För fosterbarn är livet priliminärt

I går hittade jag en artikel i DN http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/for-fosterbarnen-ar-livet-preliminart Vet inte när den var med i tidningen. Den handlar om att livet för ett fosterbarn är preliminärt.

”Omkring varannan tonåring som placeras i fosterfamilj tvingas att flytta därifrån tidigare än vad det var tänkt, och i vart fjärde fall där fosterbarnsvården avbryts sker detta inom tre månader. Det visar en undersökning av Bo Vinnerljung och Marie Sallnäs, forskare i socialt arbete vid Socialstyrelsen och Stockholms universitet”.

Man gjorde en utvärdering runt vårdnadsöverflyttningar

”Men enligt en utvärdering som Socialstyrelsen har låtit göra är det ovanligt att socialnämnden följer denna regel. Under år 2005 var det bara 56 av landets 290 kommuner som i något eller några fall agerade för en vårdnadsöverflyttning”

Ja det har vi ju själva upplevt.

”Varför så få? Jo, vissa kommuner har helt enkelt bristande rutiner, enligt Socialstyrelsens granskning. Andra hävdar att situationen i många fosterhem är alltför instabil och att många fosterbarn har en alldeles för svag anknytning till fosterföräldrarna - trots att de har bott hos dem i över tre år”.

Det tror jag inte på. Isåfall undrar jag varför man låter barnen vara kvar alls om det skulle vara så instabilt och sedan undrar jag hur ett så instabilt hem har blivit godkänt från första början.

”Socialtjänsten kan också ha andra skäl till att vilja undvika en vårdnadsöverflyttning, ett är att samhället förlorar insynen i barnets liv när fosterföräldrarna övertar vårdnaden".

Min kommentar: eftersom socialtjänsten inte hinner göra så mycket hembesök har de inte så mycket insyn från början. Sedan menar jag att antingen är vården bra eller så är den dålig det har inget med deras förlorade insyn att göra. Den spelar bara roll om det är ett hem som missköter sig. Men det borde ha upptäckts på tre år.

"Det finns ett problem till: många fosterföräldrar vågar eller vill inte överta vårdnaden. För det första kan stödet från socialtjänsten försämras eller försvinna, för det andra kan kommunen sänka den ekonomiska ersättningen".

Där behöver reglerna ändras. Det är inte så lätt att ta över vårdanden för ett barn som kanske har en grav problematik runt sig. Man vet inte vad man har framför sig och allt stöd försvinner. Är det sedan så att umgängena har varit turbulenta så skall man efter en vårdnadsöverflyttning även stå för dem själv. Även där bör reglerna ändras så att man kan vårdnadsöverflytta med bibehållet stöd.

"Pengarna spelar en viktig roll inom ungdomsvården. Men det är de företag som driver privata ungdomshem som kan göra hyfsade vinster, inte de vanliga fosterföräldrarna".

Det konstiga är att i grunden står det att man inte får tjäna pengar på det men i många fall kräver förvaltningen att en person är hemma heltid för att få uppdrag.

"Arvodet man får för att öppna sitt hem för ett fosterbarn är cirka 4.500 kronor per månad”.

Som sagt det är inget man blir rik på. Sedan har du inte själv längre kontroll på vem som har rätt till ditt hem, Du styr inte längre över vissa saker. Sedan som en sa det är inte våra egna gulliga ungar som vi själva uppfostrat utan det är barn ofta med en grav problematik och problem inte bara runt barnen utan även med föräldrarna. Man måste vilja mycket för att överhuvudet taget orka.

"Om barnet ska bo kvar i fosterfamiljen i många år är det bäst att vårdnaden flyttas över till fosterföräldrarna, och när detta sker får inte stödet från socialtjänsten minska. Det handlar ju trots allt om pojkar och flickor som från början har fler problem att hantera än andra, och de behöver både hjälp och lugn och ro", säger Gunvor Andersson.

Som sagt bibehållet stöd är önskvärt.


Igår fick jag första "titten" på en uppsats som skrivits av en juridikstuderande. Den tar sin avstamp i vad som hänt ossmen gransknar familjehemmens rättsliga status. Han har verkligen satt fingern på bristerna. Han slår fast att det finns ingen. När man läser den undrar man hur någon överhuvudet taget vill ställa upp som familjehem. Villkoren för familjehemmen måste ändras och förbättras. Kommer att lägga ut den eller länka till den när den är klar.

Tänk vad fel det kan bli

I dagens BT http://www.bt.se/nyheter/mark/marks-kommun-satsar-pa-friskvard-for-personalen(2616571).gm kan man läsa om att Mark nu satsar på ett friskvårdsbidrag till all sin personal.

– Vi visar vår uppskattning mot personalen, säger personalchef Inger Börjesson. Framförallt ser hon fördelar med att göra något positivt för personalen efter alla skandaler som omgärdat kommunen.

Jag tycker att det är ett bra initiativ även om jag förstå att kommentaren ang. orsaken klingar illa för de som drabbats av socialtjänsten. Har svårt att se att det som gjorts där, begåtts där skall uppskattas. Det hade därför varit bättre att utrycka sig annorlunda. Det handlar ju om friskvård inte belöning.
Men jag förstår tanken att människor som mår bra kanske är trevligare, klarar sitt jobb bättre. Om många nappar på bidraget så innebär det miljonbelopp i kostnader för kommunen. Vinsten blir förhoppningsvis lägre sjuktal.

Kommentarerna lät inte vänta på sig.
En av dem:

Jag blir så arg. Varför ska kommunanställda återigen belönas? Räcker det med att säga kinastenar, kinatrappa, rivet stationshus i Fritsla, marks kommuns socialförvaltning, fosterhemsbarnen, bygglov som aldrig blir klara, socialstyrelsen, Sparkade chefen för service/upphandling, avgående chefer för socialförvaltning, kommunslogan - och nu ska det bli ännu dyrare för kommunens invånare med ett svindyrt friskvårdsbidrag!?

