Ett inlägg på facebook; vad är det vi gör

Hittade ett inlägg på facebook. tycckte att det beskrev vad vi gör så bra så jag plankar det rakt av och lägger in här:
Jag har funderat mycket på detta att vara familjehem.
På den kravlösa kärleken, sömnlösa nätterna, oron och de underbara skratten.
Undrat över varför vi alla fokuserar så fel, så mekaniskt på varför man blir familjehem.
Efter att ha läst artiklar, sett på tv, pratat med andra familjehem så kan jag lätt konstatera det finns två sorters hem. De som gör det för kärlek och de som gör det för pengar. Så ser det ut om man skall tro på media.
Hur är det egentligen? Var finns sanningen?
När skall vi börja våga tala öppet om den problematik vi har, där barn/ungdomar, unga vuxna far illa. Vi har hem där de biologiska nätverket inte klarar av/orkar med sin tillvaro, vi har barn som inte syns förräns det är försent, vi har unga vuxna i drogträsket för att ingen orkade se dem.
Vi saknar social kompetens att minimera behovet av stöd och hjälp för att vi oftast reagerar försent, vi sätter inte in resurser till självhjälp utan agerar först när problemen har eskalerat och situationen kräver hårdare mer djupgående krav på hjälp.

Vi har välfärd bestående av, barnmorskor, dagis, dagmammor, förskola, skolor, fritidsgårdar, sjukvård speciellt inriktad på barn och unga och vi har släktingar, vänner och grannar. Ändock är det allt som oftast ingen som ser.
De allra flesta av dessa människor i den sociala tryggheten är utbildade, de har kompetens att fostra, stödja, lära samt ge våra barn den trygghet de behöver för att bli friska, trygga vuxna. Vi ser det som en självklar sak att de finns, att de tar ansvar. Vi vet att de valt sitt yrke för att barn står dem nära, de vill hjälpa, de gör det för kärleken till livet.
Det är vuxna människor med erfarenhet av livet, det är vad vi önskar att de har, de har kompetensen att klara av sitt arbete, det borde de ju ha.
Vad de inte gjort är, de har inte genomgått rigorösa kontroller med djupintervjuer aka kälvestenmetoden, suttit i timmar och berättat om sitt liv från första andetaget till dags datum.
De har inte gett medgivande till att kontrolleras i alla sociala register såsom, brotts, försäkringskassan, sociala samt kronofogderegistret. De har förmodligen inte behövt lämna referenser som skall berätta om deras alkohol, sex och umgänges vanor. Förvånandsvärt nog har de ingen som regelbundet kontrollerar hur de gör sitt arbete och som skriver vårdplaner med olika krav beroende på varje enskilt barns behov.
De har rätt att vara sjuka, de har rätt att ha semester. De vet att det de gör är värt något i samhällets ögon de har trygghet i form av rätt till tjänstepension och rätt till A-kassa om arbetet inte längre finns.
De går hem efter arbetsdagens slut för välbehövlig vila och rekreation så att de kan och orkar vara så bra förebilder som möjligt när nästa arbetspass börjar igen.
Vi värdesätter kunskap och arbete speciellt då det handlar om våra små. Vi kräver att de skall ha rätt till adekvat vård och skola. Vi anser det rätt att de som utför dessa arbeten har rätt till lön för det de gör.

Sen har vi familjehem, jourhem och kontaktpersoner.
De som tar upp och tar vid där andra inte lyckats. De som kramar om när hugg och slag gjort att man är rädd för livet. De som stöttar och älskar villkorslöst när mamma eller pappa inte kan.
De som lever för att kunna hjälpa och rädda det barnmorskor, dagis, dagmammor, förskola, skolor, fritidsgårdar, sjukvård speciellt inriktad på barn och unga och släktingar, vänner och grannar inte kan göra något åt, för det ingår inte i deras arbetsuppgifter.
Familjehemmen, jourhemmen har inte krav på sig att ha utbildning men de har krav på sig att ha erfarenhet, de har krav på sig att ha förmåga att älska vem det än månne vara som kommer för att bo i deras hem.

