Dominic

Just nu pågår ett ärende där soc på Gotland (tror jag det var) tog en pojke på flygplatsen i Göteborg. Mamman är Indier och pappan svensk. De var på väg till Indien dit de skulle flytta när man med polishjälp gick in och tog pojken.
http://www.varldenidag.se/nyhet/2011/10/17/Dominic-tvingas-till-nya-foraldrar/

Sedan började karusellen.
Tror att man mailat mig för två år sedan men jag hade för mycket för att orka just då.
Mer om bakgrunden kan man läsa t.ex. på http://www.barometern.se/ledare/kolumnister/hemundervisning-tydligen-ett-skal-for-tvangsingrepp(1786069).gm

Familjen ville inte att pojken skulle behöva gå i stora barngrupper och ville därför ha hemundervisning och sedan flytta till Indien.
I domen står det visst att soc är rädd för att pojken skall isoleras sociallt. Istället isolerar man honom från hans familj, hans nära och kära.
Vad jag förstått så har både skola, BVC och andra backat familjen och säger att det inte finns skäl.
Soc står på sig.
Nu hoppas man att indiska myndigheter eller regeringen går in och agerar. Det liknar nämligen ett ärende i Norge där de gick in.


Man tar pojken vad det verkar utan anledning, han får inte träffa sina föräldrar. De får bara tala i telefon 15 min i veckan första halvåret. Tillsist blir det en viss del av umgänge. Vid ett sådant försvinner pappan med pojken, han åker in.
Pojken har nu varit LVUád i två år och nu gör man vad man kan för att få bort föräldrarna.

Tar inte ställning åt något håll eftersom jag vet för lite om ärendet men det ser konstigt ut.
Det som får mig att ta upp det är att man nu har ansökt om en vårdnadsöverflyttning. Den brukar normalt inte göras förrän efter tre år och många gör den inte alls av rädsla för att föräldrarna skall känna sig undanskuffade. Här använder man sig av den för att få bort föräldrarna på allvar.
Återigen tolkar man lite som man vill när det passar.

Det slutar inte..

Ja kritiken fortsätter mot hanteringen inom socialtjänsten.
Denna gången är det Filipstad.
http://www.vf.se/nyheter/filipstad/svidande-kritik-mot-socialnamnden

Där utreder man familjehem i efterskott, efter det att man placerat barn där, man saknar som på så många andra ställen vårdplaner.
Hur skall man då veta vad vården skall leda till? Utredningar tar för lång tid och dokumentation saknas.

Jag anser att problemet ofta är tiden eller rättare sagt brist på tid men även en dålig utbildning och det faktum att lagen kan tolkas så olika.

Även Gävle får kritk.
http://gd.se/nyheter/gavle/1.3006901-socialstyrelsen-kritiserar-socialtjansten
då barn har anmält övergrepp har man nöjt sig med att tala med vuxna runt om och sedan lagt ned ärendena.

Socialstyrelsen konstaterar vidare att det förekommit att barn varit placerade i familjehem längre än två månader utan att några särskilda skäl dokumenterats.
Myndigheten ifrågasätter även om socialnämnden hanterar ansökningar från ungdomar på ett seriöst sätt när de vill ha en annan bostad med hänvisning till relationsproblem inom familjen. Det är inte tillräckligt att rutinmässigt hänvisa till familjestöd för att förbättra relationerna, menar Socialstyrelsen.
Även på flera andra punkter får socialtjänsten kritik, bland annat för att inte ha lämnat ut allmänna handlingar till föräldrar.
Sammanlagt kräver Socialstyrelsen att kommunen ska bättra sig på tolv olika punkter.

Kritiken kommer ”naturligtvis” som en överraskning enligt socialchefen.

Jag tycker att det säger en del om själva problemet. Att kommun efter kommun kan få så massiv kritik och alla blir lika förvånade. De är inte ens medvetna om problemen trots att de gör så ofantligt fel så att det resulterar i så grov kritik på förvaltning efter förvaltning.

Det står också om ensamkommande flyktingbarn. http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=83&grupp=10974&artikel=5123424
Som vanligt trodde man det värsta. De kommer nog hit för att sedan ta hit hela sin familj men så blev det inte. Bara en av tio tar hit sin familj.
Ensamma barn ofta med trauman utan en vuxen som kan guida dem in i vuxen livet. Många av dem placeras i familjehem men jag har hört om många kulturkrockar. Särkillt vad gäller äldre, tonårspojkar som har svårt att acceptera fostermamman som aktoritet.

Egna och andras

Tittade in hos en av mina favoritbloggare, det var ett tag sedan och hittade denna http://evalenaedholm.se/blogg/2012/05/som-mamma-ar-jag-inte-densamma-som-familjehem-och-till-mina-biologiska-barn-men-det-ar-nog-inte-pa-det-sattet-som-du-kanske-tror/
För de allra flesta är det nog så att man går in för arbetet som familjehem med hull och hår men jag tror inte att det är på det viset att man sedan skiter i sina egna för att man slutar. Även om det kanske känns så.
Jag gjorde också mer förrut då de små var här, känns det som men när jag tänker efter så är det inte riktigt så.
Men har man många barn så måste det praktiska fungera. Med många i familjen måste man ha struktur på det för att alla skulle hinna lära sig och hinna vara med. Då det bara är de egna tänker man ofta att jag hinner senare. Men struktur synns och märks. det gör inte allt det där man gör av bara farten eller det man gör utan att tänka på det.
Har som sagt känt det som om vi gör mindre nu då de små inte är här men så är det nog inte egentligen.
Tror faktiskt att vi gör mer, vi har ju i vissa fall bättre råd nu är det ju bara en. Sedan blir det nog lite så att man hittar på saker för att kompensera att han nu är själv, inte har någon att leka med naturligt, som då man har syskon.
Sedan gör man saker för att distrahera sig själv för att tänka på annat eller för att återuppleva trots att de inte är med.
Orsakerna är många men jag tror inte att man slutar engagera sig.

Tror att det är samma sak som; att jag har alltid upplevt mig själv som lat, tills en kompis sa du håller ju alltid på med något, du hinner alltid mer än alla andra har du fler timmar på dygnet än vi andra?
Jag var tvungen att fundera lite och kom på att jag gör en massa saker utan att tänka på det. T.ex. har jag svårt att titta på TV utan att ha något i händerna. jag stickar, klipper in kort eller något annat. Så är det nog med det mesta jag gör flera saker samtidigt, som de flesta mödrar. Sitter jag utan att göra något känner jag mig lat äbven om det kanske inte är så i realiteten.

Slutsatsen man gör så mycket utan att tänka på det.

Ett inlägg till i ADHD debatten

Ja ett tillägg till vad gäller ADHD debatten.
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/att-vagra-ge-diagnoser-ar-att-svika-barnen_7227035.svd

Vi använder diagnoser till att beteckna de de svårigheter som ställer till det i enskilda barns liv. Att förvägra dem diagnosen är att inte ta de svårigheter de har med att leva upp till skolans krav och förväntningar på allvar. Det är att svika barnen, skriver Bo Hejlskov Elvén, leg. psykolog och fackboksförfattare.

Senaste veckorna har debatten om adhd blossat upp igen. En av orsakerna har varit att det visat sig att barn födda i slutet av året har större risk (eller chans) att få en adhd-diagnos än barn födda i början av året (DN 10/5). Debattartiklar och bloggar har skrivits där man genast pratar om överdiagnosticering och diagnosticering av vanliga personlighetsdrag. Det har å andra sidan bemötts av bloggar och debattinlagor främst från personer med egen diagnos som beskriver sina egna erfarenheter av hjälp och stöd utlösta av diagnosen.
Jag känner att det kanske även behövs en tredje röst i debatten.

