna barn hos sina förövare bara för att de passerar gränsen?  

Det andra ärendet är också en biologisk mamma som lämnat pappan tillsammans med deras gemensamma pojke. pappan har utsatt pojken för övergrepp (inte sexuella men andra) mamman tvingas då in på en institution och fråntas dator och telefon. Man tar ifrån henne pojken och håller dem separerade. De gör en utredning ock kommer fram till en sak men talar med pappan och går sedan in och ändrar i utredningen till en annan utifrån saker han säger.

Chefen på institutionen bestämmer att pojken ändå skall träffa sin pappa, han vägrar. Det är också mot mammans vilja. Han hoppar ut genom ett fönster från tredje våning för att slippa, vid ett annat tillfälle sliter han sig och springer ifrån personalen upp på en motorväg för att bli överkörd för att slippa ifrån alltihop. De får tag i honom och tre av personalen sitter på honom och när han gråter och säger att han inte vill, ber om att få slippa säger de att han inbillar sig, att pappan är snäll att det är han som inbillar sig. Det är inte som han påstår.
Nu är det äntligen rättegång och mamman vinner i rätt och får ensam vårdnad.

Ändå fortsätter socialen att tro pappan. Det börjar komma en massa anmälningar mot mamman. Alla utom soc förstår att det är pappan men de startar för varje anmälan en ny utredning. Hon har tvingats till utredning efter utredning, på hem efter hem. De kräver att pojken skall komma dit för samtal utan mamman och han missar massor i skolan. Det börjar komma saker som hon inte beställt, som kostar massor av pengar. Vad hon förstår kan anmälningarna inte komma ifrån någon annan än pappan.

Varje gång hon flyttar blir det tyst ett tag men så fort hon haft kontakt med soc börjar det igen. Hon drar slutsatserna att det är socialkontoret som läcker uppgifter om hennes vistelse ort till pappan. Pappan överklagar allt och advokatkostnaderna är kännbara eftersom hon är ensam. Hon är nu sjukskriven och går på knäna ekonomiskt. Ingen hjälp får hon. Hon har flyttat ett antal gånger men vill inte lämna kommunen på grund av sonen och hon vill inte tvinga pojken att byta skola och lämna sina kompisar.  

Hon har ensam vårdnad och pappan har gjort fel och pojken är 13 och kan tala för sig. Han vill inte träffa pappan och han skall enligt lag höras men vad hjälper det? och mamman vad hjälper det att hon har rättigheter om hon inte får hjälp att de följs? Hur kan soc starta utredning efter utredning utan grund? Barnperspektivet i båda ärendena saknas. Handläggare gör precis som de vill.  
 

Sedan är det ännu ett familjehem som hört av sig. Jag har just lagt på luren då jag talat med dem så det händer just nu. De har haft två pojkar som var syskon. ram tills för ett år sedan hade de inte haft några umgängen på ett år. På en vecka från beslut till att det verkställdes bestämdes plötsligt att den äldsta skulle hem.

Han flyttades bara några dagar innan jul. Det har inte gått så bra. han vägrade göra något annan än att sitta vid datorn och mamman får honom inte att göra något utan att bära honom eller ta med honom på cykel. Oftast skyller han på att han är sjuk för att slippa gå ut. Mamman har ytterligare ett barn. En flicka och den flickan har pappan anmält oro för då mamman inte tar hand om henne heller.

Lillebror har stannat, en pojke på 4 år som bott hos dem sedan han var bara 9 månader. Treårs regeln har alltså sedan länge passerats. Plötsligt påbörjades umgängena med mamman men pojken mådde så dåligt av dessa att man fick begränsa dem till 1-2 timmar var fjärde vecka eftersom pojken mådde så dåligt både innan och efter. Han sover knappt och är orolig. Vill inte sova själv. Han går inte att lämna på dagis. Efter är han så han kryper inpå skinnet på familjehemsmamman. Han vägrar släppa familjen ur sikte. Vägrar att kliva ur bilen då de åker någonstans av rädsla för att de skall lämna honom där. De var på hundtävling tre dagar han vägrade kliva ur bilen. Hemma får ingen gå ur rummet utan att han reagerar, inte ens hund eller katt. Ändå bestämmer socialen plötsligt att även han skall skolas hem genom övernattningar. Pojken rasar ihop. Dagis och BVC slår larm och en barnläkare konstaterar att pojken på 4 år har fått magkatarr med början till magsår. Ändå skall övernattningarna fortsätta och de skall ökas.  

Fostermamman hörde av sig för någon vecka sedan och jag gav så många goda råd jag kunde, hörde av mig till henne idag igen för att kolla hur det gått. Hon har bett läkaren, BVC och dagis att anmäla samt spelat in pojken vad han själva säger. Barn skall ju höras. BVC och barnläkaren har anmält och skickat intyg till soc. De arbetar genom en organisation och hon har hört av sig till dem och de har protesterat. Hon vägrar att medverka till fler övernattningar med risk att de hämtar pojken och omplacerar honom. Nu får de veta att man skall göra en utredning om en hemflytt är möjlig den skall man ju göra innan. Till dess har man dragit ner på umgängena till 1-2 timmar var fjärde vecka igen tills utredningen är klar. Ok då fungerar det ju kanske du säger men det var under mer eller mindre hot från familjehemmet. Är det så här barn i Sverige skall behandlas. Är det så här det skall vara? Är det så man skall kunna tolka lagarna? är det så här vi vill att familjehemmen skall behandlas? Vad gör du åt det du som sitter i ledande position. Du som sitter i den ställningen att du faktiskt kan påverka och göra något men gör du det? och vad? jag har vecka efter vecka krävt svar. Jag har lyft ärende efter ärende men ingen särskild respons utom några lama svar runt vad ni tänkt er trots att jag vecka efter vecka talar om att det inte fungerar så.

Är det så här det skall vara som barn i Sverige idag? är det så här du vill att det skall se ut? Vad gör du och ditt parti i dessa frågor? Vad gör du för att lyfta problemen? jag vill verkligen ha svar

Hälsningar Eva fostermamman i Mark ärendet

tisdag 28 januari 2014

Kvinnors värde

Nu får det vara nog.  http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18244697.ab Återigen en våldtäkt där mannen frias för man kunde ju inte förvänta sig att han förstod att kvinnan var full
Alkoholprovet visar att kvinnan hade mellan 2,0 och 2,5 promille alkohol i blodet.
Trots att den 21-åriga kvinnan inte minns någonting och befann sig i en "särskilt utsatt situation" till följd av alkoholintaget frias nu 46-åringen från våldtäkt, skriver Metro.
– Med tanke på kvinnans tillstånd anser jag att det är uppenbart att mannen hade uppsåt. Jag skriver på ett överklagande, säger kammaråklagare Stefan Lind till tidningen
 
Hur många tjejer skall utsättas för att männen/karlarna inte förstår eller begriper?
Är det verkligen så att de inte begriper? har svårt att tro det

Det är inte länge sedan en tjej våldtogs av sex killar. De friades för att de inte fattade att hon inte var med på det...
Jimmy Fredriksson på GT sammanfattar :
http://www.expressen.se/gt/kronikorer/jimmy-fredriksson/fredriksson-skams-for-att-vara-svensk/
Det är inte så lite Indien över Sverige.
Sex tonårskillar har upprepade samlag med en 15-årig flicka mot hennes vilja i ett mörkt, låst rum.
I tingsrätten fälls de för gruppvåldtäkt.
I hovrätten frias de helt.
Ibland skäms man för att vara svensk.
Det får mig att tänka på protesterna i Indien utifrån att ett antal tjejer våldtagits till döds.
Där har kvinnor redan från början har ett mindre värde. Tjejer aborteras i den mån det går eller dödas för att det är en skam att få en flicka. (Det blev väl konsekvensen i Kina också där man bara fick skaffa ett barn och man då helst ville ha en pojke) Det har gått så långt att det är brist på flickor.
I Indien får man ändå betala för att gifta bort henne. Många flickor har sedan utsats för syra som hälls över dem eller kokhett vatten allt för att maken inte är nöjd med henne.

Det är inte likadant här men man kan börja undra om flickors/kvinnors värde då ett nej inte räcker, då en man eller flera stycken kan tvinga sig till sex och sedan påstå att de inte förstod att hon inte var med på det.

Nej vi behöver höja värdet på kvinnor och barn och andra utsatta personer.
Låta medmänsklighet väga tyngst. Låta sunt förnuft styra och göra allt vi kan för att det skall bli en förändring.

måndag 27 januari 2014

Migrationsverket x 2

Och migrationsverket fortsätter.
http://www.gp.se/nyheter/vastergotland/1.2255571-mai-18-utvisad-men-till-vad- Först är det en tjej som nu skall utvisas som inte har någon släkt ingen familj och bott här i fem år.
Efter fem år i Sverige utvisas föräldralösa Mai Luu Huong, 18, till hemlandet Vietnam.
Men där väntar inget på henne. Ingen familj. Inget hem. Inte ens några handlingar som kan visa vem hon är.
GP följde hennes sex sista timmar i Göteborg.
 Läs om hennes sista timmar här.

Och så en flicka till http://www.svt.se/nyheter/sverige/18-aring-utvisas-efter-sex-ar Sara som växt upp med en familj och deet sedan visar sig att det inte är henens pappa och då visar man ut henne ensam.
Det hela började när familjen skulle söka förlängt uppehållstillstånd och ett DNA-test visade att Sara inte var pappans biologiska dotter. Far och dotter har hela tiden trott att de haft blodsband och han har haft ansvar för henne sedan hon var 4 år.
Migrationsverket och senare Migrationsdomstolen avslog ändå hennes ansökan om uppehållstillstånd, medan pappan som lever med en kvinna i Sverige fick stanna. Sara, som har haft en nästintill obefintlig kontakt med sin mor i Etiopien, ska den 8 februari utvisas ensam till ett land där hon inte känner nån.
Antingen gör migrationsverket fel eller så måste lagarna ändras. Så här kan man väl inte behanda ensamma barn trots att de är halvvuxna. Skulle man göra så hon varit adopterad också?

söndag 26 januari 2014

Utsatta barn blir vuxna med sår

Varje dag går jag igenom press för att se vad som står om barn och framför alt utsatta barn. Det brukar vara blandad kompott. Det är även vuxna som mått dåligt som barn och berättar hur det påverkat. Det har slagit mig hur många av våra kändisar som mått dåligt, varit utsatta som barn och sedan lyckats.

