Mitt brev v 52

Då kommer mitt tolfte brev, min tolfte berättelse och det blir allt svårare att hävda att det är enskilda ärenden. Varje vecka lyfter jag ett nytt ärende där det begås samma fel, och som visar på samma brister. Utbildningen till handläggare där det inte ens krävs obligatorisk närvaro på utbildningen. Att de sedan inte har ansvar för de beslut de tar, Att barnperspektivet lyser med sin frånvaro, att vi som familjehem är helt utan rättigheter och saknar all möjligheter att strida för eller skydda de barn som är satta i vår vård. Att gransknings myndigheter enbart kritiserar formalia och dokumentations fel vilket innebär att kommuner får fortsätta i samma ärende ibland med samma handläggare och göra fel bara de dokumentera rätt.

Mina brev har börjat att uppmärksammas av press och även i från de håll höjs nu röster och krav på engagemang och krav på att något skall hända.

I veckan skrevs det ledare både i GT/expressen http://www.expressen.se/gt/ledare/en-socialtjanst-som-saknar-barnperspektiv/

I ärendet har tiden blivit en lömsk ingrediens, som ofta när det gäller små barn. För fosterbarnen har den långsamma processen bidragit till att de inte får komma tillbaka till Eva och Anders. Det hjälper inte att en utredning ett år efter omhändertagandet visade att de var lämpliga vårdnadshavare.

När det var förvaltningsrättens tur att bedöma ärendet ville man inte flytta barnen ännu en gång. Kammarrätten menade också att det vore ett nytt trauma.

Markfallet har hittills visat att barnperspektivet måste få mer utrymme i placeringsärenden, bland annat genom skyndsam och korrekt handläggning. Om man hade varit snabbare med att utreda fosterföräldrarnas lämplighet hade syskonen sannolikt fått komma tillbaka till sin första fosterfamilj.

Fostermamman Eva ser ut att ha förlorat sina yngsta barn för gott. För att kompensera dem och hjälpa andra har hon blivit barnrättsaktivist. Hon upp- vaktar makthavare på olika nivåer med vad som kommer att bli en kartläggning av hundratals fosterbarns och foster- föräldrars villkor.

Hennes sammanfattning är att barn- perspektivet lyser med sin frånvaro i allt för många svenska kommuner, och att bristen på egentliga konsekvenser signalerar att det är acceptabelt. Det ligger mycket i den analysen.

och i GP http://www.gp.se/nyheter/ledare/1.2220104-foraldrar-ager-inte-sina-barn

Eva Hallgren, familjehemsmamman i Markfallet har blivit en förkämpe för omhändertagna barns rättigheter. Hon skriver i ett brev till ledamöterna i riksdagens socialutskott: ”Vill ni ha familjehem? Då måste man höja vår status. Skall barnperspektivet vara tyngst vägande då måste det bli konsekvenser om man låter andra saker väga tyngre.”

Just när det gäller dessa saker borde Maria Larsson omedelbart se att lagen ändras. Familjehemmens position måste stärkas. Att som myndighet sätta vuxnas vilja före barnperspektivet bör få följder. Och slutligen. Även föräldrarätten bör ha gränser och kunna förverkas. För det är i princip aldrig i barns intresse att efter lång tid ”jobbas hem” till personer de knappt känner.

Men vad gör du som politiker i socialutskottet åt detta? Då jag tittar på vilka som ens brytt sig om att läsa mina brev så är det 6 moderater, 2 socialdemokrater, 2 miljöpartister, 3 folkpartister, 3 från SD samt 1 från KD. Jag är medveten om att man kan läsa utan att skicka läs kvitto men utgår ifrån att man vill visa att man gör ett bra jobb genom att klicka för läst. Frågan är hur bra det ser ut inför valet...

Veckans ärende gäller en liten flicka på 11 månader vars pappa dödade hennes mamma med 40 knivhugg framför henne. Då hon hittades var hon själv täckt av blod så ingen vet vad hon varit med om inte heller om hon riskerade att dö.

Mamman hade lämnat pappan då flickan var nyfödd och hade sedan dess mer eller mindre bott hos sina föräldrar alltså flickans morföräldrar som också utreddes och godkändes som avlastningsfamilj, mamman hade krockat och vistades en hel del på sjukhus.