Adhd är en diagnos som ställs om en person inte klarar sig i livet på grund av svårigheter med uppmärksamhet, hyperaktivitet och impulsivitet. Det absolut viktigaste diagnoskriterium är dock att man inte klarar sig i livet.
Anställda i psykiatrin är inte ute på skolorna för att fånga aktiva elever med lasso för att ställa diagnos. De sitter ofta på sina kontor och väntar på att andra ska tycka att ett barn behöver utredas och därför skriva remiss till barnpsykiatrin. När man i psykiatrin får remissen måste man utgå ifrån att barnet inte klarar sig i vardagen. Det innebär att remisskriteriet är uppfyllt. Sedan måste man utreda varför någon har tyckt att barnet behöver utredas. Och på den grundval väljer man vilken diagnos man sätter.

Det innebär att det inte är psykiatrin som bestämmer vem som ska ha en diagnos utan oftast skolan, eftersom de flesta remisser kommer från skolan.
Och här kommer vi in på något väldigt spännande: Antalet remisser från skolan har ökat ständigt sedan 1970-talet. Personligen tror jag att det handlar om den utveckling skolan har genomgått sedan 1970. Jag började själv skolan i 1972. Vi hade en lärare som hette fröken Jensen. Hon hade inget förnamn. Hon undervisade utifrån läsebok för första klass och räknebok för första klass. Hon var tydlig och uppmuntrade inte kreativitet. Hon förväntade inte heller att vi kunde tänka själva eller ta ansvar för eget lärande. 1975 fick jag en ny lärare, Sven. Han hade inget efternamn. Han undervisade utifrån stenciler och försökte stimulera vår lust att lära genom utflykter till vattendrag och museer. Han förväntade dessutom att vi kunde reda ut konflikter genom att prata om dem.

Denna utveckling har fortsatt fram tills i dag, där vi ofta har åldersblandade klasser, ansvar för eget lärande och en skola som satsar på att utveckla abstrakt tänkande och perpektivtagande. Utvecklingen har varit nödvändig för Sverige, inte minst i övergången från industri- till kunskapssamhälle. Men den har inneburit att barn med uppmärksamhetssvårigheter, svårigheter att hantera abstrakt information samt att ta ansvar för eget lärande har fått betala ett pris.

När ett barns förmågor inom ett visst fält inte är höga nog för att leva upp till skolans förväntningar och krav har skolan ett problem. Det försöker man ibland lösa genom att anpassa undervisningen. Ibland väljer man att istället skriva remiss till skolpsykolog eller barnpsykiatrin. Skolpsykologens roll är i de fall att jämka ihop skolans krav och metod och barnets förutsättningar så att barnet kan uppnå läroplanens mål. Psykiatrins uppgift är en annan; nämligen att behandla barnet så att svårigheterna försvinner (om det går) eller informera skolan om vilken anpassning barnet behöver. Psykiatrins verktyg i detta arbetet är en diagnos. Om psykiatrin inte ställer diagnos på remitterade barn löser man inte psykiatrins uppgift.

För att komma tillbaka till den aktuella debatt: Barn födda sent på året får oftare en adhd-diagnos än barn födda i årets första månader. Det är i ljuset av det ovanstående inte så konstigt. Om diagnosen ställs därför att barnet inte kan leva upp till krav och förväntningar måste fler barn få diagnos när vi ställer högre förväntningar i förhållande till deras ålder och mognad. Det innebär inte att det finns en överdiagnostik bland barn födda sent på året. Det innebär att barn födda sent på året oftare än andra inte kan leva upp till skolans krav och förväntningar.
Det viktigaste är dock att förhålla sig till att vi använder diagnoser till att beteckna de de svårigheter som ställer till det i enskilda barns liv. Att förvägra dem diagnosen är att inte ta de svårigheter de har med att leva upp till skolans krav och förväntningar på allvar. Det är att svika barnen.

Om vi som samhälle vill minska antalet barn med diagnos måste vi ändra på de krav och förväntningar vi har från främst skolans sida. Eller bli bättre på att möta varje barns behov. Om de metoder vi använder i skolan och hemmen fungerar för det enskilda barn kommer vi aldrig att ställa någon diagnos.

Vi ställer diagnos när skolan och föräldrarna inte lyckas möta barnets förutsättningar i vardagen. Så adhd är inte något man har eller inte har. Det är en diagnos man kan ha eller inte ha. Uppmärksamhet, aktivitetsnivå och impulskontroll har vi allihop, fast i lite olika mängd. Därför är kritiken mot adhd-diagnosen meningslös. Man bör hellre kritisera samhällets och inte minst skolans bristande förmåga att möta varje barns behov. Diagnosen kan för den enstaka människan betyda skillnaden mellan att klara sig eller gå under.
BO HEJLSKOV ELVÉN

Jag plankade nästan hela men vill ni läsa allt får ni förlja länken.
Visst är det så; Skolan får inte stöd och hjälp för att möta elever i behov av stöd om det inte finns en diagnos. Men barn behöver i större mån stöd nu än tidigare eftersom kraven på dem ökar. Man måste alltså öka stödet till skolorna sedan kan man kanske se om diagnoserna minskar.
Men idag hör man ungarna säga då de stökar runt lite, ja jag har väl lite ADHD eller jag har lite damp. Det är som om man inte tar diagnosen på allvar och vem som helst kan ha eller få den. Det förlorar de som verkligen behöver den på mest.

Ansvar och Barns rättigheter

Ja hedern gick det bra med så det blir fotboll i dag också eftersom de gick vidare.

I dagens skörd av artiklar eller inlägg runt barn och deras rättigheter hittar jag
http://anneskaner.wordpress.com/2012/05/25/vem-tar-ansvar-for-barn-placerade-i-entrepenadhem-familjehem/
Hon skriver:

Regeringen måste ta ett större grepp om barn- och ungdomar som är placerade i samhällsvård. Det räcker inte med en halv miljard för att utbilda etc när lagstiftningen och ansvarsområdena brister. Inte minst rättssäkerheten för den enskilda. I fallet Donia 15 som dog i familjehemmet, ligger ärendet nu på Socialstyrelsens bord.

Britta Sundberg-Weitman (tidigare domare) skriver ”I princip har stat och kommun ett skadeståndsansvar, men i domstolspraxis ser det dystert ut. Du känner kanske till Marianne Sigström och hennes försök att få upprättelse i form av skadestånd för sin tvångsomhändertagna son Daniel. som dog efter att ha lämnats ensam åt sitt öde trots en serie epilepsianfall samma dag. Inte nog med att Marianne förlorade målet (Daniel kanske skulle ha dött även om haninte lämnats ensam, var motiveringen!) hon ålades också att betala kommunens rättegångskostnader med närmare en och en halv miljon.” Jag har skrivit om fallet i kap 10 av ”Sverige och rättsstaten på 2000-talet”.

I dagens SvD skriver Kattis Ahlström tillsammans med ett antal andra
Ge barn rätt att överklaga
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/ge-barn-ratt-att-overklaga_7232741.svd

Barnkonventionen är den senaste konventionen som fått en internationell klagomekanism dit barn kan vända sig när de nationella rättsystemen misslyckas med att ge dem upprättelse. Men Sverige har valt att inte delta. Vad väntar regeringen på? undrar 14 människorättsorganisationer.