Carolina Klüft har varit mobbad, likaså nu Viktoria Beckham http://www.expressen.se/noje/victoria-beckham-jag-blev-mobbad/ 
Kishti Tomita mobbades som barn likaså Bill Gates. Jonas Sjöstedt (v) likaså. Sedan kan vi lägga till Felix Herngren, Kate Winslet, Taylor Swift, Justin Timberlake, Megan Fox, Daniel Radcliffe, (Harry Potter) Eminem, Miley Cyrus, Mika, Jessica Simpson, Chad Michael Murray (han i One Tree Hill) och Jessica Alba. Jan Guillou och Pär Lernström, Lisa Nordén, Sean Banan, Maria Montazami, Kodjo och Linnea Henriksson. Kikki Danielsson, Mikael Wiehe, Katrin Zytomierska och Eric Gadd hör också till den gruppen.

En del mobbas och blir sedan mobbare som mångsysslaren Lasse Åberg,  komikerna Lennie Norman, och Peter Wahlbeck http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article13679067.ab Oftast för att slippa utsättas igen. Thorsten Flinck, Henrik Schyffert likaså.

Patrik Sjöberg, Peter Jöback, tror även Jonas Gardell blev sexuellt utnyttjade som barn, likaså Emma Thompson http://www.expressen.se/noje/extra/thompson-utsatt-for-sexualbrott-som-barn/ Vanessa Williams, AnnaLynne McCord  och Oprah Winfrey.

Morgan Alling, Jessica Andersson, Stefan Lövén  är uppväxta i fosterhem. Likaså John Lennon, Nelson Mandela, James Brown, Ingrid Bergman, Eric Clapton, Mike Tyson, Richard Burton, Steve Jobs, Jack Nicholson, Coco Chanel, Eddie Murphy, Leo Tolstoy och Ella Fitzgerald.

Marilyn Monroe bodde på barnhem.

Megan Fox brukade skära sig. http://www.posh24.se/megan_fox/megan_fox_jag_brukade_skara_mig_sjalv och
Nanne Grönvall levde med sin missbrukande mamma http://www.youtube.com/watch?v=DQYWX5XUj48&feature=youtu.be och Babsan fick stryk.

BRIS har haft en kort kampanj där kändisar som t.ex. Filip Hammar, Fredrik Wikingsson, Johanna Tydell, Henrik Dorsin, Jakob Ögvist, Lykke Li, Kim Andersson och Anton Hysén som visar att det går att få ett bra liv, trots att det ibland kunde vara jobbigt att växa upp.

Frågan är bara vilka sår det lämnar i själen, vilka spår. Jag mobbades också i skolan. Jag var uppvuxen utomlands och mina klasskompisar hittade snabbt ett offer i mig. Jag hade inte deras bakgrund, inte deras sätt att se på saker som mode och annat. Så jag vet hur det känns och jag vet hur det påverkar. Jag gick ett år sedan bytte jag skola och det blev faktiskt bättre. Men jag kan fortfarande känna även nu som vuxen hur jag i vissa sammanhang dras in i rollen som mobbad då det känns som om mina ord inte är lika mycket värda, att jag inte är lika mycket värd. Jag har lovat mig själva att aldrig försätta mig i den situationen igen om jag kan påverka det så jag biter ifrån men känslan försvinner inte.
Har just fått nytt jobb och träffade en av mina gamla klass kompisar ifrån en kurs där. vi jobbar alltså ihop nu. Hon berättade hur dåligt hon mått över mig. På kursen höll de på med vuxen mobbing. Det var efter det jag bestämde mig. Hon hade inte tänkt på det förrän hon själva utsattes på vidare utbildningen. Då kom hon på att jag aldrig varit med att jag alltid satt för mig själv. Hon hade då dragit slutsatsen att jag valt det men kom sedan på att det kanske inte var så. Hon hade inte ens varit med men tittade på. Nu då vi träffades bad hon om ursäkt, för att hon inte sett, inte förstått, inte gjort något, hon fick en stor kram.

Vem ger någon rätt att vara förmer än någon annan, ger lov att sätta sig över någon annan? Utsätta någon annan? Vem har lov att bestämma att en dels ord eller handlingar är mer värda än andras? Vem har rätt att ta mer plats än andra om det är på någon annans bekostnad? Ingen, men den rätten tar sig ändå en del.

Men vi måste gemensamt säga ifrån så att vi inte blir medlöpare, åskådare i ett elakt spel där några tar sig makten över andra människors liv.

lördag 25 januari 2014

Längtan utöver det vanliga

Idag har längtan varit starkare än vanligt. som då jag och sonen skulle till stan och vi skrapade rutorna. Jag har skrivit om det tidigare men bilden sitter så etsad i mig då jag skrapar i bak och hennes ansikte kom fram med ett stort leende och så vinkande hon.

I olika affärer blev plötsligt ljud av barn så starka.
Ett barn som grät och jag fick lust att springa dit och ta upp, krama trösta.
Barnet hade säkert blivit chockat, det kände ju inte mig så jag lät bli men längtan rev i kroppen på mig.
I nästa affär var det ett barn som vägrade följa med pappa. Det satt envist i en trapp och vägrade följa med. Jag lutade mig fram och frågade om han var till salu. Ja just nu kan du få han för 13 kronor sa pappan. OK vill du följa med mig eller skall du följa med pappa frågade jag.
Killen på ca 5 år kom snabbt på fötterna och hängde med pappa som blinkade till mig som tack.
Men jag längtar så fruktansvärt ibland.
Jag hade inte haft något emot att köpa honom för 13 kr eller åtminstone få låna han en stund.

fredag 24 januari 2014

Avhandling

Hittade även en avhandling runt måendet hos placerade barn. Den är gjord av Socialstyrelsen http://www.socialstyrelsen.se/nyheter/2013mars/alarmerandeomplaceradebarn
Av utvärderingen framgår bland annat att:
  • Dödligheten är nära 5 gånger så hög bland ungdomar som är eller har varit placerade jämfört med andra i åldersgruppen 15-24 år.
  • 10 gånger fler barn och unga som är placerade på HVB har vårdats för självskador.
  • 15-19 gånger fler barn och unga som är placerade i HVB tar regelbundet sömnmedel, antidepressiva- eller antipsykotiska läkemedel jämfört med andra barn och unga.
  • Bara 6 av 10 barn som placerades före 10 års ålder går ut grundskolan med gymnasiebehörighet (godkänt i svenska, engelska, matematik). Resultatet är sämre för de som placerats efter 12 år.
Däremot så är framgångs faktorer:
– Från forskningen vet vi att en lyckad skolgång är den viktigaste faktorn för att få ett bra vuxenliv. Att klara gymnasiet minskar risken för tidig död, ohälsa, psykosociala problem och försörjningsproblem
Framför allt behöver kommuner och landsting som inte har överenskommelser om samverkan med andra aktörer som arbetar med barn se till att sådana avtal kommer till stånd och omsätts i praktiken.

Socialstyrelsen vill också betona att socialsekreterare som arbetar med barn och unga ska ges goda förutsättningar för att klara det ofta svåra uppdraget. Dessutom behöver landstingen se över utskrivningen av psykofarmaka till placerade barn.



Har inte haft tid att läsa dem men undrar hur mycket man tar hänsyn till om barn tvingas flytta, hur deras livssituation ser ut annars med umgängena vad gäller antal och frekvens med vilka och annat.
Vart de är placerade spelar också in. Jag anser inte att barn skall bo institution om det inte är så att det inte finnas andra alternativ och då menar jag att de är så skadade. Men det verkar som många anser att en placering i sig är svaret men som jag skrivit tidigare så är det ju inte utan det är jobbet vi lägger ner sedan.

torsdag 23 januari 2014

En avhandling

En vän hittade avhandlingen, som det förmodligen handlade om http://umu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A619291
hur det går för barn som flytta:
Barnens berättelser i denna studie kan tolkas som att de eftersträvar närhet och bestående relationer till trygga vuxna samt möjlighet att få känna tillhörighet oavsett om det gäller den biologiska familjen eller vårdmiljön. Även om barnens egen problematik kan antas påverka deras situation blir ... det utifrån deras berättelser tydligt att trygga förutsägbara relationer  försvåras utifrån de biologiska föräldrarnas problematik, den instabila  vården som hela tiden placerar barnen i nya vårdmiljöer samt den bristande
kontinuiteten av socialsekreterare som barnen möter. 
 
När barn efter upprepade förlorade relationer beskriver att de väljer att
”hålla vuxna borta” torde det finnas risk för att deras reaktioner tolkas som
individuella problem och inte som en reaktion på den situation de befinner
sig i. Den instabilitet som finns i vården ger anledning att ifrågasätta vem
som tar ett föräldraansvar för barnen då föräldrar som har egen problematik
kan ha svårt att hävda sina barns rättigheter. Tillsammans med att
vårdgivare och socialsekreterare ständigt byts ut skulle det kunna skapa en
situation där ingen vuxen bär tydligt ansvar. 
 
