Underbar och älskad

Jag han så underbar son. Han är positiv och go och glad. Vi hittar på massor av saker och han är oftast lika positiv. I går röjde han i gamla saker och hittade en bok som han skrev i då han gick i åk 1 då han började skriva Sedan hittade han en till från åk 2. Han satt och läste högt för mig då jag satte in alla artiklar som skrivits om banren och min kamp för att få hem dem. Det blev fyra tjocka pärmar. Inte den vanliga storkelen utan sådana där 10 cm tjocka. Ändå har jag en hög av tidningar som inte kan sättas in kvar. Den är nog ca 15-20 cm hög.
Nåja åter till sonen och han bok. Han läste sida efter sida och förundrades över stavningen och vad han gjort. Han läste om umgängen och resor och annat vi gjort. Plötsligt gör han en paus och säger: Mamma vi gör nog rätt mycket saker tillsammans som familj. Och jag kan bara hålla med. för att vara lantbrukar familj så gör vi mycket för jag tycker att upplevelser är så viktiga. Dem kan man leva på då det är kallt och blåsigt. de kan lysa upp då det är mörkt. Minnena kan man leva på å det ser nattsvart ut och de kan få en att längta efter mer.

I morses då jag vaknade låg jag och tänkte på honom och de "små" att det känslomässigt inte är någon skillnad. Jag älskar dem lika högt.
Då sonen föddes hade vi en föräldragrupp och eftersom jag var förhålladevis nyinflyttad såg jag till att vi träffades. Vet att någon mamma sa att det är lätt för dig att säga du ha ju ett så lätt barn. Sedan fick de "små" och dem hade jag inte fött och vi hade inte haft dem från början (även om de kom som väldigt små hade de sitt arv. Men de blev likadana lika trevliga, lika uppfostrade, lika mysiga och goa och glada. Då måste vi ju gjort något rätt.

En handläggare sa en gång tänk på att ni lätt kan upplevas som ett hot, ni har ju papper på att ni är så bra föräldrar att ni t.o.m får ta ansvar för andras barn. Tror inte att jag är så mycket bättre än gemene man. De allra flesta älskar sina barn och gör vad de kan för att de skall ha det bra, men jag hade aldrig tänkt på det på det viset och blev noga med att inte komma med goda råd om man inte bad om dem.

Känslan för de "små" är ändå ingen skillnad från vad jag känner för vår biologiska son.
så förlusten är ofattbar. Hittade en som beskrev det precis som jag känner det.
http://www.expressen.se/kvp/rydhagen-som-att-bli-av-med-en-kroppsdel/
De förlorade två flickor för 10 år sedan, de mördades.
Det står:

För oss andra har det gått tio år.

För de anhöriga kunde det lika gärna varit i förrgår som Emma Karlsson och Linda Jönsson blev mördade.

Så drabbar sorgen över ett barn.

Tiden kanske läker alla sår, men att förlora sitt barn är inte ett sår, det är mer som att bli av med en kroppsdel, eller kanske hela sig själv. Det är inget som läker, inte en förlust som kan ersättas.

Precis så är det men "våra" är inte döda.  Ibland tänker jag att de måste vara lättare då någon dött då kan man iallafall sörja och på något sätt tvingas vidare men nu...
De finns men vi får inte vara en del av deras liv. vi får inte tala med dem när vi vill, vi får inte glädjas med dem, inte dela deras glädje eller sorg eller motgångar. Vi får inte blåsa då de slår sig eller natta eller fira födelsedagar.
Det är som att bli av med en del av sig själv så vi är inte längre hela, inte någon av oss. Och det skulle lika gärna kunnat vara igår, smärtan är lika stark. Men det är även vår kärlek till varandra. Det är därför det inte skulle vara ett uppbrott till utan att flytta hem.
Hittade en länk till en artikel http://www.svd.se/nyheter/inrikes/placerade-barn-som-flyttas-far-illa_8908228.svd barn som omplaceras far illa. Vilken nyhet, det är väl inget nytt men det är konstigt att det skall till en utredning för att konstarera det.

Följderna kan bli allvarliga. Upprepade sammanbrott ökar risken för kriminalitet, psykisk ohälsa och fattigdom.
 

Som sagt flytta hem dem för att de skall slippa dessa konsekvenser.