Något som är centralt för efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna är att det finns en möjlighet för individer att kunna ställa förövare till svars då kränkningar skett. Möjligheten att få sin sak prövad av en oberoende och opartisk instans är en rättighet i sig som är av grundläggande betydelse. Det kan säkerställa ett mer effektivt skydd av de övriga rättigheterna. Det tilläggsprotokoll till barnkonventionen som antogs i december 2011 innebär att det skapas en möjlighet för barn att föra fram klagomål till FN:s Barnrättskommitté i Genève när deras rättigheter kränkts och de nationella rättsystemen misslyckas med att ge dem upprättelse.
De avslutar med : Sverige ratificerade Barnkonventionen som ett av de första länderna redan 1990 och är en förebild för andra länder gällande barns rättigheter. Artikel 12 § 2 i barnkonventionen ger barn rätt att höras i rättsliga sammanhang vilket också görs i dag. Men svenska barn kan i dag inte själva, utan målsman, lämna in klagomål till myndigheter eller juridiska instanser. En internationell klagomekanism förstärker barns rätt att klaga.

Sverige är redan en del av de andra internationella klagomekanismer som finns för mänskliga rättigheter, till exempel konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Vi har tillsammans skrivit ett brev till regeringen där vi frågar när Sverige tänker ratificera tilläggsprotokollet. Vi uppmanar den svenska regeringen att snarast möjligt visa sitt ansvar för barns rättigheter genom att ratificera det nya protokollet.
KATTIS AHLSTRÖM

Ja det där med att barn skall höras och det görsa idag håller jag väl inte helt med om. Det är fortfarande många barn som fortfaraden inte vet att de ens har ett ombud då deras ärende går upp i rätt eller vem det är men resten håller jag helt med om.

Underbart

Ibland är livet bara underbart. Igår njöt jag av lukten, ljudet och kramarna.
Idag skall vi titta på då sonen försvarar familjehedern på fotbollsplanen.

Fildelning dyrare än övergrepp mot barn

En kompis hänvisar till en artikel där en kille i Rhode Island som fick betala 5 miljoner i böter för 30 nedladdade låtar. OK det är utomlands men det står det kan bli verklighet även i Sverige. Tror inte att det blir de astronomiska summorna men...
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14859890.ab
Sedan lyfter hon det faktum att ett barn som utsätts för våldtäkt får som högst 2 00 000 kr i skadestånd, alltså det betydligt värre med fildelning än att barn utsätts för övergrepp .. bara ett exempel till på att barn inte är så mycket värda. De som borde vara de värdefullaste vi har.

Samtidigt kommer idag ett lagförslag http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14871874.ab
att den som tvingar någon att gifta sig, sk. tvångsgifte skall få fängelse, inte en dag för sent. (vet inte om jag är fördomsfull nu men har fått uppfattningen av att det mest gäller minderåriga invandrar tjejer). Men det är lika fel oavsett vem det gäller eller vem som utsätts. Tänk att tvinga dig att gifta dig med någon du inte vill. Tvingas ha sex med, kanske skaffa barn med, leva med någon man inte valt själv, som man inte tycker om. Nej det borde ha varit straffbart för länge sedan.

De vill även ta bort att man kan begära dispens för att gifta sig om man är under 18.
Tror inte att det gäller så många och skulle det vara så att någon t.ex. får barn i tidig ålder och sedan vill gifta sig skadar det väl inte att dispensen är kvar men kraven för att få dispens kan ju ses över.

Diagnoser för alla

I gårdagens SvD skriver barnläkaren Leif Elinder http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/snart-kan-alla-som-vill-fa-en-diagnos_7217151.svd

Diagnosen adhd har blivit skolans vanligaste funktionshinder men det är ett horoskopbegrepp som utöver en reell men sällsynt sjukdomskärna fångar in allt som vuxna betraktar som socialt störande.
Det finns en benägenhet i vårt samhälle att medikalisera problem som inte är medicinska, att söka sjukdomsförklaringar där det bara finns störande beteenden och att ge sken av att vi förstår orsaken till avvikande beteenden bara för att vi ger dem ett namn. Genom att vidga sjukdomsbegreppet skapas en marknad för fler läkemedel. Förfaringssättet kallas sjukdomsmakeri (”disease mongering”). Fenomenet beskrivs av medicinjournalisten Ray Moynihan i boken Hur man säljer sjukdom.

För 15–20 år sedan lanserades adhd och damp som nya folkhälsoproblem, vilka antogs drabba tio procent av alla barn. Då forskningsresultaten ifrågasattes förstörde forskarna olagligt allt forskningsmaterial om damp. Forskarna dömdes i domstol. Diagnosen damp avskaffades och folkhälsoproblemet kunde halveras.

Intressant läsning må jag säga.
Han fortsätter:

Sjukdom är den enda accepterade formen för avvikelser vi har. Saker som namnges blir verkliga. Alla som vill kan få en diagnos. ”Läkaren namnger den, sjukförsäkringssystemet bekräftar den, medierna uppmuntrar den, läkemedelsindustrin tjänar på den” (Karin Johannison, idéhistoriker). Diagnosen innebär att bli tagen på allvar, en förklaring, en skuldbefrielse, förhoppningar om en effektiv behandling och en snabb bot.
Diagnosen har blivit en effektiv sköld i händerna på makthavare, som vill skydda undermåliga samhällsinstitutioner. Inget behöver ändras. Därför behövs en oberoende motinformation om osäkerheten kring många diagnoser, om självläkande naturalförlopp, om betydelsen av en mångsidig pedagogik och riskerna med överdiagnostik och vidlyftiga medicinska behandlingar.

Ingen förnekar att det under adhd-symptomparaplyet kan finnas barn med medfödda avvikelser. Ingen förnekar att orsaken till huvudvärk kan vara en hjärntumör. Men sådana orsaker är sällsynta. Ett första steg för en bättre resursanvändning vore att Socialstyrelsens tillsätter en strikt ojävig och från läkemedelsindustrin oberoende expertgrupp med uppdrag att sammanställa ett nytt kunskapsdokument om adhd

Det kanske är så som det stod i press för ett tag sedan att det kan vara så enkelt att vissa barn bara är omogna och då diagnostiseras? Det största problemet som jag ser det är att skolan inte fått ökade resurser för att ta hand om barn i behov av stöd. För att få det krävs en diagnos annars skall det tas på den vanliga budgeten och har man många barn som behöver stöd blir det dyrt.

Äntligen har jag fått länk till programmet med Hasse Aro http://play.radio1.se/catchup/clip/6986 gå fram till 22.30-35.30 om vårdnadstvister. Intressant diskussion. Det är lätt att kasta ur sig påståenden men det gäller att ha på fötterna när man diskuterar och jag vet att Lena har granskat underlaget i undersökningen.

Hon menar att man inte tagit hänsyn till en del relevanta saker. Då man tittade på hur många mammor eller pappor som fått vårdnaden så tog man bara siffrorna rätt av. Man tog inte bort den delen av pappor som inte fanns i Sverige och alltså inte kunde få vårdnaden. Man tog heller inte bort den del som misshandlat sin partner eller barn så att de inte skall ha vårdnaden.
Som framkommer i programmet hävdar en del att kvinnor lätt slänger ur sig anklagelser om både sexuella övergrepp och misshandel för att få bort pappor ur sitt liv och därmed även barnens liv men för det första tror jag inte de är så många även om det förekommer. Som Lena säger och upplever utifrån sitt jobb så är de snarare så att det blir tvärtom. Kvinnor har svårt att bli trodda om det inte är bevisat utom allt rimligt tvivel. Man sitter i rävsax. Släpper man inte iväg barnen på umgänge med den andra parten oavsett om man tror att den misshandlar eller missköter barnen så anklagas man för umgängessabotage och skickar man iväg dem så säger de att man ju inte kan vara så rädd eftersom man tillåter det och inte agerar.
Som Lena säger i programmet det finns de som missköter det på båda håll men man skall utgå ifrån barnen och deras behov av trygghet och kontinuitet och vem som kan ge det beror inte på kön utan oftare på vem som tagit det största ansvaret.

Vågar man bo i Sverige?