Flera av barnen uttryckte en känsla av svek från föräldrarna i och med att dessa inte klarade av att ta ett  föräldraansvar. En fråga blir då om barnen riskerar att uppleva att detta svek upprepas när vården blir instabil och vuxna i deras liv tenderar att gång på
gång bytas ut
 
Att klyftorna blir större om man inte har pengar tror jag alla förstår. http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/article18201870.ab 
De allra flesta barn har alltså fått det bättre. Men det gör det nästan ännu värre för de som inte hängt med i utvecklingen. De välbeställdas barn kan hantera brister i skolan genom privat läxhjälp och dyra språkresor.
Att det skärs ned på kommunala fritidsaktiviteter gör att samma föräldrar köper privata kurser i tennis, golf eller segling. Ungdomars bostadsbrist löser de genom att köpa en bostadsrätt till telningen.
Ärvda kläder
De ökade inkomstskillnaderna mellan barn bryter sönder det gemensamma. Att garantera din son eller dotter en bra uppväxt blir ett privat projekt, inte ett gemensamt.
Ungar med ärvda kläder och mobiltelefon från Blocket - som kanske just därför måste skräna lite extra i högstadiekorridoren för att ta plats - ses mot ett hot mot andra barn. Kommer sonen eller dottern att få ha sin nya märkesjacka eller mobil i fred, tänker man plötsligt bekymrat och försöker begränsa det egna barnets rörelsefrihet ytterligare ett steg.
Andras ungar
Styrkan med den svenska familjepolitiken är att den inte byggt på resonemang om våra barn och andras ungar. Uppväxten för barn är tvärtom ett gemensamt ansvar. Politiken handlar inte bara om att hålla svälten från dörren i alla barnfamiljer. Lika viktigt är att alla svenska barn får börja sina liv med hyggligt lika förutsättningar.
Sämre för alla
Alla skillnader kan inte utrotas. Barn kommer alltid att få vara med och bära bördorna av sina föräldrars misslyckanden. Därför blir det ännu viktigare att värna om det gemensamma ansvaret för det som det är möjligt att göra något åt.
Ökade inkomstskillnaderna är inte bara ett hot mot de fattiga barnens situation. Stora skillnader riskerar att göra uppväxten sämre för alla barn
 
Ja det är bara att konstatera att utsatta barn inte har det lätt. Frågan är bara vad vi gör åt det. Gör vi något alls?

onsdag 22 januari 2014

Barnuppfostran

När vi uppfostrar våra barn, hur gör vi då? Genom skuld, så borde du inte ha gjort. Genom skam för att göra fel? Genom att locka med belöningar med saker eller känslor som kramar?

Hittade en debatt artikel om det.
http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2227210-skamexperten-uppfostran-borjar-i-vardegrunden-
Det finns många sätt att se på människan och vad hen förväntas vara. Men grovt skulle jag vilja dela upp i två stora huvudkategorier: en auktoritär människosyn, där människan föds som ett vitt blad, är i grunden lat, utan egen vilja eller motivation och behöver styras och kontrolleras. Och en humanistisk syn, där människan föds med allt på plats, har en egen vilja, är altruistisk, att motivation hela tiden finns, hen är i grunden kreativ och skapande men saknar erfarenhet. Här börjar sorteringen av föräldrastödsprogrammen (läs även Uppfostran) för mig. 
Belöning och bestraffning
Vissa vilar på en auktoritär människosyn, program som i sin tur bland annat vilar på en psykologisk teori kallad Behaviorismen, vars inriktning handlar om kontroll av beteende. Den extrema sidan av behaviorismen menar att känslor är fullständigt irrelevanta och att det enda mätbara och viktiga är förändring i beteendet. De programmen har belönings- och bestraffningsmetoder till syfte att korrigera barns beteende och där den vuxne har makten. De lär även ut vikten av samspel och kommunikation.
Relationen i fokus
Andra program vilar på en humanistisk människosyn, där relationen står i fokus. De lutar sig bland annat på anknytningsteori och utvecklingspsykologi, vilket enkelt kan förklaras med att vi blir till dem vi är, utifrån hur vi bemöts och speglas under uppväxten. Grunden till hur jag lär mig hantera mitt liv, ligger till exempel i tilliten att människor går att lita på. Det börjar i föräldrarnas känslomässiga engagemang i mig, att jag upplevt att min existens är viktig. Dessa program utgår ifrån: att bakom varje beteende hos en individ (vuxen och barn) finns behov och känslor som behöver bli sedda, hörda, tagna på allvar. Att samarbete infinner sig när vi känner oss viktiga för varandra, då vill vi bidra till gemenskapen. Att vuxna är ansvariga och medskapare till samspelet, och de lär barn att hantera makt.
Denna särskiljning av programmen finns inte i debatten. Ansvariga inköpare av programmen i kommuner och landsting verkar sakna kunskap om detta, eller ha tid att reflektera.
Min kunskap om skam och dess roll i våra liv och relationer, har gjort mig starkt kritisk till alla belönings- och bestraffningsmetoder. Jag stödjer en så kallad Tredje väg, en relationell, humanistisk fostran, ett respektfullt vuxenskap utifrån tillit, dialog och ansvar. Att behöva varandra istället för att manipulera varandra. Svårare väg, men fullt görbar.
 
Är det någon som inte håller med? Visst skall uppfostran vila på tillit respekt, dialog och ansvar.

Kvinnors våld mot män

Det talas ofta om män som slår sina kvinnor. Mammor och barn som tvingas fly för att manen är våldsam men det talas sällan om kvinnor som slår sina män.
Det är mycket mer tabubelagt. En stor stark karl skal väl inte tåla något sådant.
http://www.sydsvenskan.se/sverige/niklas-blev-slagen---och-frantogs-barnen/
Kort därefter blir det så. En vårdag 2009 hämtas det ena barnet hemma och det andra i skolan av socialtjänsten, med hjälp av polis. Flickvännens mamma har larmat om pågående misshandel i hemmet.
– Jag var inte ens hemma. Det står i polisens rapport.
Ändå blir Niklas än en gång misstänkt för misshandel. Båda barnen omhändertas och placeras på hemlig ort. Först långt senare får han veta att de är hos sina mammor. Sedan november 2010 har Niklas begränsat umgänge med yngsta pojken. I sitt beslut skriver Hovrätten att det är angeläget att få igång umgänget mellan fadern och sonen. Rätten konstaterar att de senaste misstankarna mot Niklas om misshandel är nedlagda, besöksförbudet är hävt.
Socialtjänsten daterar också ett beslut samma månad. Skola och polis har anmält att äldste sonen far illa. Men det är hos mamman, slår myndigheten fast, och skriver: "Det finns ingenting som tyder på att pojken skulle fara illa hos pappan". Socialförvaltningen beslutar därmed att inte öppna utredning mot Niklas. Hans äldste son bor nu åter hos honom på heltid.
– Jag har kontakt med flera män som tar emot smällar, för de vet att kvinnorna kan ta barnen ifrån dem, säger Niklas.

Vi sitter vid matbordet i Niklas kök och dricker kaffe. Sonen är en trappa upp och surfar på datorn, han ska slippa höra sin pappa berätta. Det är svårt att veta hur man ska prata med sitt barn om sådant här, tycker Niklas. Han är orolig för pojken, men med sina erfarenheter av myndigheter vågar han inte söka hjälp, trots att han tror att sonen skulle behöva psykologstöd efter allt som hänt.
Det är också jobbigt att hantera sina känslor, säger han. Ilskan över att ha förlorat sina barn och fortfarande bara fått hem det ena. Kränkningen av att ha blivit gripen, anhållen och sedan misstänkt igen. Bitterheten över att ingen tagit honom på allvar när han sagt att det är han, inte hon, som blivit slagen, och att barnen farit illa.
– När jag berättade att hon slog mig fick jag samma reaktion från alla. De frågade vad jag hade gjort mot henne.
 
Jag känner igen det även om det inte är samma sak. Då vi förlorade barnen fick vi frågan vad är det ni gjort? Ni måste ha gjort något annars tar man väl inte barn på det där viset.

Man talar bara om mamman och pappan och deras rätt till barnet men barnets rätt till trygghet? Vi måste motverka allt våld vem det än är ifrån. Det spelar inte roll vem som slår. Nu är ett barn hos en person som inte är bra för barnet. 

tisdag 21 januari 2014

Barnrättsakademin

Det har startats en barnrätttsakademi. Det är ett tag sedfan men jag har inte skrivit om den.
http://www.oru.se/barnrattsakademin/
Barnrättsakademins huvuduppgift är att stärka kunskapen om barnets rättigheter hos beslutsfattare och yrkesverksamma vars arbete rör barn, t ex jurister, lärare, sjukvårdsanställda, socialarbetare och samhällsplanerare.
 
I Sydsvenskan stod det
http://www.svd.se/nyheter/stockholm/akademi-ska-vassa-socialtjanst_2344081.svd
Totalt 18 forskare som representerar discipliner som exempelvis socialt arbete, psykologi, statsvetenskap, kriminologi och sociologi.
Tillsammans ska de möta politiker och tjänstemän i Stockholms stad för att nya kunskaper om sociala frågor verkligen ska nå ut till de som jobbar praktiskt – och för att höja tempen i det offentliga samtalet om sociala frågor som missbruk, hemlöshet, och utsatta barn.
Så ser grundtanken ut bakom det nya forskarråd som kommer att gå under beteckningen ”Stockholms socialtjänstakademi”.

