Handläggarnas arbetsbörda

Att handläggarna har för stor börda kan jag bara hålla med om och skriva under på. I Göteborg att var fjärde handläggare vill sluta. Arbetsbördan är för stor. http://goteborg.etc.se/nyheter/fortsatt-stora-problem-inom-socialtjansten

 Idag kan en nyutexaminerad socionom tvingas sätta sig vid ett skrivbord med två veckors försenade uppgifter och påbörja arbetet helt utan introduktion.

I Västerås protesterar de utanför kommunhuset. http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vastmanlandsnytt/de-protesterar-mot-en-orimlig-arbetsborda

Det handlar om för låg lön, låg status och hög personalomsättning. Socialsekreterarna anser att de har hög kompetens, och att den borde värderas högre.

Nu vill socialsekreterarna tillsätta en oberoende kommission som ska se över deras arbetsmiljö och villkor över tid. Man menar att kraven som ställs inte står i proportion till de resurser som finns.

Arbetsbördan och dålig utbildning (lägger jag till) gör att rättsäkerheten inte kan säkerställas. En annan som lägger sig i Carin Götblad (nationell samordnare, mot våld i nära relationer) skriver på opinionsidan på Sydsvenska dagbladet http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vald-mot-barn-upptacks-inte_3327120.svd:

Utsatta barn försöker ofta berätta för vuxna om hur de har det. Men de vuxna hör inte och förstår inte. Yrkes­grupper som dagligen möter barn brister i sina rutiner vid misstankar om våld. Det gäller skola och hälso- och sjukvård, men också socialtjänst och ­polis.

Våld mellan föräldrarna är den tydligaste riskfaktorn för att barn ska misshandlas. Trots det ­utreds alltför ofta inte barnens situation när en mamma vänder sig till polis och socialtjänst efter att själv ha misshandlats. Det borde vara en självklarhet.

Just barns utsatthet och hur de glöms bort är den mest nedslående iakttagelsen jag gjort som natio­nell samordnare. Barns utsatthet i välfärdens Sverige är förskräckande stor. Våld och övergrepp upptäcks inte. Barnens behov hamnar i kläm. Utred­ningarna leder sällan till konkreta insatser som hjälper barnen på längre sikt.

Nyligen träffade jag en frustrerad ambulanschef som berättade att man ryckte ut till samma barn­familj gång på gång. Trots flera orosanmälningar gav socialtjänsten ingen återkoppling. Socialtjänstlagen gör det numera möjligt att berätta för anmälaren om att en utredning har inletts eller att insatser har vidtagits, men detta görs sällan.

Jag undrar när politikerna skall ta problemet på allvar. Hur kan man ens tro att det skulle kunna bli bra som det är nu? Det är så mycket som behöver ju ändras hela vägen vad gäller utsatta barn.