I Helgen vara det ett program på kaliber angående hur lätt det är att bli av med sina barn i Svergie. Det är inte många som tror men så kan det vara. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1316&artikel=5113205
Det kan räcka med en anmälan en anonym sådan. Sedan är det igång.

I det här fallet läggs polisutredningen mot föräldrarna ned. Brott kan inte styrkas. Men bara för att det inte går att bevisa att föräldrarna slagit sin son, betyder inte det att det går att utesluta att Mumble råkar illa ut i hemmet. Socialtjänstens uppgift är att skydda barn, och då måste de vara helt säkra på att det inte finns någon risk att återförena familjen.

Vibhakar och Nisha fortsätter hävda att skadorna – på ett eller annat sätt – måste ha uppkommit på förskolan. Om det enligt läkaren inte kan vara ett jämnårigt barn, kanske det kan vara ett äldre barn, en olycka eller rentav lärarna?

De frågar om socialtjänsten kommer göra någon närmare kontroll av förskolan, men får till svar att det inte är Socialtjänstens sak att granska den. Det gör andra myndigheter. Dessutom, ligger förskolan i en annan kommun.

De frågar om det finns något annat än själva blåmärkena som talar för att det är fråga om misshandel i hemmet. Men det, svarar utredarna, finns det inte.

Familjen dokumneter allt och samlar i en pärm där finns

uttalanden från vänner och kollegor, som alla vittnar om bra och kärleksfulla familjeförhållanden. Och som berättar att föräldrarna faktiskt tagit upp och pratat om sonens blåmärken med dem innan allt det här hände. Här finns också mejl som visar att föräldrarna sökt två andra förskolor åt sin son, flera månader innan omhändertagandet. Det här ska ge stöd åt det familjen säger, att de börjat tvivla på förskolan efter att ingen reagerat på de blåmärken de påtalat.

– One of my friends he is a journalist, he was doing some investigation on our behalf

Och, de tar också fram information om själva förskolan.
– Och den här filialen där den här pojken var placerad den har blivit utsatt för ett antal inspektioner av utbildningsförvaltningen där man har kommit fram till att de har påtagliga missförhållanden, både när det gäller personaltäthet, när det gäller utbildning av personal och när det gäller också barnsäkerhet.

Alla de här uppgifterna sorterar familjen in i sin pärm. Och den vill de sedan lämna över till socialtjänstens utredare.

Men man bryr sig inte om att kolla upp mer än sin "tes", det man bestämt sig för.
Man fortsätter:

Kaliber kontaktar flera före detta lärare på förskolan och föräldrar som tidigare haft sina barn där. Alla beskriver hur skolans olika filialer misskötts. En av filialerna har redan stängts ner efter att de inte ha åtgärdat allvarliga brister.

Vi begär också ut och går igenom allt material som utbildningsförvaltningen har om förskolan där Mumble gick. Inför hösten när han omhändetgos, hade förskolan i ett och ett halvt år haft skarp kritik riktad mot sig, för bland annat brister i kvalitet och säkerhet. I stort sett hela personalstyrkan hade under de senaste två åren byts ut varje år. Det fanns både för få lärare och för få förskoleut bildade lärare. Varje anställd skulle ensam ta hand om närmare sju barn. En sådan låg personaltäthet innebär enligt utbildningsförvaltningens tillsynsrapport att ”verksamheten kan få svårigheter med att upprätthålla barnsäkerhet”. Denna risk bedöms som ett missförhållande.
Redan i januari 2010 hade Utbildningsförvaltningen varit på besök på förskolan och riktat den här kritiken, och krävt att de rättar till bristerna. Ingenting görs, så några månader senare skickar de en påminnelse. Men inget händer då heller. Under början av 2011 kommer det sedan in klagomål från föräldrar som har barn på skolan, så Utbildningsförvaltningen gör två oanmälda inspektioner - en i januari och en i mars.

– Då har inspektörerna i uppdrag att kontrollera om förskolan har korrigerat bristerna och rättat till dem. Och då hade de inte det. Så bristerna kvarstod ju. Bristerna från maj 2010 kvarstod ju.

Föräldrarna som hört av sig till utbildningsförvaltningen berättar om hur barn lyckats smita ut ur byggnaden för att ytterdörren lämnats öppen, om barn som slår och sparkar varandra helt utan uppsyn av någon personal. Ett barn fick sitta ensam på en stol i tjugo minuter som straff för att han sagt nått olämpligt. Och dessutom finns en oro över att förskolan inte dokumenterar de skador som barnen får när de är där.

Det är precis det här som Vibhakar och Nisha vill lyfta fram som stöd för att deras son faktiskt kan ha skadat sig på skolan. Men när socialtjänstens är klar med sin utredning finns inget av det här med överhuvudtaget. Trots att de alltså både berättat muntligt om det, och velat lämna in skriftlig dokumentation.

Ja vad säger man om en myndighet väl bestämmer sig så har man inte en chans. Familjen valde att skicka barnet och mamman utomlands.
Men skall man behöva fly för att få behålla sina barn om man är oskyldig? skall man inte våga bo i Sverige?

Varför får man ine stanna?

http://www.metro.se/nyheter/felicias-kamp-for-ett-riktigt-hem/EVHlem!qmclyI3LMQn8k/

Barn med ångervecka

Överallt finns det barn som far illa.
Barn kan inte användas som en förbrukningsvara. Men en del verkar tro det:
http://www.expressen.se/nyheter/hon-skickade-tillbaka-adoptivbarnet---doms/ Hon adopterar en pojke men tycker att han är bråkig och skickar tillbaka honom.

Det är ju inte så länge sedan det hände även i Sverige.http://www.svd.se/nyheter/inrikes/adoptivdotter-lamnades-i-hemlandet_4868453.svd

I USA åtalade de och adoptivmamman dömdes att betala skadestånd till pojken, bara för att markera att så gör man inte. Det var väl det minsta man kunde begära. Något att ta efter i andra länder kanske.
Gissar att pojken inte skulle mått så bra av att stanna eftersom fostermamman inte verkade ha vetat vad det innebar att skaffa barn.
Det är väl få som får egna heller som vet men man växer med uppgiften. Väljer man att skaffa barn så skall man även vara beredd att ta hand om det då det blir problem.
Barn kan inte lämnas tillbaka de kommer inte med ångervecka som en sa i programmet efteråt. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=106&artikel=3783819 har man itne föstått det skall man inte ha barn.

Men barn som möbler, något man flyttar om kring på som vem som helst kan ta hand om, att innehavaren kan bytas ut när som helst eller hur som helst är ju utbredd. Det har alldeles för många som råkat ut för socialen insett.
Att "våra" ser oss som föräldrar spelar ingen roll för de har ju andra nu, som fungerar lika bra så länge.
De bor ju bra så då skall det vara lika bra, vem som helst duger ju.

Familjehemmens vilkor

Är med i en grupp för familjehem.
Där pågår just nu en diskussion runt vilka villkor vi har och vad som behöver ändras. Har sammanfattat dem och skickat dem till mina kontakter i riksdagen.
Men lägger även ut en del här:
Visste ni t.ex. att vi har ingen fackförening som kämpar för våra rättigheter ex avlastning, semester och annat. Vi har ingen rättslig ställning, vi kan inte få vår sak prövad i domstol vilket är en mänsklig rättighet.
Rättigheter har vi inga vilket konstaterats i en uppsats http://faco.nu/pdf/Familjehemmens_rattsliga_stallning_Joes_Bjerg.pdf
Vi diskuterar fortfarande samma saker för 10-15 år sedan ang milersättning, vem ska skjutsa på umgänge, vem ska göra si och så.
Problemet är att det inte är ett jobb utan ett uppdrag vilket även är benämningen på en politikers jobb.Vi har inte lön utan arvode.

