Sorg och saknad

Igår läste jag en blogg. Tyvärr lade jag inte ner länken så jag kan inte länka dit men texten var så underbar. Har någon läst den får ni gärna skicka en klänk så kan jag lägga in i efterskott.
Den handlade om en mamma som skulle lämna sitt barn på dagis och hur tösen först var lycklig men efter någon månad var ledsen och grät.
De försökte trösta och  släta över ända tills de talade om varför och hon fick ett lite förvånande svar hon tyckte att det var jobbigt att hon inte fick sörja i fred. Sakna mamma för att hon inte var där.
Hon skriver:

Problemet, kan jag förstå så här i efterhand, var att varken jag eller de välmenande pedagogerna respekterade min flickas känslor. Vi önskade hett och innerligt att hon skulle sluta vara ledsen och med glädje, iver och entusiasm springa in till de andra barnen på avdelningen. I hemlighet önskade jag till och med att hon skulle tindra med ögonen vid blotta omnämnandet av dagis, så där som jag hört talas om att det fanns andra barn som gjorde.

Så en morgon fick jag en ingivelse och frågade min dotter:

- Är det så att du vill vara ledsen när jag lämnar dig på dagis?

- Ja, jag saknar ju dig mamma.

- Skulle du önska att du inte saknade mig?

- Nej, jag vill sakna dig när vi inte är tillsammans.

Och sedan tillade hon:

 - Problemet är ju bara att jag inte får vara ledsen ifred på dagis.

Hennes svar ändrade något i mig. Plötsligt var det inte alls viktigt för mig att hon var glad när jag lämnade henne på förskolan. Jag ville att hon skulle få ha sin sorg! Jag hade ju faktiskt också en liten sorg när vi skiljdes åt.

Tillsammans med förskolepedagogerna pratade vi om hur hon ville ha det när hon var ledsen på dagis. Hon berättade att hon ville sitta i en speciell stol, i ett speciellt rum där hon fick vara ensam. Hon ville ha tillgång till papper och pennor så hon kunde rita lite samtidigt som hon var ledsen. Självfallet fick hon det precis som hon ville.

Ett par dagar senare lämnade jag, för första gången på lite mer än ett år, inte en vilt gråtande femåring i kapprummet utan en lugn och stillsamt sorgsen. Ytterligare några dagar senare fick jag bara en hastig puss på kinden innan hon sprang direkt in till de andra barnen med ett leende på läpparna.

Den eftermiddagen när vi gick hem från förskolan sa hon helt spontant:

- Idag var jag inte ledsen när du lämnade mig mamma. Jag har kommit på att jag kan sakna dig och vara glad samtidigt.
 

Tänker på de två små som vi saknar till vanvett. Tror inte att det bra är vi utan även ifrån deras håll. Att inte få sörja, att inte få kontakta, att inte få träffa, inte få veta när eller om......
En sådan situation är skitjobbig för vem som helst. Nu är det två små barn som skall leva i den och vi tvingas titta på utan att kunna göra något.