Är det ingen som reagerar, dessutom ska det sparas i kommunen.

Jag är glad att jag inte bor i Mark. Stackars skattebetalare.

Kom försten ihåg en lite rolig berättelse angående det. En tjej jag har kontakt med ifrån Mark var strax efter ett av programmen på uppdrag granskning på kondis med sina barn. Bakom henne satt ett par kvinnor och pratade om programmet. Det var hemsk och de visste precis vem jag var och var jag bodde. Jo, det var en gård strax utanför Kinna, de hade minsann sett alla hästarna.
Tänk vad fel de har. Hon var nästan på väg att resa sig och korrigera dem men struntade i det.

Ingen lyssnar ju

Då dyker jag ner i dagens media utbud men hittar inte så jättemycket där inte.
I Borås tidning http://www.bt.se/nyheter/mark/marks-slogan-andras-inte(2615235).gm svarar nu kommunledningen att de inte tänker ändra någon slogan utan den skall istället ses som ett politiskt löfte om bättring.

I HN http://hn.se/nyheter/varberg/1.1165663-hemlos-tonaring-fick-inte-tillracklig-hjalp Står det om en tjej i Varberg som slängts ut och soc. inte gör det de skall utan ger henne 200 kr och rådet att ta in på vandrarhem. Det är tydligen så man vill att en nittonåring skall leva och bo. Sanslöst. Det är mycket som behöver ses över.

På radio sjuhärad http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=4427745 berättar de att övergreppen på barn ökar och att barnen försöker berätta men att ingen hör dem. I det här fallet är det lärare som ofta drar sig undan eller förminskar problemet.

Känner vi igen det. JO då. Som när vi talade om att pojken berättat att han utsatts för övergrepp och vi får till svar att det har han berättat för flera. Precis som om det vore mindre sant då. En liten pojke som berättar att han utsats och är tillräckligt modig för att berätta men ingen hör. Han går vidare til nästa och nästa men ingen lyssnar. Ändå påstår man att det inte går att utröna vad barnen själva anser. Men Hallå men ingen lyssnar ju.

Tänk vad ofta jag önskade att det var över allt detta så jag kunde satsa min tid på annat. Exempelvis skulle jag sluta blogga. En del har sagt det till mig att jag kanske retar i onödan genom att blogga. Men jag tror inte att det är det som allt handlar om. Det skall inte hänga på om jag bloggar, om de gör sitt jobb eller inte. Ingen skall försöka inbilla mig att förvaltningen skulle börja följa lagen eller göra det de skall bara för att jag skulle sluta blogga. Om jag trodde att det hjälpt hade jag slutat för länge sedan. Nej det tror jag inte på. Det är väl snarare så att de vet att de har ögonen på sig och jag förstår att det är frustrerande. Hade de inte det kunde de ju fortsätta i gamla hjulspår utan att någon uppmärksammar vad som händer.

De tre jag talat med idag hade inget positivt att komma med. Inte heller oss har någon kontaktat än trots att det snart gått två veckor utan vi vet bara det som står i press. Vi har fortfarande inte fått ut våra pengar och inte heller de dokument vi begärt.

Det skulle vara så skönt att få skriva något possitivt, att det vänt för en enda av de andra drabbade jag har kontakt med men tyvärr inte än.

Gp idag

I dagens GP http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.583949-en-familjepolitik-som-gor-barnen-psykiskt-sjuka Det ’är en debattartikel som handlar mer om hur ekonomin sätts före barnets välmående men det var en annan aspekt, ett par rader som jag fastande för.

De skriver om att alla jobbar mer har fått konsekvenser. Den generation som växt upp nu har gjort det på dagis från de var ca 1 år. Att vi om vi lämnar barnen så tidigt på något sätt räknar med att vuxna är utbytbara men att så inte är fallet. De tar upp att det finns ett påtagligt samband mellan det och barns psykiska hälsa.

Först nu får vi se konsekvenserna av det. Ungdomar som i allt högre utsträckning mår psykiskt dåligt. ”Självmord, suicidförsök, depression och konsumtion av psykofarmaka har bland unga kvinnor ökat med upp till 400 procent under de senaste tio åren”.
De som skrivit artikeln är
Annica Dahlström: läkare, neurobiolog, professor vid Göteborgs universitet, författare och föreläsare
Christian Sörlie Ekström; mastersexamen i industriell ekonomi, författare, debattör och miljöaktivist i Greenpeace

De menar att det beror på att barnen känner sig övergivna av föräldrarna. Man lämnar den trots att de skriker i separationsångest. Hur många föräldrar känner inte igen sig där? Och en del möts av personal som säger att så gör alla, det går över och det är klart att det gör. Barnen ger ju upp. Ingen lyssnar och de får lära sig att det inte är någon ide att protestera.
Jag minns när jag berättade för ”vår ” ena handläggare att barnen efter umgängena inte gick att lämna, att de skrek och vägrade släppa mig. Att jag ofta efter umgängena fick ta med dem till jobbet. Han sa att det var inget att bry sig om det gjorde alla barn. Han hade (7) tror jag det var. Många var det i alla fall.
Men de här protesterna var annorlunda, men jag talade för döva öron.
Återigen ett exempel på hur ofta barnens röst inte hörs.
Jag har aldrig lämnat barnen om de gråtit. Som tur är har jag haft ett jobb som gjort att jag då kunde stanna en stund, till de kommit igång och lekt och jag har kunnat lämna dem utan gråt. Men ibland gick inte ens det utan jag fick ta med dem. Men de flesta har inte den möjligheten.

I artikeln står det:
”Anknytning är ett i dag väl utforskat begrepp. Det är vetenskapligt visat att barn behöver nära kontakt med sin mor under de första levnadsåren. De behöver även sin far men modern är väsentligast under de 2-3 första åren. Ett barn som gråter hopplöst när det lämnas på förskolan upplever sig övergivet. Det är först vid 4-5 års ålder som barn får ett tidsbegrepp. När vi lämnar ifrån oss ettåringen har den ingen möjlighet att bedöma om föräldern någonsin kommer tillbaka”.

De åren hade de hos oss. Det var hos oss de fick den anknytningen och det är oss de ser som föräldrar. De hade anknytningen hos oss och hade separations ångest efter umgängena fick vi bekräftat gång på gång.
Som när de skulle på skolresa, det var dagen efter ett umgänge. Jag stod utanför bussen och pojken grät, han sträckte sig efter mig. Det klarar jag inte. Det var bara att plocka ut honom och ta med honom till jobbet. Det var likadant med tösen vissa dagar vägrade hon att släppa mig. Hur mycket personal och kompisar än trugade. Det var många sådana dagar. De accepterade inte vikarier, ville sitta i knäet på personalen och äta och vägrade lämna skolgården. Det är separationsångest på hög nivå och inte av de vanliga orsakerna men ingen ville lyssna.

Vi fick höra efter att de omplacerat dem att de inte ens talade om oss. Det togs som ett bevis av handläggaren på att de inte skulle ha någon anknytning till oss alls men jag hävdar att det berodde på att de var i chock. Det varade vad det berättades för oss i flera månader.
Sedan är det ju så med barn att de är experter på att känna vad de får och inte får tala om.

De protesterade och jag tvingade dem i alla fall till något som de inte ville och sedan försvann jag bara utan ett ord till avsked utan att de fick med nalle eller snuttefilt. Vad byggde de upp för bilder som förklaring? Vad skulle de tro? De gjorde mig till en svikare. Jag lovade att jag skulle hämta dem. Jag lovade att det bara var några timmar. Vad de vet så ljög jag. Jag talade om att jag älskade dem men jag bara försvann. Vad skulle de tro? Allt det där bränner hål inuti mig. Jag vet att det inte var mitt fel men hur skall de kunna veta? Jag vet att jag inte kunde handla på något annat sätt men jag skuldbelastar mig ändå. Jag vet att beslutet inte var mitt men jag känner mig ändå skyldig.

Skribenterna fortsätter:
”Skador i anknytnings-processen är ofta irreparabla och resulterar i oro, ångest och depression. Just vad våra ungdomar lider av i dag”.

Och trots att man vet detta så gör man som man gjort med de två som bodde hos oss.
Artikeln vänder sig som sagt mot samhällets syn på föräldrar, synen på barnen och de ekonomiska vinningarna som de menar går emot barnens intressen. Jag kan bara hålla med.
Anknytning är livsviktigt och barn som känner sig undanstötta och ratade kommer att få men. Och hur skall dessa två små veta att det inte var jag som svek, inte jag som ljög, inte vi som inte ville ha dem? Hur skall de kunna tro igen? De har så lätt att ta på sig ansvaret, tror att de är orsaken, att de inte förtjänar att bli älskade eller att det är deras fel att de ratas.
Tänk om vi kunde få hem dem snart så att vi fick börja helas. Börja bygga upp tilliten igen. Tilltron och leta fram glädjen igen. Det är det jag önskar mest av allt.

Kalashelg

På helgerna händer ju inte så mycket vare sig i press eller på förvaltningen.
Däremot har det varit fullt upp rent privat.
Fyra kalas på tre dagar.
Har bl.a. firat min pappa som fyllde 80 år. Det var både roligt men jobbigt. Att träffa en massa både släkt men även andra mänskor som följer oss på avstånd och undrar hur det går. Alla är lika förvånade att det inget verkar hända. Lika förvånade över att det tar sådan tid. De minns de små sedan han blev 75 och de var med och satte sin prägel på festen.

Sonen gjorde sitt bästa för att fylla upp. Det innebar att han ”höll tal.” Han tränade många gånger på vägen dit och slet länge hemma med att få ”talet” fint och han var tveksam om han skulle våga men så stolt att han gjorde det.
Det innebar att han bad om ordet och talade om att det var hans morfar som fyllde år och han ville hålla tal. ½ minut skulle det vara och jag fick hålla tiden. Sedan höll han upp ett papper med en siffra på, i en halv minut, utropade ett fyrfaldigt leve för morfar och tackade för sig.
Han är underbar.

Glömmer ibland att kolla alla kommentarer. Tack alla som stöttar.
När det är motigt går jag in och läser dem och tar styrka därur.

Läge för det goda livet

I Borås tidning idag är det en artikel runt Pierre som startat en nät insamlig runt Marks slogan. http://www.bt.se/nyheter/mark/kritik-mot-marks-slogan-br-(2610097).gm
”Kommunledningen förstår kritiken mot löftet – som blivit en belastning efter alla skandaler”
Pierre menar att det är ett hån mot de drabbade. Jag har skrivit om den tidigare men nu har även media uppmärksammat. Även Marks informationschef säger att det idag är många som skäms för att komma från eller säga att de jobbar i Mark. Hon förstår att många reagerar. Pierre menar att det vore bra för de som kränkts att se att man ändrar inställning, att många knyter näven i fikan men kanske inte gör något. Att det som fick honom att agera var förra veckans besked att barnen inte kommer ”hem” med andra ord ser det ut som om det inte händer någonting.