Den s.k. lönen som en del påstår är så bra, som vi enligt dem "lever flott" på har visst inte ändrats på 15 år.
Om man jämför med ett "barnhem/ungdomshem" som kan kosta i månaden 90.000 kr ,och vad får ett familjhem??? tycker att vi som " arbetar" som familjhem ska värderas lika mycket som så kallade "barnhem/ungdomshem". Ofta lyckas vi bättre. Vet att jag sticker ut hakan när jag säger det men det är vad undersökningar visar. Barn skall inte bo på eller växa upp på institution.

Det står i kommunförbundets rekommendationer att arvodet baseras på löneläget inom vissa vårdyrken, men vilket vårdyrke har en ingångslön på 5208 kr????
En familjehems mamma skriver att hon för att komma upp i en barnskötarlön behöver ha tre placeringar vilket få orkar.
Det är ju inte våra egna som vi själva uppfostrat utan ofta barn med mycket i ryggsäcken. Inte alltid orsakat av dem själva utan andra men de lever med såren av det.

Som en beskriver det:

När det gäller kontakten med soc.myndighet.,bio-föräldrar o deras släkt mm så betraktar jag det som ett jobb..för det upptar så mycket av den tid som jag istället skulle ägna åt våra barn..MEN barnen de ska ha all kärlek o omsorg de kan få oavsett om de är fam.hemsplacerade, biologiska el adopterade..

Barn som ofta kräver att en person är hemma minst halvtid även om det står i lagen att man inte får leva på uppdraget. Som kräver extra besök hos Bup, läkare, psykologer, umgängen med familj, släkt och syskon och skjuts dit och hem. Kanske att en förälder är med i skolan.
Grundtanken bakom systemet bör väl ändå vara att man vill ta emot barn för att bli ett förstärkt stöd skall arvode, omkostnader etc. finnas för att man skall ha råd att ge barnen allt det som de behöver.


En liten fattig kommun (som kanske många gånger har fler barn i riskzon) har inte alls samma ekonomiska förutsättningar att stötta familjer, placera barn, utreda, utbilda och engagera familjehem än en kommun med stabil ekonomi.
Vi behöver en övergripande enhet som tar ansvar för både familjehem och placerade barn.
Ett regelverk med nån form av "bedömningsskala" som gör att det ska vara samma över hela landet.

Vi har flera gånger sett, hur samma kommun hanterar två (ganska lika) barn och familjehem helt olika - varför? Ena barnet får utrustning för tusentals kronor, andra barnet får avslag....
Ena familjehemmet får lönebortfall, reseersättning och "stöd" medan andra familjehem inte får något alls.

Som en fostermamma skriver:

Att vi gör detta för pengar är ett hån, vi i vår familj skulle ha det bättre ställt utan våra uppdrag med arga föräldrar, trasiga saker och sönderklippta kläder och möbler på köpet. Det finns en helt annan aspekt som gör att just VI valt att bli fam hem och det är hjärta värme och normal medmänsklighet. Skall det bli lag på civilkurage, borde det också skärpas till i familjehemsvården. Kanske skall kontrollen innan öka, kanske skall det vara en prövotid i början, men absolut skall det ställas mer krav på kommuner. HUR kan det skilja så mycket i ersättning från kommun till kommun? Är det inte Sveriges framtid vi fostrar? Tycker det är fruktansvärt när famhems barn inte får åka med på semestrar för att familjen inte har råd! Har själv tagit hand om sådana barn och man kan då fundera på hur viktig tryggheten och tillhörigheten egentligen var för de soc sekr som bestämde att barnet skulle flytta under 5 v istället för att följa med sina syskon och föräldrar. I mitt fall är släktskap och blodsband ointressanta, för hur behandlar vi våra ...

Om alla socialnämnder och tjänstemän följde de lagar som finns skulle vi ha en helt annan familjehemsvård, men så länge ersättningen till familjehemmen ska betalas med kommunernas skatteintäkter kommer alltid kommunens ekonomi sätta gränser... för vad våra lånebarn ska få kosta. Det borde inte betalas av kommunerna utan någon mer nationell kassa.
Allt för att undvika att man tvingas göra skillnad.

Som en fostermamma skriver:

De allra flesta av oss tar med barnen även fosterbarnen på semestrar både vinter och sommarsemestrar och det nästan helt utan ersättning för det skiljer otroligt mycket från kommun till kommun vad de tycker att barnen borde få. (har barn från olika kommuner) Ett av våra barn har häst vilket vi står för hela kostnaden. Men verkligheten är ju den att alla familjehem har ju inte samma möjligheter ekonomiskt. Så meningen är inte att man ska snåla på deras bekostnad men man borde få rimlig ersättning för det man gör. Räknar man ut sin lön per timme plus alla körningar till bup/vara med i skolan/köra till aktiviteter/umgängen/sönder slaget hem/ stulna saker/ Alla diskussioner med myndighets personer Det är ett JOBB. Det finns alltså ett stort behov av riktlinjer.

Men det viktigaste är ändå barnens rätt till familj, trygghet och kärlek. Mer vårdnadsöverflyttningar särskillt vad gäller små barn som placeras men även andra. Tex öppna adoptioner istället för uppväxtplaceringar. Då menar jag inte kortare placeringar utan de där man redan från början ser att det blir en uppväxtplacering.
Trygghet för barnet att veta att det får stanna där det är och ändå ha tillgång till sin biosida borde vara prio 1.
Det är här synen på familjehemmen måste ändras. Våra barn har två mammor och två pappor - det är vi och de är deras biologiska.
Vi är varken yrkesföräldrar, låneföräldrar eller välgörenhetsföräldrar - vi är bara föräldrar!
Bara för att vi gör ett jobb som de allra flesta av oss verkligen älskar så ska vi inte behöva skämmas för att vi får betalt. Men ett slag till klara riktlinjer så att det blir lika för alla barn i vårat land. En regelbok som gäller för att hjälpa familjehemmen och på det sättet hjälpa barnen.

I USA får man behålla ersättningen vid adoption och det skulle kunna vara något att ta efter för att åstadkomma detta med barnets rätt till en familj. Egna barn skaffar man ju efter vad man kan försörja, ...men om man tycker att man har kärlek och utrymmer för fler kanske man inte kan klara det ekonomiskt utan ersättning. Det är som sagt ofta krävande placeringar som gör att man måste gå ner i arbetstid. Fast när man sätter det på pränt låter det väldigt krasst.

Avslutningsvis som en annan mamma beskriver det:

om jag själv hade behövt växa upp som fosterbarn, hur hade jag velat att familjen pratade och tänkte om mig? Jag skulle absolut inte ha velat vara deras välgörenhetsprojekt, inte heller deras yrkesval (då hade jag hellre ...bott på ett barnhem), nä, jag är övertygad om att jag hade mått bäst om jag vetat att jag varit efterlängtad och älskad som en del i en familj på samma villkor som om jag varit deras biologiska barn...

Vi måste som en annan skriver få bort

"bara för pengar" stämpeln. Jag skulle gladeligen ta emot barn för endast barnbidraget om jag kunde, men det täcker inte alla extra utgifter s...om många placerade barn medför. Resor till och från umgängen, utredningar, bup, psyk osv. Jag har fått höra av en sniken handläggare som krävde kvitton för allt, att vi inte skulle ha tagit emot barn om vi inte hade råd att ta hand om dom med egna medel! Jag är inte miljonär, inte moder Theresa, däremot tycker jag att alla barn har rätt till ett värdigt liv. OM familjehem skulle ha en högre status i samhället tror jag att vi får större möjligheter att ta hand om barnen på det individuella sätt just de behöver för att växa och läka. Så länge barnen är ett "problem" och för många en form av flyttbar förbrukningsvara kommer vi vara en hög vänliga samariter. Den dagen vi reser oss, kräver respekt för oss barnen och för vårt uppdrag blir även risken för dåliga hem mindre, inget barn blir taget för pengarna, och barnen blir äntligen viktiga i samhället, precis som våra biologiska.

