Pojkarna jag skrev om häromdagen är nu omplacerade. Jag ringde igår. Jag kände så väl igen mig i beskrivningen av känslan, att det bara var en dröm, att man hoppades snart vakna. Att de skulle komma springande. Att någon skulle ringa och fråga var man var, att man glömt hämta dem trots att det aldrig hänt tidigare.
Fostermamman beskrev känslan av att sitta i en bubbla att stå utanför livet på något sätt. Känslan som om de dött, inte fanns kvar och ändå veta att det gör de men att man inte tillåts vara en del i deras liv längre.
Sedan berättade hon att pojkarna inte är flyttade till ett nytt familjehem för det hittade de inget utan de är omplacerade till ett jourhem. De skall alltså flyttas en gång till. Arma barn.
Sedan fick jag återigen ett mail.
Återigen ett barn som skall omplaceras. Familjen har inte fått veta direkt utan på omvägar. de är nu kallade på möte. Skall prata mer i helgen skall se om vi kan komma på något för att lösa situationen.
När skall det ta slut? Denna eviga misshandel av våra små. De som som vi skall hjälpa stötta till ett bra liv, som skall ta hand om oss när vi blir gamla.
Jag hittar inte ord.
Ibland känner jag mig så maktlös.
Vad kan jag göra förutom att ge råd och lyssna. Ändå vet jag hur värdefullt det är när man står mitt i det, att det är mer än vad de får någon annan stans.
Hej
SvaraRaderaMitt i detta hela,är vi lyckligt lottade,men jag är en ensamstående mamma,hur skötsam som helst,aldrig missbrukat,högutbildad,och som fick en helt absurd sk orosanmälan på dagistiden,från ett helt sjukt dagis,där min dotter mådde dåligt,och så många andra barn inte trivdes och togs bort(något ju dagiset mörkade förstås)-ett av dessa privata dagis som snålar med barnen,och sedan ger vinsterna till höga VDar,som gör olagliga saker,som ber föräldrar om små pengagåvor,till utflykter etc,
Den kontakten med soc-var helt absurd-de lyssande inte på varken mig eller vårt nätverk,tog inte in någon info från omgivningen om min dotter...utredningen lades ner förstås,och vi gick vidare,bytte dagis,och så var allt mycket bättre.
Min dotter har alltid varit tystlåten,precis som jag,mamman,och nu har hon hunnit bli 10 år,och hennes lärare blev orolig,mejlade mig,men tog aldrig en öppen dialog på skolan om det,gjorde en soc.anmälan...
Både jag och min dotter tycker ju inte vi har med soc att göra!
Soc ska ju hjälpa UTSATTA barn!Men verkar stjälpa mer än hjälpa.
Vi är knappast en utsatt socialgrupp,mamma som är doktor,med nätverk,och denna gången ringde soc iaf EN av mina referenser,men lyssnar inte!Föreslår att vi ska kontakta BUP,för att hon är lite tystlåten,jag har redan haft en psykolog-kontakt där,där psykologen tyckte det verkade vara läraren som hade svårigheter med att hantera ett blygt barn..Tala om felhantering av resurser!
Ville bara ge ett litet exempel på "lyx-fall" av soc.ärenden,som ger dem ytterlgare dåligt rykte.
Undra hur det går med alla dessa mammor som får soc.anmäln av sina ex?Det blir nog en hel del "mama-bashing" från soc.tantera där också?Uppläxning till vilken nytta då?
Det är TRAGISKT att utsatta barn i Sv ska fara så illa pga lågt utbildade socionomer,som inte verkar ifrågasätta deras subjektiva privata åsikter,där förutfattade meningar verkar härja fritt!
TACK-för all din kamp/info EVA,i detta samhälle,och jag ville bara bidra till exempel på soc.ärenden som känns som en absurd dröm...
kontakta BUP?-när min dotter är en av de bästa eleverna i sin klass,varken har blivit misshandlad eller utsatt för övergrepp,eller har en störning.Bara ett exempel på den " flummighet"som din blogg ju berättar många exempel på!
Deras uttalanden avslöjar bara hur dåliga de är på att SE barn,i sin personlighet,i sitt sammanhang-var är barnperspektivet??
Man känner sig,om än priviligierad som doktor,höginkomsttagare,och med en ljus framtid för min dotter-maktlös,utan ord-vad är detta för samhälle?