Våren fyller mig med en massa känslor. Längtan saknas. Varför tar det så lång tid? Jag saknar att hålla om, uppleva med, prata med, skoja med. Krama, natta, torka tårar, tvätta. Knasigt men jag saknar att hänga deras små plagg. Att man kan njuta av sådant och sakna sådant men det gör jag. Jag saknar att gräla på dem som man gör med alla barn ibland. Deras skämt, deras små soliga ansikten, deras busiga upptåg och miner. Deras bråk om att få vara med. Varenda gång jag bakar är det minne de ville vara med, de turades om att hälla i och mäta upp och så slicka förstås. Jag längtar efter dem så hjärtat värker och hur är det inte då för dem?

Markbladet v 12

Eftersom jag inte varit på topp och det hänt en del annat så har jag igen glömt markbladet. www.markbladet.se Den kom ju onsdags. På sidan 10 står det om att barnen inte kan flyttas hem igen ...just nu. Det mest är ju sådant jag visste men det är lite nytt.

Här står det att det är hur stark anknytningsteorin är den som säger att barn får den under de första fyra åren och då bodde de hos oss. Vet inte om det är journalistens tolkning eller om någon sagt så. I vilket fall skulle man kunna tolka det som om man skall se om anknytningsteorin är så stark att man måste flytta tillbaka dem eller om man kan fortsätta på inslagen bana. Men som sagt dt beror på vem som sagt det och hur man tolkar det.

Återigen talar ordförande i nämnden om att barnens starka anknytning till oss är det som gjort att de överlevt alla separationer. Då undrar jag vad det är de skall utreda?
Det står:
”barnens skörhet uppstod efter det att socialnämnden hösten 2009 tog barnen ifrån sina fosterföräldrar utan möjlighet att säga hej då eller få med sig sina kläder eller leksaker.
Barnen var redan tidigare svaga (vad menar de med det?) men chockskadan skapades av socialtjänsten i och med omhändertagandet slår utredningen fast. Traumat lever kvar än idag även om de mår bättre.
Per-olov ordförande fördömer beslutet att omplacera och sättet man omplacerade barnen på ifrån oss.

Sedan står det något konstigt igen ”Däremot slår utredningen fast att det var rätt att gå in för att lösa den konflikt som uppstått mellan fosterfamiljen, socialkontoret och den biologiska mamman”. Rätt att göra vaddå? De gjorde ingenting förutom att ta barnen. Vi ställdes inte inför det vi anklagades för, ingen utredning, inga samarbetssamtal, inga försök till medling. Vad var det de gjorde?
Sedan är det ju så att, förutom en kort period i slutet då Vara fortfarande hade ärendet, var jag inte med på umgängena. När jag var med fungerade det bra. Min medverkan var ju det första som Mark tog bort. Hur kan det vara en konflikt mellan två som inte vare sig träffas eller skall ha samarbete? Och vad var det de i så fall gjorde för att lösa den konflikten förutom att ta barnen vilket de fördömer? Hur kan det uppstå en konflikt mellan två som inte träffas, mellan mamman och mig när jag inte var med? Jag får som sagt inte ihop det.

På sid 34 under Marbomeningar är dt en insändare som tar upp det. Under rubriken Gör om -gör rätt. När dumheten får bestämma. Det handlar om att så många väntat på beslutet och att så många trott att ”Fanny och Ramsus” nu skulle få återvända till det de ser som hem. Att alla trodde att Marks kommun skulle visa sunt förnuft och inte bara mede utan även rätta till sina misstag. Men att de istället låter barnen stanna hos fosterfamilj nummer 2 (det är faktiskt nummer 3) ytterligare några månader. Men att man inte får bli förvånad när det gäller Marks kommun Insändaren avslutas med orden gör om och gör rätt.

Det har gått en vecka och ingen har hört av sig vare sig angående några umgängen eller att vi nu förväntas ingå i en ny utredning. Kan bara konstatera att det är som vanligt vi får veta via press och förväntas samarbeta och ställa upp på alla tokigheter de hittar på utan att ifrågasätta och utan kompensation. (vi har i alla fall inte ett någon än)

Inget förvånar

Fick igår kväll en länk till en ledare i BT som skrivit om vilka ord som fastnar då det gäller http://www.bt.se/ledare/katarina_larsson_politisk_redak/katarina_larsson/nya-ord-nar-mark-ar-pa-allas-lappar(2465302).gm
Hon ifrågasätter Marks slogan ”Läge för goda livet”. Hon menar att:

”Det kommer att vara nya ord då Mark är på allas läppar”

Hon berättar att det i ett läge anmälts men att man inte kan styra över vilka ord som sätter sig fast.
Skribenten avslutar med orden

Dock ska man minnas att det varken är nyordslistor eller protestbrev till Språkrådet som avgör vilka ord som får fäste. Det handlar mer om vilka ord som bäst beskriver verkligheten. Därför har Mark alla skäl att se till att den miserabla hanteringen får ett slut, innan det är de som sitter och skriver protestbrev till Språkrådet.

Det har startats en sida Pierre som har bloggat om oss på facebook. Han bloggar om det här http://www.pirre.eu/facebookgrupp-for-ny-slogan-i-marks-kommun.html där han även har en länk till det.
D 23 mars har han ett nytt inlägg om oss och socialchefens triangel som han kallar den. http://www.pirre.eu/socialchefens-trianglar-kommit-till-anvandning-igen.html Han beskriver hur triangeln blir aktuell igen då man läser i press att socialtjänsten igen glömmer att se till barnen, glömmer att fråga dem, glömmer att ta barnperspektivet.

Har idag även fått ett mail ifrån en av de andra drabbade. Hon fick en ”snällt uttryckt” en knasig kommentar i sin blogg. Hon jämförde IP adresser och den visade sig vara samma adress som för en av handläggarna i hennes ärende. Kommentaren är med andra ord inte bara knasig utan direkt olämplig. Undrar hur länge den handläggaren får jobba kvar??? Det är inte utan att de behöver titta över sina handläggare ordentligt.
Slutar man någon gång förvånas? Hon bloggar om det i dagens inlägg. http://vonlocksley.blogspot.com/

Åter igen lögner

Är fortfaraden sjuk så även sonen.

