Förra veckans brev v 6

Då är det dags för veckans brev.

Återigen för att jag vill visa att det inte är enskilda ärenden och alla stöter på samma brister, samma fel. Och jag undrar fortfarande vad du som politiker gör för att förändra situationen. Jag vill fortfarande ha svar.  

En fostermamma hörde av sig. De hade förlorat en liten flicka genom hemplacering under hösten. Det var en släkt placering, fostermammans kusins dotter som bott sedan hon var tre månader dvs. nu i tre år hos dem.

Det var dags för vårdnadsöverflytt men den nya handläggaren talar om för mamman att om du inte tar hem henne nu så förlorar du henne. Mamman har inte visat något större intresse och har inte skött umgänge men nu blev det plötsligt bråttom.  

På mindre än två månader var hon hemflyttad. Dagis, BUP, BRIS, psykolog, BVC alla slår larm men utan gehör. På mindre än tre månader fick hon flytta, sluta med napp och välling (mamman ansåg ju att hon var stor tjej hela 3 år)
Familjehemmet som ju är släkt får information om att det inte går så bra. Mamman har flyttat ihop med en starkt kriminell man som dessutom är satanist (har gått ut i press med detta). Hon har dessutom fått ett barn till med den mannen. Polisen är där ofta och de hittar knark. Flickan ses ute på konstiga tider och har inte kläder för årstiden. Fostermamman skriver: Träffade mitt lilla hjärta dan före julafton, med darrande läppar bad hon mig hämta henne, för hon ville hem, ville inte bo hos mamma mer. Maktlösheten över att inte kunna skydda eller kunna hjälpa går inte att beskriva.

Familjehemmet som ju dessutom var släkt var lovade att få finnas kvar men det blev bara ett par gånger. Bio mamman klarar inte upp situationen utan börjar ljuga på familjehemmet som plockas bort helt och hållet. Bio mamman hotar dessutom pappan så han får inte vågar inte delta på familjehögtider eller träffar med flickan för annars hade de träffats där. Stackars barn, hela livet förstört och bara tre år. Ärendet är anmält och kommunen kritiserad men vad hjälper det. De behöver ju bara lova att inte göra om det.

 

Ytterligare ett ärende:

Två små barn vars pappa tog livet av sig och hängde sig för ett par år sedan, mamman är missbrukare. När pappan dog orkade hon inte utan gled ner i missbruk. Barnen placeras hos pappan syster som mitt i sorgen får ta hand om barnen. De har nu bott där i tre år och i höstas börjar soc tala om en hemflytt till mamman.

Mamman har inte varit permanent drogfri, har heller inte varit särskilt intresserad av barnen eller aktiv i umgänget eller vården. Man ökar trots det umgänget och börjar sedan med övernattningar. Båda barnen talar på alla sätt om att de inte vill men ingen lyssnar utom familjehemmet men de har inget att säga till om.  

Efter dessa övernattningar mår barnen dåligt och visar det på alla sätt. de går inte att lämna på dagis, vägrar gå ock lägga sig de har nämligen fått vara uppe så länge de vill. Pojken har börjat bita i saker biter sönder kläder och andra saker. De är uppkäftiga och svär. Familjehemmet vet inte hur de skall agera. En anmälan kan också medföra att barnen omplaceras. Säger de ifrån riskerar de att barnen tas ifrån dem och säger de inget så försvarar de ju inte barnen. Hela familjen lever som i ett vacuum där man inte kan välja eller påverka sitt liv Man är dockor eller brickor i ett spel som de själva inte kan påverka. De står inför att barnen skall flyttas hem trots att de ser hur dåligt de mår och kan inget vare sig göra eller säga.  

Är det så barn redan utsatta barn skall hanteras? Som de skall leva? Vad skapar vi med denna behandling? Barn som kommer att kosta samhället miljoner om vi skall se det rent ekonomiskt. Vrak om vi ser det hälsomässigt. Känslomässigt avtrubbade rent psykiskt.

Är det så familjehem skall bemötas? som familjehem skall leva? är det så vi skapar en bank av bra familjehem? Är det så vi tackar dem för det samhälls ansvar de tar? De lyckas ju faktiskt i 90 % av fallen, du vet väl det?  