De har krav på sig som att det skall finnas ett eller flera färdiga rum till förfogande.
De har ofta krav på att en av dem skall finnas hemma på heltid då det kommer en placering.
De har som jourhem krav på sig att finnas tillgängliga 24 timmar om dygnet alla årets dagar.
De har krav på sig att kunna hantera även biologiska föräldrar samt släktingar.
De har krav på sig att se till att den placerade kommer till umgänges träffar.
De har krav på sig att öppna sina hem för den placerades nätverk.
De kan inte ta ut semester.
De kan inte sjukskriva sig.
De kan inte söka A-kassa om det inte finns mer behov av dem som familjehem.
De har ingen rätt till tjänstepension.
De har ingen möjlighet att gå hem för vila och rekreation.
De genomgår rigorösa utredningar.
De kontrolleras i sociala, brotts, försäkringskassans samt kronofogde reigister.
 
När jag funderar på detta och ser på skillnaderna i krav och rättigheter.
Så slår mig en känsla av vanmakt. Alla dessa människor tar hand om det dyraste vi har i livet, våra barn men det de gör värderas så olika.
Jag förmodar att alla av oss, gör sina arbeten, för att vi älskar det vi gör, för att vi valt just detta.
Varför är det då så att som familjehem/jourhem skall man skämmas för att man vill ha ekonomisk trygghet när denna ekonomiska trygghet är en självklarhet för barnmorskor, dagispersonal, dagmammor, lärare, fritidsgårdspersonal, läkare, psykologer med flera inom sjukvård speciellt inriktad för barn?

Idag kallas det familjehem/jourhem/kontaktpersoner gör inte för arbete det kallas för uppdrag och berättigar till arvode, det vi gör ger att många barn och unga vuxna slipper institutioner, de får istället bo i vanliga hem där de kan få det stöd och den vård samt all den kärlek de behöver för att kunna läka och bli glada, starka vuxna.
Vi ställer en väldans massa krav på familjehemsvården, vilket är precis som det skall vara, men vi värnar inte om orken, lusten, värdet hos densamma. Glöm inte att vi tar hand om och i många fall vårdar de barn/ungdomar samt unga vuxna som farit illa i vår sociala välfärd, utan oss vad skulle ni då göra?
Det är inte vi inom familjehemsvården som sett till att behovet av familjhemsvård finns när inte samhällets tjänster räcker till, det är inte familjehemsvården som bestämt att det är bättre för dessa ungar/ungdomar/ungavuxna att bo i familjehem istället för institutioner
Är inte detta värt något mer än "gör ni det bara för pengar" när vi önskar tryggheten att kunna fortsätta vara kärleksfulla vuxna som kanske en dag måste hjälpa ett barn i din närhet.
Jag älskar mitt liv som familjehem, men känner en enorm sorg när min önskan om social trygghet för oss alla, används som ett sätt att minimera och förlöjliga min kärlek till dessa skadade barn/ungdomar/ungavuxna.
 
Att vara trygg i sin ekonomiska och sociala situation gör inte min kärlek mindre snarare tvärom för det tryggheten ger mig är inte bara av social eller ekonomisk art utan även att tryggheten från just dessa visar att jag har ett värde och att det jag gör uppskattas och värderas även i samhällets ögon.

OBS! Tillägg inskrivet 2 timmar efter att det första inlägget gjordes,

För någonstans måste vi vakna och se vad familjehemsvården egentligen gör. Det är inte så enkelt som att vi öppnar upp ett hem för att enbart vara en mamma/pappa. I vår roller som familjehem ingår så mycket mer.
De barn/ungdomar/ungavuxna som placeras hos oss är på ett eller annat sätt människor som mår dåligt.
De har ofta egen problematik som kan vara allt från Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, alkohol/drog problematik, självskadebetende, trauman bestående av våld av olika slag mm.
Det vi gör är att ge en form av behandling, en behandling som inte enbart består av att älska utan som även ger stöd och hjälp till all ADL, besök hos läkare och psykologer, drogabstinens, aggressivt betende osv. Om vi ser på det med öppna ögon så är det vi gör inte speciellt olikt arbetsmässigt sätt det som sker på behandlinghem eller institutioner den stora skillnaden är att vi gör det samma människor 24 timmar om dygnet 365 dagar om året vilket ger en mer kontinuerlig vård och hemkänsla.
Eller som en av mina placerade menar, ”Behandling i all ära, men livserfarenhet i det dagliga livet varvat med kärlek och omtanke i det egna hemmet (läs familjehem) är det som ger en lust att vilja förändras och förmågan att klara av det”