En kompis sa en gång: "att om tiden inte räcker till så har du för mycket och/ eller prioriterar du fel". Jag kan förtydliga antingen om man tagit på sig för mycket då prioriterar man eftersom alla behöver lite mer lugn och ro, lite mer återhämtning.
Jag tror att det är en av anledningarna till att så många går i "väggen".
Redan då barnen är små skall de iväg på en massa saker. Varenda veckokväll är uppbokad. Både ungarna och man själv är helt slut. Man skjutsar hit och dit. Sedan skall man ha sina egna aktiviteter för att koppla av och få lite egen tid. Det är då barnen plötsligt börjar vara i vägen. De blir ett hinder för en del.
Tänker på keno reklamen hon grannen som är sen och stressar iväg på yoga för att ta det lugnt. Varför inte bara vara hemma och ta det lugnt.
Minns då sonen var liten och några i föräldra gruppen klagade på att de aldrig hann att leka med banren.
Jag tänkte vad då leka med. Det gjorde jag aldrig. De var på babysim, öppna förskolan, babygympa, babyrytmik, babysång och babymassage. Vi var hemma och jag undvek att åka på för mycket.
visst var jag också med på en del men tror jag höll mig till en sak i veckan.
Leka med gjorde jag inte heller, jag satte igång dem eller så var de med i det jag gjorde. Om jag damsög hade de ett eget munstycke de drog runt med. Det var inte kopplat till något men de var så duktiga som hjälpte mamma. Bakade jag hade de en egen deg eller så mätte de upp allting och så slickade de. Det var den absolut viktigaste uppgiften och den var så viktig att man fick vänta ett tag på den.
Lagade jag mat var de med. De vände pannkakor eller rörde i grytan. De lade i saker eller skar saker som skulle vara i. De har alltid varit med. Visst tar det längre tid men vad värde fullt det varit. De har alltid känt sig viktiga för att de gjort något på riktigt. Lek fast på riktigt.
Hittade en som tar upp just det:
http://www.etc.se/kronika/barnen-ska-rymmas-i-vara-stressade-liv
1948 skrev Astrid Lindgren i Husmodern att de vuxnas uppdrag är att skapa trygghet kring barnen. ”Men gör de det? Alltför sällan, synes det mig. De har nog inte tid! De är så helt och fullt upptagna att fostra den lilla glytten.”
Har vi mer tid för barnen idag? Nja. Vi arbetar mer nu, har fler tekniska prylar att sköta och mer identitetsskapande konsumtion att ägna oss åt. Astrid skriver vidare, ”för det där ’att vara barn’, det är visst egentligen ett mycket fult karaktärsdrag, som med alla medel måste motarbetas”.
NU ÄR DET 2013 och jag läser att barnen ”tar för stor plats” och ”bestämmer för mycket”. En så kallad expert menar att konsekvens, regler, rationalitet och uppfostran ska härska.
HAR NI NÅGON gång hört någon förälder hota sitt barn med att lämna det när barnet inte vill följa med? Astrid skriver: ”Första villkoret, om man vill ha ett harmoniskt (=’väluppfostrat’) barn, det är att se till att barnet lever i trygghet. (En sådan tur att barn rätt snart kommer underfund med vilken förfärlig massa smörja de stora pratar och hur lite deras hotelser är värda, annars skulle ångesten i barnasjälarna icke hava någon ände). ”
Jag vill att Astrid ska ta fostringsivrarna i örat:
”Behandla [barnen] med ungefär samma hänsyn som ni är nödsakade att visa edra vuxna medmänniskor. Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mer kärlek, så kommer folkvettet av sig självt.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar