Kunskapstestet Pisa

Ja det har väl inte undgått någon att Svenska ungdommar presterat dåligt i jämförelse testet för skolan.  Maciej Zaremba kommenterar det i en artikel idag.
http://www.dn.se/nyheter/sverige/maciej-zaremba-hur-kunde-sverige-utarma-sin-lararkar/
Han skriver:

Det är inte den svenske lärarens skuld om hen är så illa rustad. Den lärarhögskola som staten haft att erbjuda efter år 2000 kan bäst beskrivas som akademisk slum. Har kandidaten riktig otur kommer hon ut utan att behärska något ämne och utan att någonsin ha stått framför en klass. Otroligt, men sant. Sverige måste ha varit det enda landet i Europa där man kunde bli lärare utan att ha lärt sig att undervisa. Och därefter, i klassrummen, blev den arme lämnad ensam med sin otillräcklighet. Ingen besökte hans lektioner, anmärkte på missgreppen, gav stöd och tips och råd. Hade det varit en fabrik kunde man söka know-how hos verkmästaren. Men på en svensk skola är det inte säkert att en rektor har ett hum om hantverket. Han är kanske inte ens lärare till yrket.

I Finland eller Polen kan ingen bli rektor som inte är erfaren pedagog. Lika otänkbart är det med lärare i matte eller fysik som inte har examen i dessa ämnen, plus didaktisk skolning. I Sverige, däremot, har man efter 1997 kunnat hämta lärare och rektorer från gatan. Detta var en helt unik ordning, tillkommen efter önskemål från Kommunförbundet, som menade att alla statliga krav på lärarens kompetens kränkte det kommunala självstyret. Facit: i dag saknar nästan varannan lärare i matematik och fysik specialkunskaper i dessa ämnen. De skulle inte släppas över tröskeln till ett polskt eller finskt högstadium. Behövs det fler förklaringar till Pisa-resultaten?
 

Är utbildad lärare själv så jag är mycket väl medveten om hur det är på utbildningen. Eftersom de flesta utbildningar i Sverige, däri bland lärarutbildningen, skall vara forskningsbaserade så handlar det om att skriva rapporter.
Du skall efter avslutad utbildning kunna skriva och läsa en vetenskaplig rapport. Du skall kunna opponera på den. Varför? Jo ifall någon sedan skulle vilja forska i ämnen runt skolan för där saknas forskning.

Det innebär att man väljer ett ämne att skriva om och sedan skall man skriva en vetenskaplig rapport om det. du skall ha ett tydligt syfte med den och knyta an till tidgare forkning. Man skall tala om vad man kommer fram till och hur och varför de slutsatserna dragits. Det skall sedan diskuteras och redovisas om syftet uppnåtts. Man hinner några sådana rapporter per termin. Det tar flera veckor för varje rapport, tror att vi hade sex till åtta veckor på oss per rapport. Det innebär 2 -3 rapporter per termin.
Sedan skall man opponera på varandras rapporter. Dvs kritisera saker i dem. Mest handar det om att man inte skrivit med rätt avstånd, skrivit källor på rätt sätt eller glömt dem helt. Om man skrivt citat tecken eller eller citerat rätt. Man skall titta på svagheter i diskussionen runt ämnet och tala om hur man knytit an till tidigare forkning. Sedan hur man lagt upp den och om man besvarat syftet i rapporten, hur utformats, dvs formalian. Det blir viktigast att skriva den rätt, inte vad den handar om.
obs skall väl tillägga att det är min åsikt.

Massor av tid gick åt att informera oss om hur och var  vi skulle hitta all denna information vi sedan skulle sammanfatta i rapporten. Vi fick massor av sidor rutn hur det skulle stå, rätt radavstånd, vad som skulle stå i sidhuvud och sidfot, hur man skulle föra in innehållsförteckning och länka till rätt sidor. Det var det man sedan betyg satte, hur väl vi lyckats i att skriva rapporten.

Om du lär dig att skriva en rapport rätt kan du skriva om vilket ämne som helst, passera utbildningen och få godkänt. Men gör det dig till en bättre lärare?
Vad hjälper det när jag står där inför en klass måttligt intresserade elever sista lektionen en fredag, då alla helst vill gå hem?