För att sammanfatta - Vi skall kämpa för att normer och värderingar kring fosterbarn, fosterfamiljer, biologiska familjer och socialtjänst skall förändras att familjehemssystemet ska handla om varken en ekonomisk eller ideell verksamhet utan en verksamhet baserad på normer såsom allas lika värde, sunt förnuft och äkta känslor!

Het potatis

Tänkte igår när uppdrag granksning tog tag i frågan runt Islam att nu röjer de i ett getingbo. Missförstå mig inte det behövs men risken är stor för både hot och annat som konsekvens.
Vet inte om kravallerna i Tensta är en konsekvens http://www.expressen.se/nyheter/skolbrander-och-kravaller-i-tensta/
men skriverierna är igång.
Ledare kräver borttagning av stöden http://www.expressen.se/ledare/dra-in-stodet-till-samfunden/
och politiker agerar och uttalar sig. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14836626.ab
Hoppas att Nadja som även gjorde programmet om oss slipper gå under jorden.

Vad är mest värt?

I radion hittar jag ett inlägg
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=5109635
En MC klubb kräver pengar för sprit polisen beslag tagit och hällde ut.
De trodde att de smugglat.
Nu kräver de som sagt pengar för det. skulle inte förvåna mig om de får det bara för att det är så galet.
Det brukar vara lättare att få rättelse i sådanna ärenden än då det gäller fel gjorda mot mäniskor.

Radio program

I dag har jag varit bortrest så jag har inte hunnit sitta vid datorn. Men jag fick veta att i morgon tror att det KL 12.00 på P 1 med Hasse Aro skall det vara med en advokat som jag känner (hon har varit med mig till riskdagen) som jobbar mycket med vårdandstvister och förhållandena runt dem. Hon menar som jag att det är brist på barnperspektivet och att man talar för mycket om föräldrarnas rätt istället för barnens.

På resans väg ringde jag Kenneth J ordföranden i socislutskottet. Det var ju lite på gång men inte så mycket som jag trodde ller fått veta.
Nu, äntligen säger jag eftersom det tagit är det snart 3 år, skall barnskyddsutredningen sjösättas. Riksdagen håller på att titta på den och sedan får utskotten säga sitt.
Jag talade om för honom att ställningen var densamma som då vi först kom i kontakt med varandra och han sa att saknades det lagar så var det han som ordnade det.
Det saknas runt de 400 barn som är så små då de placeas att de får hela sin anknytning hos failjehemmet.
Jag frågade om och när han tänkte göra något åt det men nu var det barnskyddsutredningen.
Jag vet att det finns barn som tas på felaktiga grunder även där men då skall man i stället satsa krutet på att det inte blir fel från början.
Vad gäller barnskyddsutredinge så kom den för snart tre år sedan och inget har hänt förrän nu.
Barnombudsmannen drev massor runt placerade barn förra året, bjöd in på hearings och intervjuade barn på institution och vad hände ingenting.
Utsatta barn är helt enkelt inte högprioriterat.

Ansvarsfrågan ?

För någon vecka sedan var det en flicka som dog i ett familjehem. Donia.
Info har spretat men hon dog i sitt familjehem, tror att det av körtelfeber. Hennes syster hade försökt att träffa henne men fick först beskedet att hon var sjuk och sedan var hon plötsligt död.
Jag ger mig inte in i diskussionen om vad som hänt om familjehemmet gjort rätt eller fel, det enda jag tänkt är att de borde väl sökt läkare eftersom jag vet att de flesta blir väldigt sjuka.

Nu går chefen på soc ut och bemöter kritiken. http://socialaktion.nu/simrishamns-kommun-vi-har-gjort-allt-ratt/
Hon säger satt de haft kontakt med läkare.
Men det är en del som ändå känns konstigt. Soc säger i artikeln härunder att hon inte trivdes eller kände sig välkommen.
På nätsidor skriver vad jag förstår är systern att då hon fick åka dit och plocka ihop hennes tillhörigheter hade hon väldigt lite. Vare sig mobiltelefon eller handväska.
Hörde av en som talat med en klasskompis att även skolan tystat ner det hela, de hade inte ens fått ha en minnesstund.
Om det stämmer så låter det konstigt. Varför skulle det tystas ner? Varför fick de inte sörja sin kompis? Eller hade hon inga kompisar? Hon hade bara bott i familjehemmet sedan årskiftet.

Vet sedan tidigare att det inte alltid är säkert att alla talar sanning eller att de gjort det de skall även om så påstås.
Men här blir en brist tydligare.
Ansvarsfrågan.
Vem har ansvaret?
Man bollar det till varandra så tillsist är det inte ens någon som anmäler. Kommunen har anlitat Attendo så de menar att de inte har ansvaret och Attendo har inte anmält för de anser inte att någon gjort fel, så nu är det ingen som anmäler.
Ingen verkar vilja utreda vad som hänt eller om någon gjort fel.
Om de gjort rätt så spelar det väl ingen roll att det granskas?
Om de gjorde rätt är det väl bara bra att det kommer fram och familjehemmet rentvås?

Vet ju att andra som anmält och det sedan lämnats kritik men de i rätt ändå förlorar för att man just inte kan bestämma vem som är ansvarig. Den drabbade står förutöver vad de råkat ut för med rättegångs kostnaderna.

Mamman fick sitt barn omhändertagat och det dog. Kanske ingen gjort fel men kränkningen att ingen ens vill ta reda på vilket kan jag inte ens föreställa mig. Jag kan tänka mig att det känns som om hon, barnet inte var viktigt nog.

Referenser

Är med i en grupp på facebook för familjehem. Många bra tankar och reflektioner där.

En tjej skrev och jag tyckte att det var så bra att jag lägger ut det här:

Hej!
Fick en idé så här på morgonkvisten :) Jag har arbetat som familjehemssekreterare i 8 år, sedan två tillbaka arbetar jag som familjehemskonsulent i ett privat företag, jag har också varit familjehem i 25 år och är det fortfarande. När vi gör familjehemsutredningar tar vi ju alltid referenser, varför gör vi inte likandant som familjehem? Vi pratar ju med varandra och man vet ju vissa kommuner man ska akta sig för men jag tänker mer "på riktigt". Innnan placering från en ny kommun eller privat organisation så ber man om att få ta referenser från några familjehem de anlitar. Det är sekretess på familjehemsuppgifter men om socialtjänsten frågar sina familjehem innan innan ska det inte vara några problem. Det skulle i alla fall jag som familjehem ställa upp på. Jag har aldrig stött på något familjehem som ställt det kravet och jag vet inte hur det skulle bli mottaget men om vi är fler som gör likadant så får socialtjänsten vänja sig :)

Som sagt varför skal vi inte kräva referener? Vi måste ha rätt att få veta om en kommun sköter sina failjehem eller om de missköter dem.

Uppkäftig debatt sökes

Som jag skrev härom dagen är det mycket på gång.Nu börjar det skrivas om det.
http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.850884-vi-vill-se-en-uppkaftig-debatt-om-socialpolitik?ref=fb
De fyra författarna skriver:

Vi har länge saknat denna spirande socialpolitiska debatt. Och nu är läget här, att lyfta socialpolitikens betydelse för ekonomisk utveckling – utan att tappa bort socialpolitikens yttersta mål: enskilda människors värdighet och välfärd.