Fick föresten veta att mina fyra motioner bifölls av distriktet. Det var en som de tog bort två att satser som det heter men alla fyra är med upp till rikstinget. För mig är det stort.

Har försten även fått ett mail som gör mig ledsen frustrerad och arg. Är så trött över att bli bemött av lögner och förtal. Påståenden utan möjlighet att bemöta utan att konfronteras eller få chansen att bemöta.

Nu påstås det t.ex. att jag började blogga innan barnen omplacerades och det skulle vara anledningen till att det gjordes. Jag började d 25 november och för de som tittar här i blogger så står det att jag började d 25 oktober.
Men denhär bloggen startades oktober 2010 alltså kan jag inte ha skrivit det då.

Sedan borde det säga sig självt då det första inlägget här på blogger handlar om att jag fick avslag från JO eftersom länsstyrelsen tittade på det.
Det andra handlar om att jag längtar efter barnen så att det känns som tortyr.
Det tredje inlägget handlar om socialchefen som blir konsult. Jag länkar till en artikel i BT (har tyvärr inte fått länken rätt men man ser vad jag hänvisar till) Artikeln var innan d 20 november alltså kunde jag inte skrivit det d 25 oktober.
Eller inlägget att tjejerna delar ut protestlappar. Varför innan det hänt?

Tittar man i bloggen på familjeliv där jag startade finns alla inläggen och då daterade d 25 nov.
Här på blogger, kunde jag välja andra datum jag har inte sett tidigare att jag valt oktober istället för november. Nu påstås det på något sätt bevisa att det ändå fanns fog. Men även om det skulle varit på att jag startade 25 oktober tre dagar innan omplaceringen så omplacerar man inte barn på det sättet på grund av en blogg.

Det säger sig självt att jag inte kunna anmäla något som inte hänt än.
Jag håller på med att sammanställa fakta och bevis samt andra som bekräftar mina påståenden för att bemöta men det tar på krafterna att det ens skall behövas.
Och nästa fråga är varför ljuger de? Vad ljuger de mer om? Vad är det som inte får komma fram?

Läste ett inlägg under BTs artikel experer sgar utredningen http://www.bt.se/nyheter/mark/experter-sagar-utredning-(2454467).gm :

NU (tisd. 24/3:13.00) står jag utanför Socialnämndens kontor med ett plakat " Låt barnen komma dit dom själva vill"....MEN va fan´ är alla Ni andra ??? Vi måste vara eniga och inte så fega ! Säga vad som är rätt och fel till "överheten" !!

Tack

Sjuk

Idag gör jag inte så många knop. Vaknade med bomull i huvudet och ont i kroppen. Har ändå gjort några saker som jag hoppas kommer få lite effekt. Jag har bl.a. försökt att omsätta ett löfte i handling.

Vill även flagga för en träff i Alingsås mot mobbing d 2 april på lilla torget kl 12-15. Den anordnas av Lisbet Pipping och jag hoppas att alla som kan och har möjlighet åker dit.

Förutom det lägger jag bara ut länken till artikeln i BT som nu äntligen ligger på nätet.
http://www.bt.se/nyheter/mark/experter-sagar-utredning-(2454467).gm

Ta bort orsaken så försvinner konsekvenserna

Idag är allt jobbigt. Jag börjar undra vad jag håller på med allt man gör vänds ändå emot mig.

Har tidigare i en del inlägg ( inte så mycket på senare tid) sett en del kommentarer om att jag borde ligga lågt, inte reta dem på förvaltningen men då har de inte förstått någonting. Jag gör inte något för att reta dem. Utan de vänder allt jag gör mot mig ändå. Det är precis som om de har bestämt sig för att det är jag som är boven i dramat. Det känns som jag sagt tidigare, som om de tycker att det värsta inte är vad de gjort utan att de blev påkomna.

Jag tror, förstår att de måste finnas de som inte är sådana men alla jag haft kontakt med har haft den attityden mot mig.

Det är lite som i en mobbingsituation där folk utanför har gärna säger samma sak, reta dem inte så kanske de inte retar dig. Ligg lågt.
Men det är inte den mobbade det är fel på och det är inte den som är orsak till mobbingen utan förövarna, de som utför.
Trots att vi bemöts med lögner, lagbrott och rena övergrepp så skall vi tiga, nicka, bocka och foga oss. Vi skall hålla oss i skinnet för då kanske de slutar att vara så emot oss. Men så är det inte.
De jobbar på en myndighet och håller på med myndighetsutövning och de har gjort fel och ingen verkar vara villig att rätta till eller höra oss.
De skall göra sitt jobb, de skall följa lagen, de skall lämna ut dokument jag begär när det handlar om mig själv, de skall betala ut för det vi gjort på deras begäran, det är inte att reta dem utan att hävda det som är rätt och vi skulle inte ens behöva begära det, ännu mindre strida för det.

Det är precis som det förväntas att man skall gå igenom ett sådant trauma som vi har och fortfarande lever i utan att reagera för gör man det så vånds det mot dig.
Visst ser vi fram emot att få träffa barnen och göra det oftare men återigen ställs det krav på oss utan att vi har möjlighet att påverka, utan att veta vad det skall leda till och utan kompensation.

Det jag läst är att umgängena skall bli oftare men det krävs återigen att vi är lediga båda två och vi har inte ens fått för förlorad arbetsinkomst och resor sedan tidigare (Det handlar om över 15 000 kr. det är mycket pengar för de flesta även för oss). och nu ställs ytterligare krav på samarbete och medverkan ifrån vår sida. Att vara ledig båda två en dag kanske varannan vecka tar hårt i inkomst kuvertet. När det sedan är så att man som jag fick ta in personal som skall betalas för att sköta det jag skulle ha gjort, blir det inte mycket kvar.

Under hela den här tiden har det ställts krav på oss och trots att vi gjort allt de begär sprids det att det är vi som inte kan eller vill samarbeta.

Från början vara jag ju en hysterisk fostermamma som inte accepterade ett taget beslut. Ett beslut som sedan visade sig inte finnas.
Har i flera omgångar hört att det antyds att jag skulle vara labil på något sätt därför att jag reagerar eller agerar utifrån hur vi behandlats. Men jag är människa som alla andra och reagerar. Visst säger och gör jag saker ibland utifrån ilska men sammantaget ångrar jag inget eftersom jag vet att vi inte varit där vi är idag om jag inte anmält, bloggat, lobbat och talat med press.
Undrar hur andra skulle må som varit utsatta för samma saker som vi?De flesta orkar inte ens protestera eller anmäla.

Sedan påstår man att barnen är för sköra för att flytta hem men då glömmer man titta på vad som är orsaken till att de är sköra.
De har förlorat hela sitt liv, sin familj. Ta bort orsaken till problemet gge dem det de förlorat tillbaka,sin familj, sitt liv så skall ni se att konsekvenserna, att de är sköra försvinner också.

Att jag bloggar och lobbar och vad jag nu gör beror ju på samma sak. Jag är praktisk, utsätts de jag älskar så agerar jag, man får ju faktiskt se till orsaken. Varför reagerar jag eller agerar som jag gör? Och samma sak gäller där, tar man bort orsaken, ställer man till rätta så försvinner även konsekvenserna. Det är väl ingen som tror att jag skulle hinna blogga om jag fick hem barnen. Både tiden och behovet skulle ju försvinna likaså. Då behöver jag ju inte längre.

Ge oss varandra tillbaka så skall ni se att allt annat lugnar sig. Då skulle vi bara rå om varandra och njuta och ta igen allt vi förlorat och sedan bearbeta de saker som kommer upp när de kommer upp.

En bukett

Igår fick jag ett blomsterbud. En jättebukett med tulpaner. Den var så stor att den knappt fick plats i vasen. En uppmuntran att fortsätta kämpa. Tack Hillevi och Stefan. Vad glad jag blev.

Sedan hittade jag en länk till en blogg http://blogg.aftonbladet.se/skaner/2011/03/avskaffa-marks-kommun den samma som skrivit på Newsmill och menade att enda sättet att trygga barnen vore att vi fick adoptera dem. Det är ordförande i samhällets styvbarn om jag är rätt informerad. Hon har alltså själv varit fosterhemsplacerad och samhällets styvbarn vänder sig vad jag förstått till de som kanske inte hade det så bra.

På radio sjuhärad http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=95&grupp=2894 är det nu en intervju med Bo Edwardsson han säger att det inte får ske i vårt land att man inte talar med barnen och utifrån att det redan skett en anknytning och det är säkerställt och barnen skall tillbaka så fort som möjligt.

Hinner sällan kolla igenom de som bloggat om oss tidigare det händer för mycket men en av mina favoritbloggare bara för att han är vass och rolig och träffsäker i det han skriver är Pierre. Han har två inlägg som jag vill lyfta även om det andra är väl värt att läs det också men jag kan ju inte kopiera den…
Det ena är en bekant som hamnat i socialtjänstens klar som gjorde en platsannons men ingen tidning ville ta in den. Så nu finns den där ändå. http://www.pirre.eu/rekryterings-hjalp-till-mark-fran-en-utan-tro-pa-forandring.html
Han har ett inlägg till där han skriver om en facebook grupp han startat
http://www.pirre.eu/facebookgrupp-for-ny-slogan-i-marks-kommun.html han vill ha en annan slogan för Mark eller få de som sitter i beslutande position att leva upp till den gamla.

Under artikeln i Borås tidning hittade jag en till som bloggar beslutet som inte blev ett beslut. En riksdagsledamot för folkpartiet. http://ekstromsblogg.blogspot.com/2011/03/forsta-dagen-pa-kommunalt-riksmote.html Hon berättar hur de suttit i kammaren och diskuterat barns rättigheter att höras Hon skriver:

Barns situation är en annan viktig fråga. Hur barn som omhändertas hanteras? I allra högsta grad aktuellt i Sjuhärad. (BT) . Barnen får inte fara illa. Samhället har ett ansvar att verkligen utreda så långt det någonsin går så att barns bästa alltid blir det som avgör. Det måste vara barnexperter som utreder barn. Självklart tog Jan Björklund upp en rad andra frågor.
Hon hade en länk till hela talet.

Tycker att det roligt att gå in och kolla kommentarer under olika artiklar som varit hittade en under ledaren i GP http://www.gp.se/nyheter/ledare/1.575343-barndomen-gar-ej-i-repris som jag lägger ut:

Barnperspektivet är totalt frånvarande... Om det hade varit två biologiska barn som kidnappades från sin familj vid 4 och 5 års ålder, skickades runt i olika hem under 18 månader, och sedan hittades av polisen; hade man då behövt utreda om de hade någon anknytning till sin ursprungliga familj?? För barnens del spelar det ju ingen roll att fosterfamiljen inte är deras bio-familj. Det är deras mamma, pappa och bror. Den enda familj de kände till, innan soc "rövade bort" dem.

Det är ju precis så det är. För de här två barnen är det ingen skillnad. Vi är för dem deras föräldrar. Det är hos oss de växt upp och det är hos oss de mått bra. Det är hos oss de mådde bra sist och så har det inte varit på ca 1 ½ år det är det de längtar efter och som någon sa även om det skulle vara jobbigt med en flytt till så är det inget mot vad de tjänar eller vinner. Det är ju snarare det krävs för att de skall kunna lägga bakom sig, börja bearbeta och må bra igen. Och ju fortare det sker ju fortare kommer de må bra.