Forskarna inom den nya akademin ska också hjälpa till med kvalitetsgranskning av ansökningar till forskningsprojekt. Totalt 5 miljoner sätter Stockholms stad av under 2009 för att helt eller delvis finansiera forskning inom socialt arbete.
– Det är inga stora pengar, så här måste vi se till att forskningen är mycket relevant för de frågor vi jobbar med, säger Ulf Kristersson
 

Sedan stärker man nu lagen vad gäller tvångsäktenskap http://www.friatider.se/ny-lag-ska-stoppa-tvangsaktenskap
Den nya lagen, som kan införas redan i sommar, gör det straffbart med upp till fyra års fängelse att tvinga någon att gifta sig mot dennes vilja. Tidigare räknades brottet som olaga tvång, som dock har ett lägre straffvärde.
– Fler handlingar ska vara straffbara.
Bland annat kommer det att bli straffbart att bara förbereda ett tvångsäktenskap. Lagförslaget ska dessutom täppa till möjligheten att kringgå lagen genom att arrangera äktenskapet utomlands.
 
Äntligen säger jag.

måndag 20 januari 2014

Uppropet vecka 3


Här kommer då ett brev till. Ert fjortonde ifrån mig. Eftersom jag ville ha focus på barnperspektivet inte fosterfamiljen så fortsätter jag med två biologiska familjers berättelser.
Det handlar om ett lesbiskt par som bestämmer sig för att skaffa barn. Den ena kvinnan skall föda, vi kan kalla henne Anna. Då Anna får barnet skriver de sig båda som vårdnadshavare. När hon nu är hemma mer ser hon saker hon inte sett tidigare hos sin partner. Vi kan kalla henne Pia. Pia dricker en hel del vilket hon inte märkt tidigare dessutom är hon inte snäll mot barnet. Det slutar med att Anna tar barnet och lämnar Pia. De skall ha delad vårdnad och Pia skall ha umgänge. Efter ett tag får Anna höra att Pia är full då hon har flickan. Hon slår larm till socialen. Släkt ringer till en bekant till mig och talar om att flickan inte mår bra då hon är hos Pia. Min bekanta frågar varför de inte anmäler men de säger att de inte vill lägga sig i. Min bekant frågar hur de kan leva med vetskapen att ett barn far illa utan at de gör något. Vad som krävs för att de skall agera eller göra något, hur de kommer att må om något allvarligt händer. Men de vägrar.
Anna har svårt att lämna iväg flickan på umgängen med Pia eftersom det tydligt märks att flickan mår dåligt efteråt. Dagis slår också larm. Kompisar berättar att de träffat Pias ute sent på kvällarna med flickan, hon har varit berusad. Nu hör släkten av sig till min bekant igen. De berättar att Pia har förgripit sig på flickan. De vill att min bekant skall anmäla, men hon har ju vare sig sett eller träffat och säger att det måste de göra själva. De vill fortfarande inte lägga sig i.
Anna anmäler igen och vägrar nu att skicka iväg flickan till umgängen med Pia. De kallas då till socialkontoret. Anna får veta att om hon inte skickar iväg flickan på umgängen så kommer hon att anklagas för umgängessabotage. men å andra sidan säger man att eftersom hon skickat iväg flickan kan hon ju inte anse att det är så farligt. hon sitter i en rävsax. Hon vet inte vad hon skall göra. Hon kan alltså inte skydda sitt barn, hon tvingas lämna ut flickan till en som förgriper sig på henne annars kan hon och förlorade ju faktiskt sin flicka. Dagis har slagit larm. BVC har slagit larm så hon går under jorden samtidigt som hon begär ensam vårdnad. Flickan har inte börjat skolan så det är inga problem att hålla sig undan. När det bli domstolsförhandling går man enbart på umgänges sabotage och ser inte alls till varför. Hennes advokat kallar släkten som bevittnat men de vägrar att uttala sig eller ljuger i rätten så hon kan inte bevisa sina påståenden. BVC och Dagis kallas inte då advokaten anser att deras ord väger så tungt att deras vittnesmål enbart finns på papper. Anna förlorar och Pia får full ensam vårdnad. Anna för umgänges begränsning och övervakade sådana för att hon inte skall ge sig av med flickan igen.
Tänk dig själv vilken frustration, vilken skräck att inte kunna skydda sitt barn. Att se vad man gör med barnet, se vilken smärta det bär och utsätts för och inget kunna göra. Sedan uteslutas helt oförmögen att göra något.Tvingas se på medan barnet bara förstörs mer och mer. Barnet som till sist anklagar just henne för att inte göra något trots att hon visste.

Det får mig att tänka på hur nazisterna snörde för brösten på nyförlösta för att se hur länge barnet klarade sig utan mat. Tvingade mammorna att se på då barnen svalt till döds. Många blev tokiga. Är det så vi skall ha det i Sverige?
Har en familj till även det ett lesbiskt par. Ena mamman kontaktade mig, vi kan kalla henne Sofia, har levt med sin kvinna i ca 10 år. De skaffade ett barn, en pojke, tillsammans med ett manligt homosexuellt par. Efter 9 år går de isär. Mamman som fött barnet bestämmer nu tillsammans med den biologiska pappan att Sofia inte längre får vara en del av pojkens liv. Hon skall inte få vara delaktig, de skall inte få träffas. Hon har stridit i alla instanser men fått avslag. Hon har inga rättigheter, hon är inte part. Hon har ingen rätt till hans liv. eller vänd på det barnet har inte rätt till de som betyder något för honom eftersom det är vuxna som bestämmer, vuxna som vinner på det ena eller andra beslutet. Hur kan det vara så olika? I ena fallet kan en som inte ens fött barn ta över barnet trots att hon missköter det, i andra fallet kan en som varit en del av barnets liv i 9 år plockas bort utan att någon försvarar barnets rätt till de som betyder något. ingen av dem kan försvara barnet. I inget av ärendena är det någon som tar hänsyn till barnet, deras bästa eller utgår ifrån deras perspektiv. Det visar väl om något att lagen kan tolkas som det passar.
Det är det jag menar med att barnperspektivet är ett fint ord på pappret. Ingen tar på allvar hänsyn till det, inte i praktiken iallafall. Hur kan lagar tolkas så olika? Jo för att det går och då tolkas de som det passar för stunden för den som tolkar dem. Barnet kommer alltid i kläm.
Skall en förälder inte kunna skydda sina barn? Är det inte en av de främsta uppgifterna man har som förälder? Vart är barnperspektivet? OK släkten vittnade inte så därför stod det ord mot ord men ändå. Den andra mamman plockas bort utan en chans att försvara barnets rätt till henne trots att hon funnits där i hela hans liv. Han får inte behålla henne eller rätten att träffa henne. Hur kan man tycka att det är OK? Det är vuxna som avgör, den vuxna med mest makt. Alla barn i utsatta positioner borde ha rätt till ett eget ombud. Det kan gälla placerade barn, barn i skilsmässa. Ett ombud som har krav på sig att faktiskt träffa barnen de företräder, så är det inte idag. Känner till många placerade barn som inte ens vet att de har ett ombud. Dessa ombud borde ha krav på sig att gå en utbildning vad gäller barn så de vet hur ban reagerar. Likaså borde det finnas en instans i varje domstol som bara tar barnärenden, som har dubbel utbildning och utgår ifrån barnet inte de vuxna. Då skulle vi komma en bit på väg. Ombuden kontaktar i många fall bara soc och går sedan på deras linje. Om de har fel är det ingen som kollar. Om utredningarna inte är sakliga eller ser till alla sidor är det heller ingen som kollar. Det är en handläggare som utreder, bedömer och verkställer i samma ärende. Inge n utifrån lägger sig i. Cheferna är inte involverade i det dagliga och har av tidsbrist inte insyn i mer än det handläggaren lyfter. Politikerna är ytterst ansvariga men inte heller de har insyn i mer än det som handläggare eller chefer har lust att lyfta.
Ett barn under 15 får inte begära ett eget eller ett nytt ombud. De får inte ens begära en ny handläggare om de känner att den de har inte lyssnar. för då är det många som skulle köra det i system säger man. men det är barnen som skall leva med deras beslut. Blir det fel kan de inte anmäla om de är för unga och en närstående kan inte anmäla om man inte själv är drabbad. Trots att det står i lagen att barn skall höras och det enligt en prejudicerande dom står att det inte finns någon lägre gräns känner jag till ett antal barn som begrät att få vara med i domstol, att få höras men nekas trots lagen som säger att de skall höras, skall få komma till tals.
Myndigheter gör ju alltid rätt och vill ju alltid barnets bästa eller hur? vilken klyscha. Myndighetspersoner är också människor och gör fel som alla andra. Så vad gör du som ansvarig åt det? Brist på barnperspektiv finns i alla ärenden oavsett vilken sida man står på. skulle barnperspektivet väga tyngst som det står i lagen skulle mycket ge sig av sig självt men då måste det bli konsekvenser då man gör fel. då man inte tar ett tydligt barnperspektiv. Det skall kännas att göra fel, att ödelägga ett barns liv. Vad gör ditt parti? Vad tänker ni göra om ni vinner valet? har ni med dessa frågor på agendan överhuvudet taget? VAd gör du som ledamot i socislutskottet åt dessa frågor? dessa brister?

Avsaknad av hjälp

Det är svårare att vara familjehem idag än det var för några år sedan. Vi får "svårare" placeringar och barn med större behov. Barn i behov av mer stöd och det är svårt att få.
En familj som sett det har jobbat 28 år http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=5757937 Känner Ann-Britt och de är underbara med "sina" barn.
Men som de säger numera får de barn som tidigare skulle placerats på institution. Lägg till att det blir svårare och svårare att få stöd för just dessa barn. Att det verkar som om många tror att en placering i sig är lösningen. Så är det naturligt vis inte utan det är det jobb vi sedan lägger ner på vår placering.

