Brev v 49

Den här veckan vill jag lyfta ett ärenden runt en pojke som omplaceras efter 9 år i samma familjehem. Om du inte läst mina berättelser som jag skickat en gång i veckan så kan jag repetera att jag skriver dem utifrån att jag vid varje kontakt med er i riksdagen fått veta att ni inte går in i enskilda ärenden och det ber jag dig alltså inte om. Däremot vill jag lyfta att det inte är enskilda ärenden. Att lagen tolkas och barn far illa. Jag har mötts ifrån ert håll av att kommentaren att ett tydligt barnperspektivs skall vara rådande i alla ärenden gällande barn och jag vill visa att så inte är fallet och undrar vad du som ansvarig politiker gör åt det.

Pojken det handlar om placerades hos sin fosterfamilj då han var 5 månader. Där bodde han och växte upp tillsammans med sin ”syster” familjehemmets biologiska dotter som var något år äldre. Det visar sig att han har svåra problem, han utvecklas inte som sina jämnåriga och får snart en diagnos, ashbergers.

Fosterfamiljen kämpar på pojken utvecklas så långt det är möjligt.

Då han är fyra år orkar inte mannen längre utan ber familjehems mamman att välja pojken eller honom. Hon väljer pojken, de separerar. Nu kommer nästa krig att godkännas som ensamstående fostermamma. Hon har gjort ett så bra jobb och pojken har bott så länge att det lyckas, pojken får stanna. Pojken har umgänge med sin biologiska föräldrar som har två barn till som de klarar av med mycket stöd från en mormor. Mormor börjar bli till åren och orkar inte så mycket längre. Åren går och pojken utvecklas och det fungerar både i skolan och hemma.

Då pojken bott i familjehemmet i 9 år blir det en ny handläggare. En dag får fostermamman ett telefonsamtal på jobbet. Pojken skall nu hem, efter 9 år. Hon bryter ihop och får åka hem.

Ingen utredning runt föräldra förmågan, ingen utredning om det skulle vara möjligt. Pojken flyttas och fostermamman är först lovad att fortsätta ha umgänge med honom.

Hon var bedövad av sorg den första tiden men försökt ändå hålla ihop för flickans skull. Systern som inte förstod hur det kunde bli som det blev. Hur ”brodern” bara kunde försvinna från en vecka till en annan. Fostermamman hade ju heller inga svar utan de båda levde för umgängena med pojken som de älskade som sin bror och son. Efter första umgänget hör socialen av sig. Pojken har varit uppriven så de vill att hon skall ändra hemma -så att han förstår att han inte skall tillbaka.
Om hon ville vara så snäll att möblera om, dvs ta bort hans rum och göra om till sovrum åt sig själv för att han skulle förstå. Underförstått annars skulle det vara slut med umgängena. Hon gjorde dem till viljes. Hon flyttade ifrån vardagsrummet in i hans rum, det enda hon behöll var hans säng.

Efter nästa umgänge ringde de igen. Han hade varit lika orolig. Familjen klarade inte av att han grät och ville hem. Kunde hon göra sig av med sängen också, skaffa en tältsäng istället?

Hon gjorde som de bad med tungt hjärta. De borde förstå att det var henne han saknade, att det inte spelade någon roll med grejerna, rummet, hans säng. Men hur kunde man behandla barn på det här viset?

Efter nästa umgänge var det likadant och nu ringde de och talade om att familjen inte klarade av fler, umgängena avbröts helt.
Sedan dess har hon bara sett honom ett par gånger.

Hur går det då? Inget vidare. Pojken har gått tillbaka i utveckling och familjen orkar inte med honom. Det är förmodligen en tidsfråga innan de ger upp. Kommer de att fråga henne igen, om hon vill ta hand om honom? Förmodligen inte. Däremot har nu plötsligt hennes ex man som övergav henne och barnen och nu gift om sig övertalats att ha umgängen några timmar i månaden.

Barnperspektivet? Ja inte kan jag se något. Och lagen säger att man skall göra utredningar om en hem flytt är möjlig, runt föräldra förmågan men det gjordes inte. Anmälan till socialstyrelsen gav kritik men inget mer. Man kan fortsätta göra fel bara man dokumenterar rätt eller gör rätt fortsättningsvis. Rätta bakåt, sådana krav ställs inte.

Barn skall enligt lag ha rätt till de som betyder något men inte heller det följer man. Hur är det möjligt? Jo därför att lagarna runt barn inte är kopplade till några konsekvenser. Vi som familjehem är rättslösa och kan tvingas till nästan vad som helst på grund av vår kärlek till de här barnen. Man kan tycka att handläggare borde ha en bättre kunskap om hur barn fungerar men de delarna ingår inte i utbildningen utan får väljas till i så fall. Man har heller inte krav på obligatorisk närvaro utan kan alltså genomgå utbildningen utan att vara på en enda lektion bara man gör sina inlämningsuppgifter.

Förstår du varför det är svårt att få familjehem idag? Om man nu tror på familjehem som institution och det gör man ju uppenbarligen så borde man ge oss större möjligheter att lyckas.

Är det såhär det är tänkt att vara? Vad gör du åt det annars? Har ställt samma fråga vecka efter vecka men inte fått några svar.

Så återigen Vad gör du? MVH Eva fostermamman i Markärendet.