Kvinnors våld mot män

Det talas ofta om män som slår sina kvinnor. Mammor och barn som tvingas fly för att manen är våldsam men det talas sällan om kvinnor som slår sina män.
Det är mycket mer tabubelagt. En stor stark karl skal väl inte tåla något sådant.
http://www.sydsvenskan.se/sverige/niklas-blev-slagen---och-frantogs-barnen/

Kort därefter blir det så. En vårdag 2009 hämtas det ena barnet hemma och det andra i skolan av socialtjänsten, med hjälp av polis. Flickvännens mamma har larmat om pågående misshandel i hemmet.

– Jag var inte ens hemma. Det står i polisens rapport.

Ändå blir Niklas än en gång misstänkt för misshandel. Båda barnen omhändertas och placeras på hemlig ort. Först långt senare får han veta att de är hos sina mammor. Sedan november 2010 har Niklas begränsat umgänge med yngsta pojken. I sitt beslut skriver Hovrätten att det är angeläget att få igång umgänget mellan fadern och sonen. Rätten konstaterar att de senaste misstankarna mot Niklas om misshandel är nedlagda, besöksförbudet är hävt.

Socialtjänsten daterar också ett beslut samma månad. Skola och polis har anmält att äldste sonen far illa. Men det är hos mamman, slår myndigheten fast, och skriver: "Det finns ingenting som tyder på att pojken skulle fara illa hos pappan". Socialförvaltningen beslutar därmed att inte öppna utredning mot Niklas. Hans äldste son bor nu åter hos honom på heltid.

– Jag har kontakt med flera män som tar emot smällar, för de vet att kvinnorna kan ta barnen ifrån dem, säger Niklas.

Vi sitter vid matbordet i Niklas kök och dricker kaffe. Sonen är en trappa upp och surfar på datorn, han ska slippa höra sin pappa berätta. Det är svårt att veta hur man ska prata med sitt barn om sådant här, tycker Niklas. Han är orolig för pojken, men med sina erfarenheter av myndigheter vågar han inte söka hjälp, trots att han tror att sonen skulle behöva psykologstöd efter allt som hänt.

Det är också jobbigt att hantera sina känslor, säger han. Ilskan över att ha förlorat sina barn och fortfarande bara fått hem det ena. Kränkningen av att ha blivit gripen, anhållen och sedan misstänkt igen. Bitterheten över att ingen tagit honom på allvar när han sagt att det är han, inte hon, som blivit slagen, och att barnen farit illa.

– När jag berättade att hon slog mig fick jag samma reaktion från alla. De frågade vad jag hade gjort mot henne.
 

Jag känner igen det även om det inte är samma sak. Då vi förlorade barnen fick vi frågan vad är det ni gjort? Ni måste ha gjort något annars tar man väl inte barn på det där viset.

Man talar bara om mamman och pappan och deras rätt till barnet men barnets rätt till trygghet? Vi måste motverka allt våld vem det än är ifrån. Det spelar inte roll vem som slår. Nu är ett barn hos en person som inte är bra för barnet.