Barnperspektiv ... tillåt mig småle

Det blir mer och mer klart. Barnperspektivet är bara ett fint ord på pappret. Det är som tomten... det finns inte.

Fick ett medelande ifrån  en fostermamma som har en placering som de är på väg att förlora. Hela historien är ren IDIOTI men de jobbar hårt för att förändra så jag kan inte skriva om det.

Hittade även denna
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/barn-ska-inte-behandlas-sa-har_7881780.svd

I mitten av januari kom en ny dom i ett fall där en våldsutsatt kvinna förlorat vårdnaden om sina tre små barn till den man som misshandlat henne. Mannen är dömd till fängelse för det upprepade våldet mot kvinnan, och i domarna beskrivs hur barnen närvarat vid misshandeln. Barnen har tillerkänts ersättning från Brottsoffermyndigheten och mannen har även dömts att betala skadestånd samt haft besöksförbud.

 

Efter att han avtjänat sitt straff fick han rätt att umgås med barnen tillsammans med en kontaktperson. Men barnen var skräckslagna, och umgänget kunde inte fullföljas på det sätt mannen hade rätt till. Bland annat fann en umgängesstödjare att barnen var så rädda att det inte var försvarbart att tvinga dem att träffa mannen.

Kvinnan och barnen har levt med skyddade personuppgifter, och mannen har bara träffat barnen tre gånger från det att han häktades för misshandeln 2008, tills det att socialförvaltningen i hans hemkommun tvångsomhändertog barnen och hämtade dem åt honom i oktober 2012. Hämtningen skedde så abrupt att barnen inte hann förberedas på minsta sätt eller ens få med sig ytterkläder och gosedjur. Socialförvaltningen såg direkt till att bryta all kontakt mellan mamma och barn, som inte fick se varandra eller ens prata med varandra på telefon på över 100 dagar.

 

Ju mer ni läser, om ni följer länken ju mer chockade, arga, ledsna blir ni förmodligen, precis som jag.Varför gör man så här? Jag hittar inte ord för det jag känner.


En artikel under samma namn som min
http://tidningenfilen.se/dom-tog-mina-barn

I november 2012 inställde jag mig på Hinseberg för att avtjäna ett fängelsestraff på två månader. Jag var då gravid med mitt yngsta barn och lämnade de andra tre till sin biologiska pappa. Han valde att överlämna dom till socialen då han inte orkade ta hand om dem och de blev placerade i jourhem. När jag fick reda på detta inne på Hinseberg blev jag jätteorolig. Socialen kommer senare på besök och ger mig ett ultimatum:

- Lämna din nya man annars får du inte se dina barn igen.

Jag blev chockad. Hur kunde dom ställa ett sånt krav? Jag älskade ju min man och han älskade mina barn, fast han inte var deras riktiga pappa.

Efter att ha muckat så föder jag våran son sju veckor för tidigt. Han matades med sond och jag och min man var med honom dygnet runt i två veckor på sjukhuset. Vi skötte all omsorg om honom själva. Vi träffade då två nya handläggare från Socialen i Linköping som kom upp och pratade med oss på neonatalavdelningen. De erbjöd oss att vi kunde få bo på ett stödhem i Finspång, för att få en bra start och inte riskera att även vår son skulle bli placerad. Vi blev jätteglada och tackade ja. Vi ville båda inget annat än vara med varandra och vår nyfödda son. Vi tänkte även att vi kanske kunde få hem de andra barnen om allt gick bra i Finspång. Äntligen skulle det lösa sig och vi skulle kunna leva som en familj.

Efter ytterligare någon vecka åkte min man hem för att mata katterna, själv gick jag ner till kiosken för att köpa en smörgås. Jag anade inte vad som skulle hända då jag tog hissen upp till neonatalavdelningen igen, för när jag kliver ur den möter jag tre uniformerade poliser och tre socialsekreterare. De gjorde nu klart för mig att de hade omhändertagit min son, men berättade inte på vilka grunder. Jag fick inte ens säga hejdå till honom utan bara gå in, eskorterad av poliserna och packa ihop min mans och mina saker. Detta var en av de värsta dagarna i mitt liv och jag kommer aldrig glömma den sorgen jag kände då jag återvände hem med en tom barnvagn och min sons snuttefilt.

När vi väl blev kallade till förvaltningsrätten mådde jag så dåligt att jag inte ens orkade gå dit, min man fick gå själv. Han berättade att alla fyra barnen hade fått LVU och att han inte ens fått reda på var de bodde.

Jag vet att jag inte varit världens bästa människa alla gånger och att jag gjort många fel. Men denna gången så var både jag och min man beredda att ta vårt ansvar. Vi ville ha detta. Vi ville ha hjälpen socialen erbjöd. Men istället gjorde dom såhär och tog ifrån oss allt. De hade inte ens något nytt att ange som skäl till att de placerade alla fyra barn, utan tog upp saker som hade hänt för över tre år sedan

Att barnperspektivet skall väga tyngst i alla ärenden gällande barn framstår bara mer och mer som ett skämt. Att lagarana utgår ifrån att folk som jobbar på myndigheter alltid gör rätt är också bara en önskedröm. Utomlands är lagar till för att skydda individen från övergrepp här känns det som lagen är till för att skydda myndighetspersoner då de begår övergrepp.