Hittade ett gammalt tv inslag efter en debatt artikel av Peter Altin och Anton Strand. De säger att Inkompetenta socialarbetare ödelägger människors liv.  http://www.youtube.com/watch?v=SnwtbqT79xU
Tyvärr är det inget nytt den skulle kunna vara gjord idag. Hon som bemöter säger att man inte skall skuldbelägga enskilda handläggare men jag hävdar att det är precis där problemet ligger. Enskilda gör fel och det är svårt att rätta till eftersom de inte är personligt ansvariga. Hon menar att problemet är att politiker lägger sig i för mycket. Min erfarenhet är tvärtom Att politiker inte får insyn trots att de är ytterst ansvariga att det beror oftast på enskilda handläggare som har åsikter som inte bygger på barnperspektiv som vägrar ändra sig eller arbetssätt och fortsätter att göra fel. Visst saknas även förutsättningar, som hon säger att 1/2 säger att de inte klarar att leva upp till lagar och krav. Det var 2009 och man säger likadant idag men ingen verkar bry sig.

Anton Strand, advokaten ger ett antal exempel på hur man gör fel. Exempel som skulle kunna vara idag.
Han vill att man skall se över utbildning och kontroll funktioner, det var som sagt 2009. Den skulle kunna vara gjord idag. Inget har hänt när det gäller det.

Hittade en artikel som bekräftar  att det är likadant. Här gäller det visserligen en vuxen men han fick inte hjälp och det slutade med att han tog livet av sig. Som det ser ut straffades han dessutom för att han blev arg och frustrerad över att inte får den hjälp han hade rätt till. Han var någons son och de kunde inte hjälpa honom.
I april ställde sig Skivarpsbon Peter Petersson framför tåget.
I avskedsbrevet till föräldrarna skrev han ”ska jag lägga skuld på något så är det socialen i Skurup”.
Nu har föräldrarna polisanmält socialtjänsten

Socialen försvarar sig självklart. De har inte gjort något fel.
http://www.skanskan.se/article/20130518/SKURUP/130519361

I Göteborg var det ett liknade fall och där fälldes socialchefen för tjänstefel.

Underbar och älskad

Jag han så underbar son. Han är positiv och go och glad. Vi hittar på massor av saker och han är oftast lika positiv. I går röjde han i gamla saker och hittade en bok som han skrev i då han gick i åk 1 då han började skriva Sedan hittade han en till från åk 2. Han satt och läste högt för mig då jag satte in alla artiklar som skrivits om banren och min kamp för att få hem dem. Det blev fyra tjocka pärmar. Inte den vanliga storkelen utan sådana där 10 cm tjocka. Ändå har jag en hög av tidningar som inte kan sättas in kvar. Den är nog ca 15-20 cm hög.
Nåja åter till sonen och han bok. Han läste sida efter sida och förundrades över stavningen och vad han gjort. Han läste om umgängen och resor och annat vi gjort. Plötsligt gör han en paus och säger: Mamma vi gör nog rätt mycket saker tillsammans som familj. Och jag kan bara hålla med. för att vara lantbrukar familj så gör vi mycket för jag tycker att upplevelser är så viktiga. Dem kan man leva på då det är kallt och blåsigt. de kan lysa upp då det är mörkt. Minnena kan man leva på å det ser nattsvart ut och de kan få en att längta efter mer.

I morses då jag vaknade låg jag och tänkte på honom och de "små" att det känslomässigt inte är någon skillnad. Jag älskar dem lika högt.
Då sonen föddes hade vi en föräldragrupp och eftersom jag var förhålladevis nyinflyttad såg jag till att vi träffades. Vet att någon mamma sa att det är lätt för dig att säga du ha ju ett så lätt barn. Sedan fick de "små" och dem hade jag inte fött och vi hade inte haft dem från början (även om de kom som väldigt små hade de sitt arv. Men de blev likadana lika trevliga, lika uppfostrade, lika mysiga och goa och glada. Då måste vi ju gjort något rätt.

En handläggare sa en gång tänk på att ni lätt kan upplevas som ett hot, ni har ju papper på att ni är så bra föräldrar att ni t.o.m får ta ansvar för andras barn. Tror inte att jag är så mycket bättre än gemene man. De allra flesta älskar sina barn och gör vad de kan för att de skall ha det bra, men jag hade aldrig tänkt på det på det viset och blev noga med att inte komma med goda råd om man inte bad om dem.

Känslan för de "små" är ändå ingen skillnad från vad jag känner för vår biologiska son.
så förlusten är ofattbar. Hittade en som beskrev det precis som jag känner det.
http://www.expressen.se/kvp/rydhagen-som-att-bli-av-med-en-kroppsdel/
De förlorade två flickor för 10 år sedan, de mördades.
Det står:
För oss andra har det gått tio år.
För de anhöriga kunde det lika gärna varit i förrgår som Emma Karlsson och Linda Jönsson blev mördade.
Så drabbar sorgen över ett barn.
Tiden kanske läker alla sår, men att förlora sitt barn är inte ett sår, det är mer som att bli av med en kroppsdel, eller kanske hela sig själv. Det är inget som läker, inte en förlust som kan ersättas.

Precis så är det men "våra" är inte döda.  Ibland tänker jag att de måste vara lättare då någon dött då kan man iallafall sörja och på något sätt tvingas vidare men nu...
De finns men vi får inte vara en del av deras liv. vi får inte tala med dem när vi vill, vi får inte glädjas med dem, inte dela deras glädje eller sorg eller motgångar. Vi får inte blåsa då de slår sig eller natta eller fira födelsedagar.
Det är som att bli av med en del av sig själv så vi är inte längre hela, inte någon av oss. Och det skulle lika gärna kunnat vara igår, smärtan är lika stark. Men det är även vår kärlek till varandra. Det är därför det inte skulle vara ett uppbrott till utan att flytta hem.
Hittade en länk till en artikel http://www.svd.se/nyheter/inrikes/placerade-barn-som-flyttas-far-illa_8908228.svd barn som omplaceras far illa. Vilken nyhet, det är väl inget nytt men det är konstigt att det skall till en utredning för att konstarera det.
Följderna kan bli allvarliga. Upprepade sammanbrott ökar risken för kriminalitet, psykisk ohälsa och fattigdom.
 
Som sagt flytta hem dem för att de skall slippa dessa konsekvenser.

lördag 18 januari 2014

Gemensam kamp

En riksdagsman sticker ut hakan och kritiserar att så många inte får vanvårdspengen.
http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2245686-svart-for-vanvardade-fa-ersattning?post_id=620190417_10151881646230418#_=
Är ersättningsnämnden för hård i sina bedömningar? Det kan man fråga sig i ljuset av att 43 procent hittills fått avslag på sin ansökan, skriver Roland Utbult (KD).
 
Av tänkta 5 000 fall hade det kommit in 3 594 ansökningar i december 2013. Sammanlagt 1 101 beslut hade då fattats och i 618 fall hade de sökande beviljats ersättning. 483 personer hade fått avslag på sin ansökan (drygt 43 procent). För de som verkligen genomlevt vanvård av allvarlig art och ändå nekas ersättning fortsätter detta trauma. Frågorna måste ställas: Finns det personer som nekats ersättning trots att de blivit utsatta för allvarliga övergrepp eller försummelser? Är Ersättningsnämnden för hård i sina bedömningar?
 
Man är för hård i att erkänna, ersätta de som råkat illa ut under myndigheternas ansvar tidigare och hävdar att man måste ta hänsyn till dåtidens lagar trots att det då som nu finns undantag vad gällde placerade barn.

Man blundar även för hur det är nu  och barn som utsättas nu skall själva driva en rättsprocess mot de som utsatt dem och förlorar de får de dessutom stå för rättegångskostnaderna.
Jag förstår inte att riksdag och regering inte ser att det är galet.

Utifrån den senaste tidens domar i våldtäckts mål hittade jag också ett bra blogg inlägg  En man som har bra åsikter och står för det som är bra hos en man. En man som inte vill ta skit för vad andra dåliga män gör och som tycker att andra män borde reagera.
http://peterlarsdotter.wordpress.com/2014/01/13/jag-vill-inte-mer/
Igår kom ännu ett fall av en våldtäktsman som blev frisläppt. (Sydsvenskan) De ansåg inte att man kunde bevisa att han hade för uppsåt att våldta. Men hon blev våldtagen. Hon skrek nej sluta, han höll för hennes mun och fortsatte, men han trodde de hade dominantsex, hon hade aldrig pratat med honom om dominantsex. Hon hade hånglat med honom.
Hur fan ska vi kunna leva i det här? Hur fan ska vi kunna ha ett förtroende för domstolen när sånt här händer gång på gång. Hur kan vi ha förtroende för män när de gör så här gång på gång? Inte nog med att män våldtar, de skyddar varandra efteråt. En massa män twittrar om att det ju inte var ett självklart fall. Vi måste lita på vår domstol tycker nån.

Vi har alltså begränsat kvinnans utrymme i samhället. Hon får inte klä sig som hon vill, hon får inte gå var hon vill. Hon får inte prata med vem hon vill.

Är det kvinnans ansvar att se till att hon inte blir våldtagen? Är det inte mannens ansvar att inte våldta? Hur kan man missuppfatta ett nej? De gånger jag har haft sex har jag aldrig varit med om att någon sagt nej, som en krydda i sexet. Om hon har sagt nej, jag vet inte om jag vill, det känns inte helt rätt, så slutar man.
Vi har ett gemensamt ansvar att se till att inte skambelägga kvinnor för deras sexualitet. Det är aldrig den våldtagnas fel. Aldrig. Inte ens om hon gick naken får man våldta henne.
Jag är helt medveten om att problematiken ligger i struktur och att vi byggt upp ett patriarkalt samhälle där allt genomborras av en manlig blick, och att vi dagligen matas med information om den dominanta överlägsna mannen som ska ta för sig och besegra. Raggande jämförs med jakt och varje kvinna är en erövring.
Vi måste ändra det här.
Jag vet inte hur, har inga svar, bara en trött svartsynt blick på min könstillhörighet.
 