Vi som familjehem är rättslösa och har ingen talan trots att det är vi som känner barnen bäst. Vi släpper in folk vi inte känner lägger ut hela vårt liv för vilt främmande människor. Bio föräldrar har dessutom rätt att begära ut hela vår akt och läsa allt om oss men vi har inte rätt att veta vad vi släpper in under våra tak i vårt hem i vår familj på grund av sekretess. Vi undanhålls ofta uppgifter av relevans eftersom man är så rädd att vi skall säga nej.

Men det medför att vi inte ges rätt att avgöra vad vi vill utsätta vår familj för.  

Är det konstigt att ingen fel vill arbeta som familjehem inför vad vi kan drabbas av? utsättas för? Vi får inte sätta barnen på undantag men bryr vi oss för mycket så är det fel.  

Fick i veckan avslag ifrån en kommun som sa att vår biologiska son verkade sakna syskon så det vore inte rättvist mot honom att placera ett barn här. Skulle det vara bättre att han var emot en placering?

Jag var för engagerad. Kan man vara för engagerad i utsatta barn? vore det bättre att jag engagerade mig för utrotningshotade djur? är de viktigare?  

Hur kan handläggare hantera barn så här? De saknar utbildning runt barn, verkar inte veta vad barnperspektivet är, de har inte ens obligatoriskt närvaro krav och har sedan inte ansvar för de beslut de tar. Och gör någon fel så är ingen ansvarig. Handläggar ansvaret är borttaget. Då är chefen ansvarig men för att åka fast för tjänstefel krävs uppsåt. Ingen kan ha uppsåt i någon de inte har det dagliga ansvaret för då kan man inte ha uppsåt.  

Och barnperspektivet som skall väga tyngst i alla ärenden gällande barn hur tungt väger det i de här två ärendena? jag hävdar att barn perspektivet inte finns över huvudet taget.

Skall man som familjehem tvingas till tystnas av rädsla för att barnen skall omplaceras? Skall man som familjehem tvingas leva med eller under hot där man inte vågar agera utifrån barnen bästa, för barnens bästa, inte vågar försvara de barn som är satta i vår vård av rädsla för repressalier?  

Jag anser att det borde vara så att om någon anmäler skall ärendet frysas inget skall ändras innan det är granskat och utrett och har fel begåtts skall och fel beslut tagits så skall de ändras och rätas till. Idag är det bara formalia och dokumentation som kritiseras. det räcker med att man lovar att aldrig göra om det. Och det är granskningsmyndigheterna som avgör om en kommun skall granskas eller inte. Har fått svar då jag anmält igen, då de fortsatt göra samma fel, att de väljer att inte granska eftersom de redan granskat en gång. Det innebär att en kommun som granskats en gång får någon typ av frikort och kan fortsätta göra samma fel och mer fel utan att någon agerar. En kommun kan få grav kritik men ingen kräver att något skall rättas till i det aktuella ärendet. Samma kommun, samma handläggare som gjort fel kan dessutom få fortsätta i samma ärenden.  

Har t.o.m ett ärende som anmälts och granskningsmyndigheterna lägger ner efter ett telefonsamtal till anmäld handläggare som bedyrar att det inte stämmer. Är det så granskningen skall gå till? det var IVO i höstas.

Treårs regeln har i vissa fall blivit ett hinder som man använder som argument för hemflyttning eller omplacering. Om barnen bott tre år kan det i sig vara skäl för hemflytt trots att inget ändrat sig. Det kan även vara grund för omplacering för att man skall slippa en vårdnadsöverflyttning och därmed slipper bråk med föräldrarna.

Sedan går den att tolkas. En del kommuner säger att man inte kan göra vårdnadsöverflyttning om det finns fungerande umgänge medan andra säger tvärtom eftersom det är då det finns risk att barnen tvingas flytta hem. Att bio föräldrar begär en hemtagning.

Samma lag men den tolkas som det passar. Är det så det skall vara? så luddigt att lagen kan tolkas som det passar?  

Vad gör du åt det? Vad gör ditt parti? Vill har svar

MVH Eva fostermamman i Markärendet