Ett nummer med minnen

Sonen har önskat sig en mobil men vi är inte så positiva till det än..
Men när han skulle till stan här en kväll i helgen bestämde jag att han fick låna en och ha med.
Jag hittade ett gammalt nummer, en gammal telefon och så drog vi igång den.
Det blippade till och medelanden som kommit sedan jag slutade använda det numret hoppade upp. Jag började gå igenom dem och kom även till sparade medelanden.
Vilken flash back jag fick.
Det var medelanden från första gången vi var med på Uppdrag granskning.
Det var folk som  tänkte på oss som hoppades att barnen nu skulle få komma hem som önskade lycka till.
Det är två år sedan.
Barnen är fortfarande borta.
Vi får inte träffa dem.
Första gången vi försvann var vi borta i 1år. Sedan dök vi upp igen 3 gånger för att försvinna 1/2 år igen. Sedan träffades vi hela sommaren var tredje vecka för att försvinna 1/2 år igen.
Nu är det samma sak igen. Barnen vet vare sig om eller när de skall få träffa oss.

Alla undersökningar som görs på människor som mår dåligt visar att det som skapar mest oro, gör att man mår som sämst är att inte veta.
Inte veta vad eller när något skall hända.
Att inte kunna påverka sin situation. 
Och detta utsätter man barnen för gång på gång. Varje gång vi har plockats bort hitintills så har de mått dåligt och har visat det med all tydlighet i världen.
Undrar hur länge de skall hålla ihop denhär gången.
Det värsta är att tvingas stå bredvid och se på. Inte få göra något medans man tar ifrån dem tilltron till vuxenvärlden, tar ifrån dem tillit och hopp och gör oss till svikare gång på gång.