Flickan placeras efter mammans död hos morföräldrarna. Man skall enligt lagen sträva efter släktplaceringar och flickan som var så liten blev det så att hon växte upp med sin moster som bara vad 9 år som sin syster. Då flickan är fyra år vill inte pappan som fått behålla vårdnaden att flickan skall bo kvar. En domstolsförhandlingen fastslår att det är av yttersta vikt att flickan får bo kvar eftersom hon utsatts för det trauma hon varit med om. Att hon har hela sin trygghet hos morföräldrarna. Man LVUár flickan för att hindra pappan att försöka flytta henne igen. Sedan kommer det en anonym anmälan. Alla förstå att den kommer ifrån pappan eller hans anhöriga. Man gör en utredning och påpekar att familjen har det lite kallt och ett handfat är sprucket. Sedan gör socialen precis det man LVUáde flickan för att förhindra att pappan skulle göra.
En dag hör dagis av sig och vill att flickan skall komma på en annars ledig dag för att fira av en fröken som skulle sluta. Det är klart att hon skall få vara med men då de sedan kommer och skall hämta henne är hon borta. Det visar sig att det är socialkontoret som begärt att dagis skall lura familjen för att sedan kunna ta flickan. Hon omplaceras till en annan familj, ett annat familjehem. Lagen säger att ett barn på bästa sätt skall förvarnas, sedan finns det bara tre skäl att flytta på ett barn på det sättet. Fara för barnets liv, misshandel eller sexuella övergrepp. Inget av detta gäller i det här ärendet. Varför följer man inte lagen? därför att det inte blir några konsekvenser då man låter bli. Varför flyttar man ett barn på det här sättet? Jag hävdar att det är för att man kan, för att en handläggare kommit i luven på ett familjehem, de har inte samma åsikt och man gör sig av med familjehemmet. Att det drabbar barnen är det ingen som bryr sig om. Man gör det för att handläggarna inte har utbildning som krävs, inget runt hur barn fungerar eller reagerar. och inte ens obligatoriskt närvaro tvång. Sedan bygger hela utbildningen på att man skall skriva vetenskapliga rapporter. Man blir bra på att skriva rapporter och tiden läggs på det inte på det man skall jobba med.

Vare sig hon eller hennes morföräldrar som hon numera ser som sina föräldrar är förvarnade. De har heller inte fått någon annan förklaring eller orsak än den som stod i utredning men det är inga skäl att flytta ett barn ifrån ett annars väl fungerande familjehem som dessutom är hennes närmaste och hon bott hos sedan hon var spädbarn och ser som sina. De är inte part, trots att de är flickans morföräldrar kan de inte överklaga beslutet, de kan inte begära mer umgänge de har inte rätt att kräva något alls där för att de räknas som familjehem och vi har ingen rätt, ingen talan och inget att sätta emot. Man kan anklaga oss för vad som helst t.o.m i domstol. Vi har inte rätt att delta eller förvara oss där eftersom vi inte anses vara part. Dessa osanningar eller påståenden blir sedan sanning då domen vinner laga kraft. Plötsligt är vi jobbiga, har motarbetet, har haft samarbetsproblem, har en massa saker vom vi inte kan försvara oss emot.

Familjen fick ett tag ringa till flickan men det var övervakade telefonsamtal. De har några bevakade umgängen om året. Flickan får inte komma hem till dem på umgänge utan de skall vara på offentlig plats som det kallas. De har aldrig utsatt flickan för något och var godkända och utredda. De är dessutom hela hennes familj och det som finns kvar på mammans sida. De borde få ha både övernattningar och träffas på lov men får alltså inte träffa henne annat än övervakat vid några få tillfällen på offentliga platser. Var är barnets bästa eller barnperspektivet i detta?

En kvinna har engagerat sig och varje gång hon agerar eller lyckas få upp saken i press straffas familjen genom inställda umgängena. Nu har man istället ökat umgänget på pappans sida. Ärendet är anmält till IVO men gav inget. De nöjde sig med att kritisera, sedan lades det ner. Man kan alltså fortsätta göra fel bara man dokumenterar rätt.

Vänner till placeringsfamiljen driver en näst intill hatkampanj mot den biologiska familjen dvs morföräldrarna. Den bilden kan de bara ha fått av familjehemmet. Då kan man undra vad de sprider för syn ang. dem till flickan. Vi besökte boende kommunen för att försöka få dem att ta över ärendet med hänvisning till att lagen säger att en kommun ansvarar för att alla som bor där mår bra. Om någon far illa är det socialen ansvar och skyldighet att agera. Om det behövs skall de göra ett LVU. Det borde alltså även gälla om de som gör att barnet far illa är en kommun men de skickade allt vi lämnade över till placerings kommunen. Det borde vara sekretess brott och sedan följer de ju inte lagen som säger att de har huvud ansvaret för barn som bor i deras kommun. jag undrar vem som har ansvaret om ett sådant barn skulle må så dåligt att det tar livet av sig. Är det boende kommunen eller placeringskommunen? Är det tanken att ett barn skall kunna behandlas hur illa som helst bara det är en kommun som utsätter det för övergrepp?

Är det så här det är tänkt att vara? Hur kan du som politiker ställa upp på detta? Vad tänker du göra åt det? Jag vill fortfarande ha svar och då inte vad ni tänkt eller att ni inte går in i enskilda ärenden. Det har jag inte bett er. Jag vill veta vad ni gör åt att det inte fungerar som det är tänkt.

MVH Eva fostermamman i Markärendet