Så bra skrivet visst är det så vi måste gemensamt sätta stop för alla oegentligheter som förekommer i Sverige mot kvinnor, mot barn, mot äldre och andra svaga som har svårt att stå upp för sina rättigheter.

torsdag 16 januari 2014

Inget nytt men gammalt aktuelt

Fick för ett tag sedan en länk till en utredning runt skolna.
Många är det som klagar på skolan och särskilt nu efter pisa rapporten. Jag är väl heller inte över flörtjust och jag anser väl att det är en hel del att göra. Men länken går till myter om skolan och avslöjar att den del av myterna faktiskt inte stämmer. http://www.skl.se/kommuner_och_landsting/myter_och_fakta/myter_och_fakta_om_skolan
OK men det är ändå mycket som behöver ändras frågan är bara vad och hur och det kan man säkert diskutera om till dödagar.

Hittade även en gammal artikel högaktuel http://www.aftonbladet.se/ipadoriginal/article13892342.ab
Flera experter dömer ut socialtjänsternas utredningar när de omhändertar barn.
Godtycklighet, tankefel och orutinerad personal hör till.
– Det finns hundratals exempel, säger Bo Edvardsson, docent i psykologi och socialt arbete.
Jag upptäckte fel i säkert hälften, säger hon, och menar att det största felet i dag är att socialsekreterarna är för unga och orutinerade.
Ingrid Claezon, docent i socialt arbete vid Malmö universitet, känner igen den beskrivningen:
– Besluten grundas på socialsekreterarnas utredningar, och de kan vara så unga som 23–24 år
 
Den skulle kunna vara skriven idag för inget har ju ändrat sig. Fick ett nytt ärende en liten femåring som bott hela sitt liv i samma familjehem. NU skall han n mår så dåligt. de har ökat umgängena med mamman och både BVC, dagis och andra runt om slår larm men soc är obevekliga. Förstår inte att det skall vara så svårt att sätta banren och deras perspektiv i centrum. men så länge det inte händer något då man följer lagen så fortsätter det att vara så.


onsdag 15 januari 2014

Kommit längre än oss..

BRIS gick ut med information om att de länder som skrivit på eller antagit barnkonventionen kan även göra ett tillägg som innebär att barn i de länderna även kan klaga till FN.
http://www.bris.se/?pageID=148&id=3145
Enskilda barn, grupper av barn eller deras representanter kommer att ha möjligheten att skicka in sina klagomål till FN:s kommitté för barnets rättigheter (barnrättskommittén) som därefter kommer besluta om de kommer att utreda fallet. Om barnrättskommittén anser att barnets rättigheter har kränkts, kommer barnrättskommittén vidta åtgärder för att åtgärda händelsen.
För att barn ska kunna skicka in sina klagomål krävs det att staten har antagit protokollet. Rätten att få sin sak prövad av barnrättskommittén gäller endast efter att barnet först har genomgått samtliga nationella instanser.
De länder som antagit konventionen är: Albanien, Bolivia, Gabon, Tyskland, Montenegro, Portugal, Spanien, Thailand, Slovakien och Costa Rica.
Och vi som inte ens har gjort barnkonventionen till lag men tycker att vi kommit så långt.

Sedan hittade jag ett inlägg i kvinno/flickdebatten. http://allaminatexter.wordpress.com/2014/01/13/flickornas-guide-till-underkastelse/
Om hur vi skolas in i ett mönster, vilken aha upplevelse. Allt kände man igen men har inte tänkt över på det sättet.
Det är kvinnligt att backa. Det är kvinnligt att inte synas. Det är kvinnligt att inte markera sitt revir i samhället. Det är kvinnligt att inte ta plats.
”KOM FRAM NU! Olle har redan slagit! Det är Elinas tur nu, hon slår inte så långt, kom fram ni där bak!”
Vi är sex år och klassen spelar brännboll. En lång pappa har mer auktoritet i spelet än fröken och leder utelaget. På en millisekund reagerar han när Elina närmar sig brännbollsträt. Hon vill prova det runda och lyfter det med glädje i blicken.
Sedan vänder hon sig mot planen och ser pappans menande blick och tappar trät nästan automatiskt. Han säger lite tyst ”du kanske ska prova det platta först”, vilket hon gör, för hon är sex år och en vuxen människas ord är lag. Hon missar med det platta brännbollsträt, mycket på grund av besvikelse, och hoppet i hennes ögon slocknar.
Olle fick uppmuntran av pappan när det var hans tur. Lyckan spred sig via hans armar till bollen som flög iväg. Elinas nådde inte längre än någon meter. Den slocknade minen. Det bortflugna leendet.
Det är kvinnligt att tappa sitt självförtroende i händerna på en man som tar för givet att pojken alltid kommer att göra bättre ifrån sig. Det är kvinnligt att vara fast i en könsroll där man alltid är svagast och underst på listan. Det är kvinnligt att bli förtryckt.
Visst känner man igen det. Vad är det vi lär våra barn? Läs, den är bra.

tisdag 14 januari 2014

Ja hur är det egentligen

Information runt hur barn hanteras slutar aldrig strömma in. Igår stod det om en bebis som kom  in med svåra skall skador http://www.expressen.se/kvp/bebis-svart-skadad--foraldrar-anhallna/
En fyra månader gammal pojke vårdas på sjukhus för svåra skallskador. Pojkens föräldrar har anhållits misstänkta för grov misshandel.
– Vi samlar just nu in mer information och försöker få skadebilden klar för oss, säger kammaråklagare Eleonora Johansson.
 
Men man skall aldrig döma någon i förhand även om man tycker att det verkar vara rätt klart vad som hänt, konstigt nog kan det ju faktiskt finnas en förklaring. Känner till en familj som fråntogs sina barn efter att de kommit in med sin pojke som hade frakturer på armarna. De anklagades för att ha orsakat det, för att ha misshandlat honom men det visade sig vara dagmammans son som puffat ner honom för en trappa. Men har de utsatt barnet för våld skal de inte ha barn.

Hittade en artikel till som jag lägger till http://www.expressen.se/nyheter/domda-for-vald-mot-barn-kan-frias-i-hd/
– Vi har åberopat en rad experter som framhåller att det finns många möjligheter till hur de här skadorna kan ha uppkommit. Även socialstyrelsens rättsliga råds egen expert pekar på att det finns flera olika möjliga dödsorsaker, säger Bratt till Expressen.
Björn Tingberg från Barnskyddsteamet Mio, tidigare Mio-gruppen, förklarar att det är viktigt att ta till sig ny kunskap. Han har inte själv skrivit något av de kritiserade läkarutlåtandena och medger att en del av det som tidigare ansågs vara tecken på skakvåld har blivit mer otydliga.
–  Några har hävdat att det inte existerar barn som har skadats av skakvåld. Det anser jag att man kan avfärda. Men det är viktigt att forska mer om hur vanligt det är med den här sortens hjärnblödningar bland barn utan att vara skakade och flera andra frågor. Vi måste titta på det här och ta intryck av nya rön, säger Björn Tingberg till Dagens Nyheter

Hade ju vid ett av mina besök i riksdagen med en familj som drabbats av just detta. De anklagades för skakvåld mot barnen och det visade sig att han hade vattenskalle. Men ingen letade efter det utan utgick ifrån skakvåld. Det får ju inte vara så att man bestämmer sig och inte letar andra orsaker bara för att man bestämt sig. utomlands har diagnosen skakvåld tagit bort i många länder sedan de upptäckt att över hälften dömts felaktigt och det fanns andra orsaker till skadorna. De som vägrat ta in annan forskning är de som ligger bakom diagnosen.

Sedan har regeringen inrättat ett larm nummer för försvunna barn. http://www.regeringen.se/sb/d/18060/a/231523
- När barn försvinner från familjer, från förskolor, skolor eller från boenden för ensamkommande flyktingbarn, är varje minut viktig för att sätta in eftersökningsåtgärder. Ibland riskerar olika processer att dröja för länge och ibland är åtgärderna dåligt koordinerade. Frustrerade föräldrar och andra anhöriga känner förtvivlan och behöver i det svåra läget en sammanhållen larmkedja och snabb eftersökning, därför är det angeläget att få ett sådant larmnummer på plats, säger barnminister Maria Larsson
Genom telefonsamtalet ska barnets anhöriga kunna få kontakt med polis och andra myndigheter. Avsikten är att de ska kunna agera skyndsamt för att spåra och hitta det försvunna barnet. Dessutom ska anhöriga vid behov kunna få kontakt med andra aktörer, exempelvis med socialtjänsten och frivilligorganisationer, som kan bistå familjen med mer specifika råd och med stöd av olika slag.
Journumret är kostnadsfritt och tillgängligt dygnet runt för dem som behöver stöd. Dessutom ska tjänsten vid behov kunna ge stöd till olika myndigheter som utreder fall med förvunna barn. SOS Alarm ska dygnet runt ta emot samtal om försvunna barn och vidarebefordra samtalen till ansvariga myndigheter.
Det är SOS Alarm AB som sköter verksamheten med larmnumret 116 000.
 
Undrar om man kan anmäla barn som försvinner som "våra" gjorde? nej skämt åsido bra initiativ.
Det är alltför många barn som göms av den ena eller andra vårdnadshavaren. Det är ensamkommande flyktingbarn som i desperation vänder sig till fel personer och sedan används inom sexhandel.  det finns barn som kidnappas så ett larmnummer kommer säkert att fylla sin funktion.

måndag 13 januari 2014

Dotter som fru.

Det är lite intressant att följa personerna som var inblandade i "haveriet" som de kallar det i Mark. Nu har socialchefen då fått jobb i Ulricehamn. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=5753690 Han har tydligen jobbat där tidigare. Jag har hört att de haft svårt att få jobb och har haft en tuff period. Men Det tycker jag faktiskt inte är mer än rätt. De har förstört andra mäniskors liv. Då skall d inte hålla på med jobb där de handskas med andra människors liv och att de får känna på lite  av vad de själva, att de har det jobbigt är inget mot vad de utsatta andra för.
Jag vet att personen häröver var livrädd att det skulle komma fram hur mycket han visst. Men han slank igenom nätet som man säger.

