Barnuppfostran

När vi uppfostrar våra barn, hur gör vi då? Genom skuld, så borde du inte ha gjort. Genom skam för att göra fel? Genom att locka med belöningar med saker eller känslor som kramar?

Hittade en debatt artikel om det.
http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2227210-skamexperten-uppfostran-borjar-i-vardegrunden-

Det finns många sätt att se på människan och vad hen förväntas vara. Men grovt skulle jag vilja dela upp i två stora huvudkategorier: en auktoritär människosyn, där människan föds som ett vitt blad, är i grunden lat, utan egen vilja eller motivation och behöver styras och kontrolleras. Och en humanistisk syn, där människan föds med allt på plats, har en egen vilja, är altruistisk, att motivation hela tiden finns, hen är i grunden kreativ och skapande men saknar erfarenhet. Här börjar sorteringen av föräldrastödsprogrammen (läs även Uppfostran) för mig. 

Belöning och bestraffning

Vissa vilar på en auktoritär människosyn, program som i sin tur bland annat vilar på en psykologisk teori kallad Behaviorismen, vars inriktning handlar om kontroll av beteende. Den extrema sidan av behaviorismen menar att känslor är fullständigt irrelevanta och att det enda mätbara och viktiga är förändring i beteendet. De programmen har belönings- och bestraffningsmetoder till syfte att korrigera barns beteende och där den vuxne har makten. De lär även ut vikten av samspel och kommunikation.

Relationen i fokus

Andra program vilar på en humanistisk människosyn, där relationen står i fokus. De lutar sig bland annat på anknytningsteori och utvecklingspsykologi, vilket enkelt kan förklaras med att vi blir till dem vi är, utifrån hur vi bemöts och speglas under uppväxten. Grunden till hur jag lär mig hantera mitt liv, ligger till exempel i tilliten att människor går att lita på. Det börjar i föräldrarnas känslomässiga engagemang i mig, att jag upplevt att min existens är viktig. Dessa program utgår ifrån: att bakom varje beteende hos en individ (vuxen och barn) finns behov och känslor som behöver bli sedda, hörda, tagna på allvar. Att samarbete infinner sig när vi känner oss viktiga för varandra, då vill vi bidra till gemenskapen. Att vuxna är ansvariga och medskapare till samspelet, och de lär barn att hantera makt.

Denna särskiljning av programmen finns inte i debatten. Ansvariga inköpare av programmen i kommuner och landsting verkar sakna kunskap om detta, eller ha tid att reflektera.

Min kunskap om skam och dess roll i våra liv och relationer, har gjort mig starkt kritisk till alla belönings- och bestraffningsmetoder. Jag stödjer en så kallad Tredje väg, en relationell, humanistisk fostran, ett respektfullt vuxenskap utifrån tillit, dialog och ansvar. Att behöva varandra istället för att manipulera varandra. Svårare väg, men fullt görbar.
 

Är det någon som inte håller med? Visst skall uppfostran vila på tillit respekt, dialog och ansvar.