Utredningen ratas av experter

I går kom ett inslag till på radion http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=4409255 Lomander ångrar ingenting. Hur kan man sitta i en nämnd som fått så mycket krav på sig att förändra och rätta till men ändå mena att man gjort rätt? Hur skall man kunna ändra något då? Sitter det likadana i förvaltningen vilket jag både stött på och hört av andra är det svårt att förändra något. All förändring blir ju under protest. De anser ju inte att de gjort fel.
Skrämmande. Hur kan man ha en politiker på en post där det krävs så mycket förändring som inte tycker att den behövs? De gjorde ju inte fel. Vad skall man då förändra? Insändarna visar att det är många som reagerar.

En blogg http://maukonen.wordpress.com/2011/03/18/rasmus-och-fanny-far-inte-flytta-hem-an/#comment-3665 kommenterar Lomanders uttalande:

Jag kan inte begripa hur styvnackad och blind en person kan vara för att inte inse vad denne har ställt till med. Var är det personliga ansvaret för vad man har gjort? Vice ordförande Anita Lomander (S) har en hel del att stå till svars för när det gäller Rasmus och Fanny och det skulle inte förvåna mig det minsta om hon lyckats att förstöra livet för fler innevånare i Marks kommun med sin inhumana människosyn.

Missade nog att lägga ut en artikel i BT igår http://www.bt.se/nyheter/mark/fostermamman-barnen-sager-att-de-vill-hem-till-oss(2415802).gm Min kommentar till beslutet

I dagens HN http://hn.se/nyheter/omkretsen/1.1155507-eva-och-anders-kommer-att-fa-umgas-mer-med-barnen står det att vi skall få träffa barnen igen, oftare. Men någon kompensation vill de inte diskutera. Utredarna sa ju att det inte ens fanns på kartan eftersom vi inte är part. Men våra liv kan man förstöra trots att vi inte är part. Man kan kräva utredningar, och möten där vi förväntas vara, vi får restrektioner och förhindras att leva våra liv som vi vill men utan kompensation hitintills.

Även GT uppmärksammar det konstiga förfarandet http://gt.expressen.se/nyheter/1.2370548/nej-du-far-inte-tillbaka-barnen de skriver bl.a.

Det inget fel på Eva och hennes familjs lämplighet. Men de traumatiserade barnen klarar inte ännu en förflyttning, menade de två konsulterna när de presenterade sin 39 sidor tjocka utredning för politikerna

En blogg till
http://www.signeratkjellberg.se/2011/03/f%C3%B6r-barnens-b%C3%A4sta.html
som beskriver känslorna efter beslutet som inte blev något beslut. Att det är nbra att de nu tar tid på sig så att det inte blir fel igen. Men det är en del som inte riktigt förstå att det är just separation ifrån oss om får barnen att må dåligt. Ju längre de är bort ju mer trasiga blir de. Det blir som att säga att de mår så dåligt av att inte få flytta hem att vi inte kan flytta hem dem. Om man tar bort problemet att de inte är hemma, att de är separerade ifrån oss så kan man ju istället börja bearbeta konsekvenserna.

Sedan är det en artikel i BT idag som inte ligger på nätet än. Journalisten har frågat både chefen på socialstyrelsen och Bo Edwardsson som var med på uppdrag granskning hur de ser på det hela De sågar det totalt och menar att det borde i så fall gå fortare max en månad.

Anne Skåner på newsmill

Fick ett mail att uppdrag gransknings program om oss nu ligger på youtube.
http://www.youtube.com/watch?v=c18XyxbY89g
http://www.youtube.com/watch?v=jzYshCCrbKE&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=S7qXg4WbQ8c&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=3_sY9Uxlnyk&feature=related
så för alla er som av någon anledning missat eller vill se igen håll till godo.

Sedan kom då artikeln i NLT även i nätbilagan http://nlt.se/startsidan/lanet/1.1154998-omhandertagandet-av-fosterbarn-var-felaktig Den scannade blev inte så bra. Här kan ni läs den gå gärna in för deras webb redaktör är ovillig att lägga ut för han menar att det är för få som läser just dessa artiklar.

Sedan kom äntligen det jag väntat på. Någon som ifrågasätter hur det går ihop med de utredningar som kommit det sista http://www.newsmill.se/artikel/2011/03/18/hur-skall-marks-kommun-kunna-leva-upp-till-barnskyddsutredningen
Det var ett av en av de bästa inlägg jag läst om oss. Skribenten som själv verkar vara f.d. fosterbarn menar att för att trygga dessa barn och ge dem tillit till en familj igen borde socialnämnden flytta hem dem till oss direkt och sedan se till att vi adoptera dem. Hon skriver om anknytning då det gäller barn under tre år och vad sådana här separationer får för konsekvenser. Mycket bra.

Hur svårt skall det vara att rätta till när man gjort fel?

Hallands nyheter webbsände ju presskonferensen den försenade presskonferensen.
Det var många som såg den.
Nämnden kunde inte komma fram till ett beslut utan alla journalister satt och väntade en timme tror jag det var.

