Lika för alla barn?

Då är det jul igen. Ännu en jul utan dem och utan att få höra ifrån dem eller få tillåtelse att kontakta dem. Men de är i våra tankar och paketen ligger här ock väntar på att få överlämnas.

Ett av de stora diskussionsämnena de senaste veckorna har ju varit skolan.
Hittade en debattartikel om förskolan, hur kontinuerliga, trygga relationer är det som skapar en god grundnivå för lärande.
http://www.bt.se/debatt/trygga-relationer-grunden-for-allt-larande(4078245).gm

Små barns främsta utvecklingsuppgift är att skapa nära och trygga relationer. Enligt anknytningsteorin är detta en biologiskt nödvändig process för att säkra barnets överlevnad, och behovet regleras av vad man med en psykologisk term kallar för barnets anknytningssystem. Anknytningssystemet aktiveras då barnet upplever ensamhet, närhetsbehov, rädsla eller frustration, och gör att barnet söker trygghet hos en välkänd vuxen, oftast förälder, som benämns anknytningsperson. Barnet har också behov av att utforska omvärlden, och för att detta skall ske måste barnet känna sig tryggt, det vill säga anknytningssystemet måste vara i viloläge. Först då har barnet möjlighet att ta tillvara möjlighet till social samvaro med andra barn, eller pedagogiskt stöd för inlärning, som kan erbjudas inom förskolan.

Då anknytningssystemet aktiveras söker barnet närhet till den person som de känner allra bäst. I förskolan behöver personalen träda in som så kallade ”vikarierande anknytningspersoner”.

Om barnet inte får möjlighet att känna trygghet i relation till en vuxen person på förskolan, så kommer barnet att ägna sig åt att försöka hantera sin känsla av rädsla, frustration och otrygghet, det vill säga anknytningssystemet är ständigt aktiverat. Barnen blir otrygga och hindras från att ägna sig åt lek och lärande.

Alla barn på förskolan har behov av kontinuerliga, trygga relationer. En god grundnivå, menar anknytningsforskare, är för barn ett–tre år max tolv barn per grupp och fyra barn per vuxen. För barn fyra–sex år max 18 barn per grupp och max fem barn per vuxen.

Med anledning av den pågående diskussionen om sjunkande skolresultat finner vi det angeläget att påpeka att trygghet är grunden för allt lärande. Ambitionen att lärandet skall starta i förskolan är dömt att misslyckas om vi inte kan erbjuda tillräckligt god omsorg.
 

Visst är det bra. Visst är det sant. Så är det ju. Men vad står det?
Om barnet inte får möjlighet att känna trygghet i relation till en vuxen person på förskolan, så kommer barnet att ägna sig åt att försöka hantera sin känsla av rädsla, frustration och otrygghet,
Det är inga nyheter, att det behövs trygga barn för att de skall utvecklas normalt.
Men det är märkligt att det inte verkar gälla vad man tycker/tror att familjehems placerade barn behöver. Våra var trygga och revs upp till otrygghet. Ändå står det att otrygg relation skapar otrygghet, rädsla och frustration.

För barn fyra–sex år max 18 barn per grupp och max fem barn per vuxen. Små barn klarar inte för många vuxenrelationer. Ta de två små som bodde hos oss hade oss med våra familjer samt de som de träffade på skola. Sedan tog de dem. Det blev ny personal. Bara handläggare har det varit  över sju på fyra år. På de åren barnen bodde här var det en och samma. Sedan alla andra personer som är med runt om på övervakade umgängena minst 5 fem till. Två familjehem med deras familj och släkt, ny förskola och ny skola.
Som sagt det är konstigt att det man konstaterar, slår fast för andra barn inte verkar gälla för placerade barn.

Sedan ett glatt besked. Migrationsverket har äntligen lyckats fatta ett vettigt beslut. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18076135.ab Två barn behöver inte utvisas med sina psykiskt dåliga föräldrar trots att det var beslutet från början. De har ändrat sig. Wow lite sarkastiskt det trodde jag knappt gick...