Vad hjälper det när tiden inte räcker till då man helst vill planera lektioner, roliga sådana, inspirerande sådana men belägras av utvärderingar som skall skrivas, prov som skall rättas, utvecklingssamtal och orosanmälningar. En orosanmälan skall t.ex skriva i tre steg. Allt skall dokumenteras. Varje gång skall den dras igenom arbetslaget och godkännas av både rektor och vårdnadshavare. Du skall hinna träffa dina handledarelever, följa upp de som har det jobbigt, inte är där de skall, inte hänger med. Du skall ha kontakt med hemmet. du skall hinna med samtal och träffar i och med arbetsgruppen och i vissa fall även psykolog och kurator. Du skall hinna med anti mobbing samtal och planering och arbete för att förhindra mobbing. Mitt i detta skall du hitta inspiration för nya lektioner.
Det kan vara nog så svårt att hitta inspirationen för roliga givande lektioner och det hade varit guld att kunna gå tillbaka till utbildningen och ta skåpmat därifrån, men den finns inte. Vi skrev ju rapporter. Skrev om hur det skulle bli, hur vi trodde att det skulle vara, Om hur andra tänkt eller jobbat och varför.  Det var väl det enda som gav lite inspiration om man valde rätt person att skriva om. Man kunde lika gärna upptäcka att det var en pedagog eller pedagogik man aldrig skulle vilja jobba med.

För mig,  handlar det mer om att lära sig skriva rapporter inte om att utbildas till lärare. Det har jag kritiserat.  Den enda träningen i det får man på praktiken. Den ser olika ut beroende på vem man får som handledare. Sedan är den tiden inte så lång samt den är styrd. Man måste göra den i två stadier. dvs på på hög och låg stadie. Även om du inte kommer att jobba mer än på det ena. även om du inte blir behörig på mer än ett av dem. du måste idag ha två ämnen och måste praktisera på båda men jag har bara ett ämne så det blev lite konstigt.

Jag tyckte att den mesta tiden gick åt att leta underlag och bakgrund åt dessa rapporter eller essäer (Liknande som istället skrivis på vissa skolor) De flesta lektioner är det frivillig närvaro på. Väldigt få var det obligatorisk närvaro.

Jämför nu det med utbildningen till socionom. De har heller inte obligatoriska närvaro krav. Det innehåller inte alla delar man kommer att jobba med. Stora delar saknas om du inte väljer till dem frivilligt. T.ex inge runt barn eller deras utveckling. De skall också skriva vetenskapliga rapporter eftersom de också skall vara en vetenskaplig utbildning.

Jag anser att hela den här forskningsbaserade utbildningen är fel. Du blir bara bra på det du skriver om det du väljer att djupdyka i. Möjligen får du lite insyn i de ämnen du skall opponera på.

Jag håller med Maciej:

Forskare som tidigt larmar om förfallet får mycket svårt med anslag till sin forskning. Deras kollegor behöver inte ens läsa vad de skrivit för att veta hur fel de har.

Det är skrämmande att se hur snabbt det uppstår konsensus om att den som går emot det för ögonblicket härskande tänkandet måste vara litet tokig.
 

I ett land som tror sig avkristnat men där väckelsen bara slumrar under ytan är det mycket effektivt att antyda att den som är av radikalt annan åsikt (kanske sig själv ovetande) går det ondas ärenden. Dylika argument vinner kanske inte debatter, men de skapar ett klimat som avskräcker vettiga människor från att ta till orda. Och då kan en ganska liten grupp trosvissa få oproportionellt stort inflytande.

Detta var mer än påfallande i debatterna om förträngda minnen, styckmordrättegången och Quick-fallet. Kritikerna tillskrevs de skummaste motiv. Vem vill försvara sig mot argumentet att man tar lätt på övergrepp mot barn? Hyser sympati för styckmördare? Medan de som varnade för att ”reformpedagogiken” (låt barnen söka kunskap själva) skulle haverera skolan fick veta att det nog var sadisten Caligula som var deras ideal.

Och tänk, det lyckades. Sverige tappade huvudet. Några accepterade den falska motsättningen mellan kunskap och frihet. Andra vägrade att delta i en debatt där de först måste förklara att de inte är barnaplågare. Ännu andra fann det klokast att inte framstå som alltför oresonliga.
 

Är det så det är? Man tystar de som kritiserar det som i grunden är fel?
Vi lobbar och kämpar för att få upp felen till ytan men kallas lätt rättshaverister men är vi det?
En rättshaverist är en som kämpar för kämpandets skull vi kämpar för de utsattas. Det kostar men vi kämpar ändå. vi tystas men vi kämpar ändå. vi är uttröttade men vi kämpar ändå. gud hjälpe oss att vi inte slutar kämpa innan  vi lyckas. Lyckas att få Sverige att tappa huvudet, erkänna att systemet kanske inte fungerar som det var tänkt, inte blev så bra som det skulle vara. Erkänner att det behöver rättas till för barnens skull, för medborgarnas.