Vår handläggare som orsakade allt och som nu kommer att åtalas startade ett nytt företag förra året http://www.solidinfo.se/foretag/aniso-ab Som konsult inom socialtjänsten. Sina företag har hon tilsammans med sin sambo.
Hon har jobbat ett tag inom Heby kommun och håller på med brevduvor.
De andra har lite vanligare namn så de är lite svårare att följa.

Igår hittade jag ännu ett bevis för att alla inte skall ha barn. alla är inte bra föräldrar eller vad sägs om pappan som hade sin 12 åring som fru? http://www.aftonbladet.se/nyheter/article10812686.ab
Det som förvånar mig mest var att ingen runt om reagerade. anmälningsplikt i all ära men om ingen anmäler eller ställer rätt frågor eller ställer dem vid fel tillfälle på fler sätt så hjälper det inte.
Hon blev gravid två gånger. första banrent adopterades bort det andra valde hon själva att abortera bort. En reagerade men det hände inget utifrån det.
Det slutade med att hon förstod att hon själva var tvungen att agera så hon läste på och sedan gjorde hon en anmälan.
Först då hände något. Pappan är idag dömd och flickorna placerade i familjehem.
Men igen sviker samhället. Hon och hennes syster anses inte må tillräckligt illa för att få förtur till psykstöd.
Hallå det är Sverige och vi har anmälningsplikt och hon var 12 år, blir gravid två gånger men ingen reagerar. Jo en men ändå hände inget. Vad skall till för att någon skall reagera då? Eller för att det skall hända något?
Ibland händer det för fort ibland inte alls fast det behövs. Handlar om att det lämnas allt för mycket åt eget godtycke.

söndag 12 januari 2014

Uppropet vecka 2

Här är veckans brev:

Då jag började mitt upprop ville jag sätta focus på barnperspektivet eller rättare sagt bristen av det. Jag ville verkligen utgå ifrån barnets rätt till trygghet och trygga uppväxt förhållanden. Jag ville visa att bristen på barnperspektiv finns i alla situationer vad gäller barn.
Jag ville inte göra det till en familjehems fråga, inte heller en fråga om biologiska föräldrar utan visa att man stöter på bristen på barnperspektiv oavsett vilken stol man sitter på, biologiska föräldrar, familjehem men även som socionom, lärare eller vilken befattning man nu har. Även här ser man tydligt att det lätt kommer att handla om föräldern, socionomen, den vuxne. Men jag vill utgå ifrån barnet och vilka konsekvenser det får för barnet då vuxna utan rätt perspektiv bestämmer vad som är bäst.
Det var jag som startade uppropet och Anne Skåner hakade snabbt på. Vi lade upp det så att Anne skulle lyfta bio familjer och jag utifrån familjehem. Det var flera andra som lovade skriva utifrån andra perspektiv som det mobbade barnets, barn inom vården, barnet i rätten osv. Men det är vi som skickat de brev ni fått förutom ett brev ifrån FACO´s ordförande som ni fick via mig för att jag bad henne.
Sedan fick Anne sin dator stulen och det blev lite för stor koncentration på familjehem och de problem som finns där.

Av den anledningen vill jag denna vecka lyfta ett ärende med en biologisk familj. Jag vet att det är långt men jag hoppas att du orkar dig igenom det. Det går inte att korta ner mer och ändå har jag inte tagit med på långa vägar allt. Och rent ut sagt så borde du skämmas om du inte orkar läsa vad en familj tvingas leva med, det de utsatts för då det är ditt ansvar att inget sådant här händer överhuvudet taget. Det här är en verklighet som många lever med och i. Det är så galet att man knappt tror det är sant. Men jag har följt dem nu under fyra år och har läst de flesta papper, utredningar och annat. Jag har sett socialstyrelsen kritik och talat med personer som varit hemma där och känner familjen väl. Jag har träffat dem och det är/ förlåt VAR en helt vanlig familj som myndigheter fullständigt förstört och drivit till självmordsförsök, arbetslöshet, nästan hemlöshet och nu skilsmässa. De har dessutom spelat in allt, alla samtal, alla kontakter, alla telefonsamtal. De har sparat alla mail brev och deras svar. Allt är dokumentet. Ändå lägger åklagaren ner deras anmälningar föra att det inte går att bevisa att någon gjort fel? Jag förstår inte. ...

Det är en helt vanlig familj, som vem som helst, där båda makarna har (förlåt har haft) fina jobb, tre barn och ett stort umgänge. De har haft bra ekonomi och åkt på semester flera gånger per år. De bor i ett stort tre vånings hus ute i skogen på landet. Har en granne om man genar genom skogen. Annars är det bara de på deras uppfart väg. De har sparsam kontakta med sin egen familj eftersom mannens familj inte riktigt accepterat hans val av hustru. Kvinnans mamma är psykiskt sjuk vilket även verkar ha drabbat systern. Pappan är död. Det börjar för fyra år sedan ungefär samtidigt med vårt ärende.

Barnen tillåts åka och fira jul med släkten (föräldrarna åker inte med på grund av kontroverser men de vill inte ta släkten ifrån barnen och tänkte att det är jul då kan väl inget hända.. om de vetat) Systern video filmar barnen och ställer frågor. Hon frågar bl.a; Visst slår er mamma er med en sådan här och håller upp ett skohorn. Ja visst svara den ena flickan som skrattar och hjular. Hela filmen framstår som ett skämt. Ändå står dagen efter socialen utanför dörren och begär att mamman skall häktas för barnmisshandel och barnen skall placeras. De försöker ge andra förstag, hemmahosare under utredning, att kvinnan skall bo i en övernattningslägenhet de har eller hos vänner men soc. accepterar inte utan tar alla tre barnen. Kvinnan sitter anhållen över hela jul nyårs helgen men släpps sedan då de inte hittar några belägg för anklagelserna och barnen kommer även de hem efter utredning. Familjen anmäler handläggningen till socialstyrelsen. Men det tar inte slut där. Utredning fortsätter trots att den är nerlagd och efter några månader kräver man att hela familjen skall på utrednings hem. Eftersom kvinnan jobbar inom branschen vet hon att en utredning får ta max 3 månader så de acceptera för att få slut på alltihop men på just det hemmet tar det 6 månader. Sex månader utan lön, utan möjligheter att sköta sina djur. Utredningshemmet är dessutom misskött och de anmäler till socialnämndens ordförande som bara ringer hemmet och de straffas. Men hemmet ÄR misskött och har senare stängt på grund av socialstyrelsen p.g.av andras anmälningar men den här familjen var det ingen som lyssnade på. Det slutar med att de lämnar hemmet. Då anklagas de för att inte samarbeta, de anklagas för att inte medverka till utredning om barnens mående. Barnen är nu nervösa och litar inte på vuxna. De har missat i skolan och har umgåtts med barn med grava problem och tagit efter till viss del. De svär och är uppkäftiga. Handläggningen anmäls återigen till socialstyrelsen. Under tiden upptäcks att handläggaren bloggar om sitt jobb, både om familjen och andra ärenden. De talar om för förvaltningen och anmäler men först då press informeras och offentliggör stängs hon av. En nyutbildad ung kvinna på sitt första jobb som får sparken startar nu eget och börjar som konsult. Gud hjälpe mig för sådana konsulter.

De får besök av en nya handläggaren från socialen som är rädd för deras getabock, en snäll gammal bagge som barnen rider på, och efter ett par dagar kommer en anonym anmälan att han inte är märkt. Vem visste det? Ett tag efter springer kvinnan på samma handläggare på stan och bilens registrerings skyllt har ramlat av samma eftermiddag då en skruv rostat av. Dagen efter står polisen vid deras postlåda och tar ... bara dem.
Nu skickas även en remiss på kvinnan utan hennes tillstånd till hennes egna kollegor. Hon anklagas för att vara psykiskt sjuk och de vill ha en utredning. Det är inte lagligt och det enda man åstadkom var att svärta ner henne och omöjliggjorde för henne att jobba, man kan inte låta bli att undra om inte det var själva syftet. Eftersom hon driver egen mottagning inom psykiatrin kan hon inte längre vara med på upphandlingar och får därmed för få jobb. Nu har hon ju både varit häktad och skulle utredas för psykisk sjukdom det står i hennes papper. Remissen är mycket svårt att ta bort. Kvinnan i familjen orkar inte längre utan tvingas lägga ner sitt förtag. Eftersom hon har eget och återinvesterat all inkomst får hon ingen sjukpeng. De lever nu på en lön.

Det går ytterligare ett tag och familjen får veta att handläggaren på socialen vill göra en ny utredning. Handläggaren ställer frågor runt vilka mediciner kvinnan tar och man frågar specifikt efter en insomningstablett hon fick efter häktningen men som hon aldrig använde. Hon begär nu utdrag ifrån apoteket och upptäcker att någon på ett apotek hon aldrig satt sin fot på, har varit inne och läst i hennes lista över mediciner. Hon luskar lite och upptäcker att handläggarens mamma jobbar där. De polisanmäler men anmälan läggs ner då det inte är straffbart med två års fängelse. Eftersom utredning inte startas får heller inte mammans chef reda på det utan hon går ”fri.”

De har vänt sig till advokat som säger åt dem att vägra fler insatser så de vägrar att samarbeta till ytterligare en utredning. De tycker att det räcker och vill bara ha lugn och ro. De känner heller inget förtroende för handläggarna utan känner snarare att de jagar dem och letar fel, så de ser till att inte vara hemma. Efter ett tag kallas de till socialkontoret på möte. Under tiden går socialen med polis in på barnens skola och hämtar dem en tredje gång. En lärare filmar hela händelsen både barnen och deras klasskompisar är förtvivlade och rädda. Det är tumult och kaos. Vare sig barnen man hämtar eller deras klasskompisar och deras reaktioner tar man inget hänsyn till.

