En 18 årings berättelse

Hittade en blogg som är skriven av en 18 årig tjej som varit placerad. hon omplacerades då hon var tre år och har sedan stannat i den familj hon hamnade och till dem är hon även vårdnadsöverflyttad. Läs vad hon själv tycker.
http://liillam.blogg.se/2014/january/stryka-en-drivkaft.html

När socialen ryckte in och gjorde en tvångsplacering på oss hamnade jag och mina två systrar hos en familj i skellefteå medan min bror fick en annan placering. När detta hände var jag nio månader gammal.

Min mamma som fick se hennes värld rasa under sina fötter när hon förlorade sina barn drog hon till danmark och grävde sig ännu djupare i sitt missbruk.

I familjen vi nu levde i var det inte något bättre,utan de var alkolister och där fortsatte jag att bo tills jag var tre år gammal. Under tiden där hann min äldsta syster flytta till ett annat ställe och min trygghet försvann. Hon bad om hjälp från vår biologiska mamma att få oss ut från det alkoliserade hem vi nu bodde i och så blev det. Min andra syster blev förflyttad till ett annat familjehem utanför luleå.

Till sist var det min tur att flytta och jag hamnade där jag än idag bor, hos en fantastisk familj. Vid flytten kommer jag ihåg att min dåvarande fostermamma sa till mig att jag bara skulle åka på semester med den andra familjen, att jag sedan skulle komma tillbaka till henne. Jag trodde hennes ord men blev motbevisad av den nya familjen.  

När jag kom dit var jag väldigt liten, undernärd och hade en stor rädsla om att inte få äta mig mätt, detta resuterade i att jag åt tills jag spydde. Under mitt första år i familjen kallade jag inte dem för mamma och pappa tills jag vid fyra års ålder hamnde på sjukhus av uttorkning. Det var inte först efter det de blev mamma och pappa.

Jag har idag kontakt med min biologiska mamma så bra som man kan och har även hyfsat god kontakt med mina syskon.
 

Idag mår hon bra och hennes berättelse blir ett bevis för att barn behöver tryggheten i vårdnadsöverflyttning (till bra familjer så klart.)