Socialarbetarna förtjänar stor respekt för detta och beslutsfattarna ska se yrkeskåren som en ovärderlig resurs och ta vara på de analyser kåren gör av samhällsproblemen och alla idéer och förslag på hur det sociala arbetet utvecklas bäst.


Vi är även trötta på att för lite görs för att förbättra socialarbetarnas arbetssituation och arbetsmiljö. Det är inget nytt att socialarbetarna arbetar under tuffa förhållanden. Varför är intresset så litet för att göra någonting åt det?

Vi efterlyser en omfattande, högljudd, systemkritisk, kreativ och uppkäftig socialpolitisk debatt. Vi efterlyser socialchefer som unisont höjer rösten.


Vi efterlyser en stolt socialarbetarkår som vittnar och ställer sig på barrikaderna tillsammans med medborgarna. Och vi efterlyser beslutsfattare som är intresserade av att lyssna på socialarbetarna.

En av skribenterna är Gudrun Schyman tidigare socialarbetare står det. Hade jag ingen aning om. Jag har bara sett henne som politiker.

Kan iallfall bara hålla med men jag vill att fler skal komma till tals så att debatten inte blir ensidig. Även drabbade, främst felaktigt drabbade också skall komma til tals.
Blir det fel så måste man kunna få upprättelse.
Det är så mycket fel och jag anser och har sagt det så länge jag drivit detta att hela socialtjänstlagen måste rivas upp och göras om.

Svårt att erkänna och rätta till

I dagens HN står det om en kille som felaktigt har gått i särskolan hela sin uppväxt. http://hn.se/nyheter/falkenberg/1.1622789-nu-ska-kommunens-agerande-granskas

Det visar sig nu vid 22 år ålder att han inte är utvecklingsstörd.
Han säger:

– Jag är besviken på att man inte kan erkänna sitt misstag, säger Elie efter att ha fått beskedet att kommunen inte anser sig ”ha hittat några felaktigheter” i hanteringen av honom.
Han har förlorat sina skolår och måste nu läsa om och läsa igen.

förvaltningschefen Arja Holmstedt-Svensson: ”Vi har gått igenom den dokumentation och information som finns kring mottagandet i skolan och din studiegång. Vi har där inte kunnat hitta några felaktigheter.”
Hon beklagar att Elie Hachem känt sig felplacerad, men menar att hans integrerade skolgång ändå gett honom möjlighet att utvecklas – men att han faktiskt hela tiden har behövt ett stort stöd. Barn- och utbildningsförvaltningen anser också att psykologutredningen som då gjordes ”uppfyllde den tidens krav”.

Det sa man om de vanvårdade barnen också i början.
Nu är ärendet anmält och skall granskas.

Jag håller med honom.
Att det skall vara så svårt att erkänna misstag och ge upprättelse. Det verkar vara likadant inom alla många myndigheter och ändå förlorar de inget. De som förlorar är ju de som drabbats.

Me like...

Igår blev jag upprings av socislstyrelsen. Jag hade sökt honom eftersom jag anmält igen för X antal månder sedan och sedan inget hört.
Han undrade hur det gick och jag beärttade. Jag berättade att vi fortfarande inte fått träffa barnen och han var mycket förvånad eftersom de gav så mycket kritik för just bristen av barnperspektiv i ärendet.
Nu blir det tvärtom så att man gömmer sig istället bakom det igen och höra hur det gick. Han skulle ringa igen i slutet av veckan och höra om det var någon förändring.

Igår stod det i ett antal tidningar:

http://www.aftonbladet.se/debatt/article14794301.ab

En anknytningsexpert skriver:

Dagens barn har bytt roller med sina föräldrar. Många småbarn måste i dag själva söka upp sina föräldrar för att kunna ?tanka" eller "docka? närhet. De får passa på när föräldrarna kan slita sig från
jobbet, karriären eller träningspassen.
Om våra barn inte ges möjlighet till att etablera en trygg och stabil anknytning under de första två levnadsåren riskerar de att drabbas av olika känslomässiga problem, exempelvis oförmåga att skapa och idvmakthålla vuxna kärleksrelationer. Det kan även ge upphov till dålig självkänsla, ångesttillstånd och en ökad psykisk sårbarhet.

När ett barn har fötts i dag är en av de mest förekommande tankarna hos föräldrarna: ?När kan det börja på dagis?? Vi tänker automatiskt i termer av att vi skall låta andra ta hand om barnet i stället för att fråga oss hur vi som nyblivna föräldrar skall bete oss för att tillgodose vårt barns behov.
I vårt land finns sen länge en spridd uppfattning om att barn behöver socialiseras så snabbt som möjligt. Detta är felaktigt: ett litet barn behöver inte socialiseras! Det är först vid tvåårsåldern som den processen behöver starta. För att denna process skall kunna ske på ett tillfredsställande sätt behöver barnet före två års ålder ha optimal tillgång till mamma och pappas trygga hamn. Föräldrarnas känslomässiga närhet, intoning och omvårdnad är avgörande

Idag kan barngrupper på dagis bestå av 25 småbarn fördelade på 2-3 förskollärare. Förskolelärarna gör ett bra jobb men de kan inte ersätta det känslomässiga bemötande som föräldrar bör ge sina barn. Detta medför att många barn riskerar att lida brist på känslomässig omvårdnad.
Idag lär sig 1-2-åringar att de skall bita ihop, gilla läget och inte bli ledsna när föräldrarna går till jobbet. ?Han/hon vill ju så gärna gå på dagis" och "gråten går över? säger vi. Javisst går gråten över.
Men när barnets känslor trycks undan och nonchaleras vid upprepade tillfällen skapas en inre sårbarhet. Brist på känslomässig närhet hos barn under två år kan ge betydligt allvarligare skador än de som orsakas av barnfattigdom. Vi bör därför fråga oss om barn ska börja på dagis före två års ålder.

Barn lär sig att vara andra till lags, många sätter på sig glada miner, fast de egentligen känner sig övergivna. De måste hitta olika överlevnadsstrategier för att passa in i föräldrarnas värld. Då barn anpassar sig och biter ihop
tolkar vi vuxna det som att allt är bra med dem. I själva verket kan det vara tvärtom.
Hos det vuxna barnet kan detta få konsekvenser i parrelationer. Det kan få svårt att identifiera sina egna känslomässiga behov och riskerar att få en begränsad uthållighet och problemlösningsförmåga. Det ger upp för lätt,
eftersom förmågan att bygga och bibehålla starka band till andra är bristfällig.
Vi behöver stanna upp och tänka några varv till inom familjepolitiken. Varför skall vi socialisera våra barn tidigare än vad som är nyttigt? Vad ska vara vägledande: föräldrars självförverkligande eller småbarns välbefinnande? Vi behöver sätta barnens behov i fokus.
Eva Rusz

De första reaktionerna lät inte vänta på sig. Sluta att skuldbelägga föräldrarna var argumentet. Återigen ett vuxenperspektiv. Barnens behov kommer så sällan fram.
Det står mycket mer i inlägget men jag kunde ju inte "planka" rätt av utan tog med det i mona ögon viktigaste.

Kanske...

I morses fick jag ett mail.
Det var irån han jag träffade ifrån riksdagen. De skulle träffa Göran H och Maria L idag på socialutskottet han undrade om det var något särkillt han skulle tqa upp.

Handlar omdatt det blev fart på tangenterna.

Många tror att allt hopp är ute vad gäller barnen och oss och umgänge men jag har valt att inte skriva om vad som händer för att inte förstöra något.
Men mycket händer är väl allt jag kan säga.