Anledningen är att handläggarna besökt hemmet då de inte var hemma. Utifrån det har de gjort en utredning. I den står det att de tittat in genom fönstren och ”det inte ser ut som badkaret står på rätt ställe så därför ifrågasätter man om de har värme och vatten inne”. De har varit i kontakt med familjens familj som säger att de har ankor inne som äter från barnens tallrikar. Samma familj som de efter anmälan inte har kontakt med och som inte varit hos dem på över 10 år.
Det är ”stökigt” de hänvisar till en altan där det ligger byggmaterial eftersom familjen renoverar en uppe våning för att få större. Altanen är stängd så att barnen inte skall komma in och skada sig på något ändå hävdar man att det skulle vara anledningen till att ta barnen ifrån deras föräldrar. Ekonomin börjar rasa och de tvingas sälja material de köpt till huset. De orkar inte heller bygga som de tänkt. Maken jobbar jämt får att få ihop det och kvinnan får inga jobb. Hon orkar knappt sköta det dagliga under pressen de lever under. De börjar bli sena med räkningar och nu kommer första räkningen från kronofogden, sedan går det fort.

Vilket trauma , inte många skulle hålla ihop efter att utsättas igen. Barnen är borta och de anklagas för saker de inte gjort, inte kan bemöta och knappt vet vad de består i. Familjen överklagar naturligt vis men får under tiden inte veta vart barnen är inte heller träffa dem. Klass kompisar försöker få kontakt. De är livrädda och undrar om polisen skall komma och ta dem också. Det är kaos på skolan. Klasskompisars föräldrar ringer och vill ha en förklaring, en förklaring de inte kan ge. Sedan drabbas de som så många andra: De döms i mångas ögon trots att de inte gjort fel, de måste ju ha gjort något annars tar man inte barn i Sverige. Man tar ju inte barn i Sverige utan anledning. eller hur... Mitt i det kaos , den frustration och maktlöshet de lever i, det trauma de utsatts för för tredje gången tar de kontakt med experter och låter dem läsa utredningen och ger dem full insyn för att få deras kommentarer inför rättegången om ett LVU. De bjuder hem ett antal politiker men de flesta vägrar att komma. Någon av dem kommer dock och kan inte det som står i utredningen.
Det går 6 veckor innan de ens får veta vart barnen är. De får inte någon kontakt med dem. Nu är det maken som anklagas för sexuella övergrepp på pojken då han vägrar att duscha på hemmet med personal. Hemma har de bara badkar och han har utsatts för ett trauma för tredje gången men man väljer att tolka det man vill se. Vid rättegången får de inte kalla vittnen, det är bara soc som får. Domstolen väljer dessutom att ha förhandlingen utan någon närvarande. De får bråttom att få ner allt på papper. Nu är det en funktionell familj så de ser ändå till att vittnesmål finns brevledes och hela utredningen läggs ner och barnen kommer hem igen. Nu kommer även kritik ifrån socialstyrelsen och de säger att om socialtjänsten över huvudet taget närmar sig familjen eller tar upp någon anmälan från någon som inte tillhör familjen så kommer de se det som trakasserier.

En mycket kort tid sedan står kvinnas syster utanför en sen kväll och filmar genom fönstret in i huset. Barnen blir livrädda, det var ju hon som låg bakom att de fråntogs sina föräldrar första gången. Mamman säger att hon vill att systern skall lämna deras tomt men hon tvingar sig in i huset. Mamman ringer polisen. De springer genom skogen ner till en granne men även där tvingar hon sig in. Eftersom förvaltningen fått tillsägelse att inte ta emot anmälningar runt familjen om den inte kommer ifrån någon närstående kan man fråga sig varför hon kommer just då, eller rättare sagt vem som sagt åt henne att komma. Hon har inte besökt familjen på över 10 år.
Dagen efter gör systern en ny anmälan. Hon är polisanmäld för olaga intrång men socialen ser anmälan så allvarlig att de startar en ny utredning. Nu orkar kvinnan inte längre. Hon har börjat dricka och gör under kort tid tre självmordsförsök under förra sommaren. Socialen tar detta som anledning och säger att hon är farlig för sina barn. De vill nu ta dem igen och ställer ultimatum till maken att om han inte lämnar henne tar de barnen igen, trots att det är de som skapat problemet från början. Han orkar heller inte längre utan tar kontakt med sina föräldrar som hjälper till så länge frun inte är med i bilden. De har ekonomiska möjligheter att hjälpa honom med huset. De anmäler återigen till socialstyrelsen men får veta att socialstyrelsen redan granskat så de väljer att inte göra någon mer utredning. Kommunen får alltså “frikort” och kan fortsätta göra fel. Det finns ingen mer instans att vända sig till. Familjen är maktlösa.

Det är där de står just nu. Maken har lagt in om skilsmässa. Barnen bor kvar i huset och de har kommit ikapp så att kronofogden är borta, men de har inte råd att renovera klart. Makarna turas om att bo i övernattningslägenheten och den andre är med barnen eftersom det varit en rättegång om vårdnaden och den skall vara delad. Det accepteras ändå av socialen.

Man har fullständigt jagat sönder och raserat en helt vanlig familj. Man har fullständigt raserat tre små barn och tagit ifrån dem deras tro på myndigheter och vuxna. De vet inte vilka de kan lita på.
Är det sant? Man tror det knappt men som sagt jag har läst utredningar papper, har kontakt med press som läst och lyft, socialstyrelsen har kritiserat och har ju nästan förbjudit socialen att ha kontakt med familjen men ändå fortsätter det? Hur är det möjligt? Hur kan det vara lagligt att göra så här? Jag hävdar att det är för att det går. Nästan inga av lagarna som skall skydda barn är kopplade till nåra konsekvenser. Det händer inget få man inte följer dem. Lagarna i är skrivna utifrån att personer på myndigheter alltid gör rätt. Granskningsmyndigheterna får bara kritisera formalia och dokumentation. De får inte kräva rättelse i ärenden så därför kan man fortsätta göra fel trots kritik bara man dokumentär rätt fortsättningsvis.
Handläggaren har inte den kunskap som behövs då de kommer ut från sin utbildning. De har heller inte ansvaret för de beslut de tar. I domstol kan de stå och anklaga familjer för både det ena och andra utan belägg, de kan t.o.m ta in vitten som aldrig träffat personerna de vittnar om utan nöjer sig med att läsa handläggarnas utlåtande. Tyckanden tänkanden och åsikter utan saklig grund och bio familjen får inte ta in vittnen som bekräftar motsatsen. Samma handläggare kan fortsätta i samma ärenden, kan fortsätta göra fel utan att någon agerar eller reagerar. Politikerna är så trötta på ärendet att de inte ens orkar lyssna längre. Så det får pågå, får fortsätta. Anmälningarna har lett till kritik men sedan lämnas de därhän. Polisen har fått lägga ner för att åklagare väljer att inte gå vidare trots att alla bevis, alla inspelningar, all dokumentation. Det verkar vara för många fel för att någon skall orka agera eller sätta sig in i det hela och därför väljer man att avstå.

I det här fallet är även den biologiska familjen rättslösa. De får föra sin talan i domstol men de får inte kalla vittnen och bestämmer domstolen att de skall ha förhandling utan att alla inblandande skall höras, dvs på enbart dokumentation så får de inte ens föra sin egen talan. Domstolen nöjer sig med att ta beslut på skrivna handlingar. De får alltså inte ens veta vad de skall bemöta. På detta tar man sedan barn ifrån sina föräldrar. De har kompisar som lämnat landet eftersom de har sett att det kan hända vem som helst och de vill inte drabbas. Domstolarna kollar sällan underlag och skickar aldrig tillbaka för att det saknas belägg eller vittnesmål från den ena eller andra sidan. Skulle de välja att åtala kommunen själva så får de om de förlorar stå för rättegångs kostnaderna själv. Det är det ingen som har råd med alltså avstår de. Frågan är väl om de alls skulle orka gå igenom alltihop igen.
Och barnen? deras perspektivet? Deras rätt till trygghet, en bra uppväxt? Var finns det? Inte alls hävdar jag. Barnperspektivet är som jag säger bara ett fint ord på pappret.

Hur kan det vara möjligt att förstöra en helt vanlig familj på det här sättet? Är det så det är tänkt att myndigheter skall hantera oss vanliga medborgare? Är det tänkt att vi inte skall kunna försvara oss, inte kunna kalla vittnen, inte få försvara oss i domstol trots att det är en mänsklig rättighet och trots att vi riskerar att förlora våra barn. Det käraste vi har? Skall myndighetspersoner kunna ställa diagnoser som till och med håller i rätt trots att de inte har utbildning för det?

Det är rimligt att tjänstemän i sin tjänsteutövning skall kunna begå så här allvarliga övergrepp, utan att samhället reagerar, då blir det ju tydliga signalen att det är fritt fram att begå tjänstefel. Den drabbade måste även få samhällets hjälp så att felen blir tillrättade, så långt det är möjligt. Men så är det inte idag.

När rättssystemet fjärmar sig från medborgarnas rättsuppfattning så faller ju själva grunden för rättsstaten. Lagarna är skrivna av folket, för folket och när rättssystemet accepterar en förvrängning av själva innebörden i lagarna, är vi som demokrati väldigt illa ute.

Jag vil ha svar och det behövs ett helhets grepp inte bara ur ett perspektiv. Jag vill veta hur du ser på det och vad du tänker göra åt det.

MVH Eva Fostermamman i Markärendet.