http://www.expressen.se/gt/jimmy-fredriksson-en-fosterfamilj-ar-ingen-pantbank/
En fosterfamilj är ingen pantbank
Det finns många som bär ansvaret för att ha krossat de två fosterbarnen Rasmus och Fanny.
För de är krossade, de är överkörda och kränkta i djupet av sina små hjärtan.
Störst ansvar har den biologiska mamman.
Det är hennes själviska tricksande som skapat en evig mardröm för de barn som hon inte klarar av att ta hand om men som hon ändå vill ha kontroll över.
Varför får hon hålla på?
För de är krossade, de är överkörda och kränkta i djupet av sina små hjärtan.
Störst ansvar har den biologiska mamman.
Det är hennes själviska tricksande som skapat en evig mardröm för de barn som hon inte klarar av att ta hand om men som hon ändå vill ha kontroll över.
Varför får hon hålla på?
Det började med att socialnämnden i Mark tog barnen från den fosterfamilj som barnen kommit att betrakta som sina föräldrar.
Den biologiska mamman låg bakom det och det kanske till och med inte var direkt förvånande.
Men det uppseendeväckande var att socialnämnden gick på allt med hull och hår och ryckte upp de två små ungarna med rötterna.
Så småningom, i eftertankens kranka blekhet, och efter en storm av kritik mot beslutet ångrade sig de flesta politikerna i socialnämnden och försökte göra övergreppet ogjort.
Då agerade den biologiska mamman igen i kulisserna.
Med sig nu har hon ett företag som lever på fosterhem, Gryning vård.
Gryning vård är helt klart jävigt och har naturligtvis ekonomiska intressen att bevaka.
När företagets experter utan att rodna intygar att barnen har det bättre än hos sin "mamma och pappa" - går domstolen på det.
Och än en gång krossar vuxensamhällets självutnämnda experter på barns väl och ve dem de är satta att skydda.
I förvaltningsrättens dom liksom mumlas det om att den biologiska mammans nära samarbete med den nya fosterfamiljen kan leda till att hon kan ta hand om sina barn någon gång i framtiden.
Vilket fruktansvärt trams. En fosterfamilj är väl ingen pantbank!
I dåliga tider lämnar man in ungarna och sedan, sju år senare löser man ut dem och allt är frid och fröjd.
En vacker dag kommer Rasmus och Fannys tragiska levnadsöde att bli manus och sedan film.
Folk kommer att se dramat som gjorts av regissör med känsla för barnskådespelare och de kommer att gråta floder av tårar och gå ut från biosalongen fyllda av en blandning av vrede och hopplöshet.
Och de kommer att säga: Detta är bara en film. Så jävlig är inte verkligheten. Så illa kan inte myndighetspersoner i det som vi själva kallar världens bästa land bete sig mot barn.
Jo, så var det och så är det.
Verkligheten överträffar alltid dikten!
I landet som alltid sätter sig själv på piedestal när det gäller mänskliga rättigheter äter myndigheter barn till frukost.
Sedan spottar de ut de psykiskt knäckta vraken och rapar aningen förläget.
Den biologiska mamman låg bakom det och det kanske till och med inte var direkt förvånande.
Men det uppseendeväckande var att socialnämnden gick på allt med hull och hår och ryckte upp de två små ungarna med rötterna.
Så småningom, i eftertankens kranka blekhet, och efter en storm av kritik mot beslutet ångrade sig de flesta politikerna i socialnämnden och försökte göra övergreppet ogjort.
Då agerade den biologiska mamman igen i kulisserna.
Med sig nu har hon ett företag som lever på fosterhem, Gryning vård.
Gryning vård är helt klart jävigt och har naturligtvis ekonomiska intressen att bevaka.
När företagets experter utan att rodna intygar att barnen har det bättre än hos sin "mamma och pappa" - går domstolen på det.
Och än en gång krossar vuxensamhällets självutnämnda experter på barns väl och ve dem de är satta att skydda.
I förvaltningsrättens dom liksom mumlas det om att den biologiska mammans nära samarbete med den nya fosterfamiljen kan leda till att hon kan ta hand om sina barn någon gång i framtiden.
Vilket fruktansvärt trams. En fosterfamilj är väl ingen pantbank!
I dåliga tider lämnar man in ungarna och sedan, sju år senare löser man ut dem och allt är frid och fröjd.
En vacker dag kommer Rasmus och Fannys tragiska levnadsöde att bli manus och sedan film.
Folk kommer att se dramat som gjorts av regissör med känsla för barnskådespelare och de kommer att gråta floder av tårar och gå ut från biosalongen fyllda av en blandning av vrede och hopplöshet.
Och de kommer att säga: Detta är bara en film. Så jävlig är inte verkligheten. Så illa kan inte myndighetspersoner i det som vi själva kallar världens bästa land bete sig mot barn.
Jo, så var det och så är det.
Verkligheten överträffar alltid dikten!
I landet som alltid sätter sig själv på piedestal när det gäller mänskliga rättigheter äter myndigheter barn till frukost.
Sedan spottar de ut de psykiskt knäckta vraken och rapar aningen förläget.
Ilska och vanmakt. Så sanna ord och så många som vet. Ändå får inte barnen rättvisa.
SvaraRadera