Är med i en grupp mot mobbing. råkoll med Pipping. Lisbeth var en av dem som stöttade oss mest i början. Nu skriver hon på sin blogg om umgängen http://rokokoll.se/?tmp=391895
Vem är umgängen til för?
Jo föräldrarna.
Så bra skrivet.
Det handlar om två barn och hur deras umgägen ser ut. Gå in och läs dem.
Om umgängen var för barnen skull skulle de se helt annorlunda ut. De skulle utgå ifrån barnen inte ifrån deras föräldrar. Barn skall ha rätt till sina föräldrar missförstå mig inte men umgängena skall utgå ifrån barnen och deras behov.
Man skall tänka på att det inte, i de allra flesta fall, handlar om föräldrar med en god föräldra förmåga, fungerande föräldrar som kalrar av att se till sina barns behov.
Det är därför jag vill att man skall säkerställa att det verkligen är så, att det inte finns föräldra förmåga. Att det är uteslutet att de klarar av sina barn. När man konstaterat det skall man sedan utgå ifrån barnen, ingen annan.
Jag har också berättelser där barn med all tydlighet visar att barnen inte vill, de stampar i golvet säger vill inte, vägrar gå upp, klammrar sig krampaktigt fast i sängen, vägrar äta, sätta på sig kläderna eller vägrar sätta sig i bilen då de skall åka på umgänge men aldrig annars. Barn som kräks då de skall åka eller får ont i magen eller hvudet. De vet att om de är sjuka kanske de slipper.
Jag vet familjehem som talar om att barnen har feber och får frågan hur mycket innan man ens kan tänka sig att ställa in.
Jag vet barn som vill träffa sina föräldrar men där föräldrarna vägrar och då blir det inget umgängen men om föräldrarna vill så blir det umgänge hur illa barnen än mår.
Så umgänget kan jag bara hålla med om är inte för barnen utan för föräldrarnas skull.
Själv växte jag upp i flera fosterhem där man inte heller tyckte att barnperspektivet var viktigt. Socialförvaltningen kunde nog inte stava till barnperspektiv. I min socialakt skriver socialförvaltningen väldigt många noteringar om att det var så märkligt att jag saknade och längtade efter min förälder så mycket. Att jag inte glömde och inte nöjde mig med de reservfamiljer som erbjöds. Jag hade det ju så bra… Visst, jag hade det ok på ett ställe, men vetskapen om att jag bodde där för att någon var så himla snäll var förödande och hade betalt för att stå ut med mig (idag inser jag att många familjehem gör enormt arbete och för att man vill göra positiv skillnad). Jag visste ju också att när jag var 18 år så skulle jag inte något hem att åka till. Då skulle jag stå på egna ben. Begreppet ”barndomshem” har en fadd eftersmak. Resultat blev en näst intill förlorad relation med den som stod mig närmast. Pappa var ingen missbrukare eller hade psykiska problem. Han bad om hjälp (kortvarig avlastning) när två av hans barn och min mamma dog... och sorgen var för svår för att hantera. Jag och mitt syskon kom aldrig hem igen. Efter ett omhändertagande så behöver det inte gå särskilt lång tid innan man (socialförvaltningen) ansåg att det nog inte var lämpligt att ”rycka” upp barnet för placera det där det hör hemma – hos den biologiska föräldern. Att däremot kasta runt barn på barnhem/fosterhem under en fyraårsperiod var tydligen ok. Barnperspektivet är viktigt i alla lägen.
SvaraRaderaTack för din berättelse. Starkt av dig. Ni borde kanske inte tagits omhand alls utan borde ha fått stöd i hemmet för att kunna vara kvar. Man kunde haft avlastning, hemmahosare och annat. Du har helt rätt att reglerna gäller som det passar och det måste vi försöka förändra. Jag gråter inombords när jag läser om hur du längtade efter dina, precis som jag vet att våra längtar. Att det inte går över vilket de hävdar. Skönt ändå att du idag har en possitiv bild av vad de flesta av oss gör. Ang relationen så tror jag ändå att det aldrig är för sent om båda vill tillräckligt mycket. Lycka till
SvaraRadera