Orkide barn

Läste en fostermammans berättelse den var så vacker att jag måste delge:

Hade fått en orkidé av grannen o hade den på middagsbordet.
Barnen beundrade den o jag sa att man kan kalla er barn för orkidébarn, vackra o dyrbara, men som kan behöva lite extra stöd.
De pekade glatt ut vilken av blommorna de var, men 11åringen undrade då vilken jag var.
"-Jag är pinnen o man kan säga att era handläggare är plastplupparna där" (som håller ihop blomman o pinnen).
"-Men min mamma då? Är hon knopparna??"
"-Nja, knopparna är nog era barn. Era mammor är i så fall bladen, det är ju därifrån ni kommit...."

Partiledardebatt

Gissar att många med mig tittade på partiledardebatten igår kväll.
Den kan man väl säga mycket om men det som jag saknade var vad de tyckte om de "mjuka" frågorna.
Det var bensin och det var jobben. Allt lika viktigt. Men äldreboenden och äldreomsorgen, utsatta barn och frågor runt barn och skola, Utbildning. Vård och omsorg, sjukvård.
Jag upplever det som om de "viktiga" frågorna blir de som går att mäta för då har man något att visa upp. Titta vad vi gjort.
Fler reagerade.
http://anneskaner.wordpress.com/2012/05/06/vilka-politiker-bryr-sig-om-barn-o-ungdomar-agenda-ser-inga-barn/
Hon skriver:

Hur många dödsfall – självmord etc skall vi ha inom barn- och familjevården innan den blir en viktig fråga för våra partiledare?

Reinfeldt är den störste svikaren av alla i det fältet. Som barn till en alkoholiserad pappa…borde han ha ett hjärta för de barn som idag drabbas. Han har haft en djälva tur som hade en mamma som kunde klara sig utan att socialtjänsten gjorde intrång.

Det visste jag inte. Reinfeldt borde alltså vara insatt och värna o d här frågorna.
Lovén är själv uppväxt i familjehem.
Hägglund vars parti säger sig värna om de små i samhället, barnen, de unga och familjerna.
Frågorna ´borde alltså vara viktiga ändå lyfts de inte.

Första konsekvensen

Ja vad pratade vi om då? Han berättade att det är en hel del på gång. Just nu är det möten, diskussioner runt ett nytt betänkande alltså vad riksdag och regering skall jobba med. Det kommer att heta Betänkande 2011/12 SoU 25 och handlar om Stärkt stöd och skydd för barn och unga och där kunde man inlemma en hel del av det vi talade om. Ordförande i socialutskottet Kenneth Johansson har bjudig in på en hearing d 25 för att med experter diskutera vad man med kan göra vad gäller tror det var utsatta barn och unga utsatta för våld eller som lever i våldsamma relationer. Sedan kom vad som skulle kunna vara den första konsekvensen utifrån vårt möte i gårdagens DN http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/hur-lange-maste-vi-vanta-pa-ms-stod-for-att-gora-barnkonventionen-till-lag_7174619.svd

Med barnkonventionen som lag ges barns rättigheter större tyngd och större genomslag. Barns rättigheter skulle sannolikt också få ökat utrymme på utbildningar inom juridik och socialt arbete.

Underbart

Vems är ansvaret

I dagens Mark i radion http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=5092798 så er det lite ljusare ut vad gäller den ekonomiska prognosen. Nu är det 14 miljoner back istället för 20. Även Markbladet tar upp det och skriver att det är antalet chefer man nu ser över. http://markbladet.se/?artikel=201205031401578615 De tar även upp det senaste kommunfullmäktige mötet där man gav socialnämnde ansvarsfrihet. http://markbladet.se/?artikel=201204271554453009 Den revisor som inte ville ge ansvarsfrihet funderar på att ta ärendet till förvaltningsdomstolen eftersom hans förslag inte ens togs upp för röstning. Då det gäller familjehem så fattas det hem. Det innebär att allt fler får köpa in tjänsterna ifrån organisationer. Det blir både dyrt och kommunerna förlorar insynen. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/fosterhem-en-vaxande-marknad_5986731.svd Men jag förstår de som väljer att hellre jobba åt en organisation. De är inte lika utelämnade som man är då man jobbar direkt mot en kommun. I artikeln står det att det inte är framgångsrikt att placera barn på institution men då måste man börja behandla familjehemmen ordentligt. Den stora skillnaden verkar det (enligt artikeln) ligger i stödet och även ersättningen. Men en annan konsekvens är även att de som jobbar med det mer än som vanligt hem dvs. som HVB hem blir fler och i BO´s undersökning förr året så är det stora missförhållande där. Som sagt de vanliga familjehemmen är att föredra. En annan risk som jag ser det är att organisationerna ser till att allt ser bra ut även om det skulle vara bara på pappret. Annars har de ju inte gjort sitt jobb. Vet ju att det var så med ”våra” En organisation var ju och är ju med på umgängena med mamman och de fungerar ju så bra enligt dem, annars har de ju inte gjort sitt jobb. Men att de sedan inte fungerar i verkligheten är en helt annan sak och kommer då inte fram. I Lund är det en flicka placerad i familjehem genom en organisation som dött i körtelfeber. http://www.expressen.se/kvp/15-arig-flicka-dog-pa-familjehem-i-lund/ Barn dör även i biologiska familjer, visst finns det barn som har feber och lägger sig och man inte tittar till men jag har en kompis vars son hade körtelfeber och han var jättedålig i flera månader, kunde inte fick inte gå i skolan m.m. och då kan man tycka att de borde sökt för det och fått det konstaterat. De flesta blir väldigt dåliga. Organisationen som har hand om hemmet anser inte att familjehemmet gjort fel så de har inte ens anmält. Däremot utreder nu polisen om det begåtts något brott. Dagen skall för min del ägnas åt att träffa en riksdagspolitiker. Vi skall diskutera vad de kan göra dvs. han vill veta vad han särskilt skall driva nu då han blivit ansvarig för just de delarna inom socialutskottet.

Inkonsekvent barnperspektiv

Jag tycker att de är väldigt inkonsekventa vad gäller barnperspektivet i bl.a. rätt Nu blir iallafall ”fröken” som stängde in barnen i torkskåpet straffad. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=5089482 Hon får villkorligt och böter. Även en pappa som smiskat sin son på rumpan döms http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=5090344 Ändå är det ju inte länge sedan som flickan som utsattes för ande utdrivning, särbehandlades och kränktes av sin familj fick veta att det var helt OK att behandla sina barn på det viset. I Mark har den kraschade ekonomin fått fler konsekvenser. Det ser ut som det kanske inte blir något sommarkollo i år. Det finns helt enkelt inte pengar. http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=95&grupp=2894&artikel=5086978 Fick också veta att åklagaren eller polisen fortsätter med förhören runt tjänstefel i vårt ärenden.

Diskriminering

Diskriminering av barn pågår överallt och på alla nivåer. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=5089271 Här är det en tjej som fått fel storlek på ett par nyinköpta byxor. Hon går och försöker byta dem men se det går inte. Dagen efter går en av hennes föräldrar dit och då är det inga problem. Varför fick inte hon byta? bara för att hon var "barn"? Bara för att de inte trodde att någon skulle protestera? Kankse en lam jämförelse men barn diskrimineras som sagt på alla plan och i alla sammanhang. Detta var ju inget mot vad vissa barn blir utsatta för. Som sagt det fortsätter för att det går man diskriminera barn just för att de är barn. Hade för två år sedan kontakat med DO och diskuterade varför barnen inte hade rätt till skydd i Mark då de haft det i Vara. Berodde det på att de var halvt romer eller för att de var barn? Jag fick tillsvar att de inte ens kunde pröva det om jag inte själv var drabbad. Men om barnen är för små att anmäla själva då frågade jag? Jadå kunde de inget göra. Som sagt barn kan man behandla hur som helst bara för att det går.

Glad

Blir lika glad varje gång jag får bekräftelsen över att det fortfaraden finns kommuner som både vågar och vill jobba med oss igen.