Utredningen menar att barnen är för sköra att flytta en gång till och föreslår att de skall bo kvar i familjen de bor nu. Tills vidare. Under tiden skall ytterligare en utredning göras. Denna gång runt barnens anknytning till oss, bio mamman samt familjehemmet de bor i nu. De skall också fråga vad barnen själva vill. Den skall vara klar d 13 juni. Först då kan de ta ett beslut.
Under tiden skall vi alltså få träffa oss och enligt utredarna menade de att det skall ske hemma hos oss. Man skall alltså låta barnen biomamma hem utan att få stanna bara för att utreda det uppenbara att barnen redan har sin anknytning hos oss. De var mycket noga med att tala om att vi var väl lämpade och inte hade gjort fel medan förvaltningen hade gjort nästan varje fel som finns i boken (enligt ordförande i en artikel)

Redan igår lade ett flertal tidningar ut beskedet.

http://hn.se/nyheter/omkretsen/1.1153649-inget-beslut-fran-socialnamnden Utredarna menade alltså att barnen skulle bo kvar där de var. Men istället för att gå på den linjen verkade ett flertal frågat vad barnen ville och det framkom inte tydligt nog. I tre månader har man alltså utrett runt barnen men glömt det viktigaste att ta reda på vad de som skall leva med konsekvenserna av beslutet vill. Vi hade inte gjort fel och barnen har farit illa.
De har anpassat sig till det hem de bor nu. Men vad har de för val (min kommentar)

Sedan menade de att barnen var för sköra att flyttas en gång till men då har de inte förstått något. Det blir inte en flytt på det sättet utan något de väntat på i ett och ett halvt år. Något som är behövligt för att skall kunna böja en läkande process över huvudet taget. Först då kan de börja lägga allt detta bakom sig och börja bearbeta.

http://www.bt.se/nyheter/mark/fosterbarnen-kvar-hos-nya-fosterforaldrarna(2415607).gm
Talar de också om att barnen blir kvar där de är tills vidare.

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=95&grupp=2894&artikel=4407119
Ordförande säger i radion i en intervju som även sändes i Skaraborg att omplaceringen var fel och vi är lämpliga. Ordförande menar att det på sikt är troligt att barnen kommer att flyttas hem till oss igen att det är självklart att barn borde må bäst där de växt upp.

Även bloggarna är igång igen
http://cattasbubbla.se/2011/03/17/marksbarnen-ar-inga-trasdockor/ som skriver om att barn inte är trasdockor som flyttas runt hur som helst utan att fara illa.

http://norah4you.wordpress.com/2011/03/17/nu-bryter-marks-kommun-mot-grundlagen-igen/
en tjej som bloggar om hur

Mark bryter mot grundlagen där det står att Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person.

Hon lyfter en ledare i GP
http://www.gp.se/nyheter/ledare/1.575343-barndomen-gar-ej-i-repris
en ledare som är ”vass” och huvudet på spiken.

Sedan går vi vidare till dagens skörd
http://www.bt.se/nyheter/mark/fosterbarn-blir-kvar-hos-nya-familjen-sa-lange-(2415790).gm
Man påstår nu att barnen är för sköra att flyttas en gång till. Menar de att man alltså förstört dem så mycket för att det skall vara möjligt att rätta till? Förstår de inte att en hemflytt skulle vara en läkedom i sig?
Att de mår så dåligt av separationen ifrån oss så att de inte kan flytta tillbaka dem av den anledningen. Är det någon som får ihop det? Ordfröande slår fast även här att de aldrig skulle flyttats ifrån oss från första början. Och vi är lämpliga.
Anita Lomander menar ändå att det fanns skäl då även om det inte skulle ha gått till på det sättet. Var har hon varit den sista tiden? Hur kan hon ha så fullständigt annan åsikt än ordförande? Det fanns ju inga skäl och det skulle inte ha hänt.

De menar att under utredningen det nödvändigt att de får vara hos den familj som de har bäst anknytning till idag men Han avslutar med orden: – Den goda anknytningen som barnen byggde upp hos fosterfamiljen under sina första år har hjälpt dem att överleva alla separationer, säger Hermansson
Det får jag heller inte att gå ihop.
Om det är deras anknytning till oss som gör att de klarar av allt det de tvingats gå igenom så borde de väl klara av att flytta hem till oss igen.
Alla som har det minsta hum om anknytning förstår att eftersom barnen bott hos oss under alla de år den grundläggande anknytningen skedde så är det där de har sin anknytning. Ändå menar man att det bästa just nu är att barnen stannar där de har sin anknytning nu. Men de har mer anknytning till oss än familjen de bor i idag trots att det gått 1 ½ år.

I GP var det också en artikel
http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.575344-fosterbarnen-far-inte-atervanda Förstår du om fosterföräldrarna känner sig besvikna när de inte får tillbaka trots att det visar sig att beslutet var felaktigt och att barnen mådde bra hos dem?

– Ja, jag har full förståelse för det. Men jag tycker inte att de ska ge upp hoppet.
Även barnens biologiska mamma har begärt att få vårdnaden om barnen. Det har dock avslagits.

OK vi skall inte ge upp men kommer vi att orka och vad blir konsekvenserna för oss, vår son och framför allt för barnen? Ju längre tid ju större sår och ju svårare att reparera.

Redan igår kväll var det på TV4 Borås och det ligger nu på webben http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyheterna_boras?title=barnen_far_inte_komma_hem&videoid=1442619
Flera bekräftade att det var många på presskonferensen och journalisterna var upprörda. En jag talade med beskrev att sig själv vara så arg att hon nästan fick blodstörtning.

Även västnytt hade reportage http://svt.se/2.34007/1.2364433/inget_beslut_i_dag_om_markbarnens_framtid?lid=puff_2364433&lpos=rubrik där säger Hermansson att alla fel som kunde göras gjordes.

Även Nya Lidköpingstidningen hade en artikel i pappersbilagan.

Jag hatar det här livet

Hur gick det då jo utredarna menar att barnen är för sköra att flytta en gång till och föreslår att de skall bo kvar i familjen de bor nu.
Man har alltså förstört barnen så mycket att man inte kan rätta till eller hur skall man tolka det? Med det kunnande vetande så är det inte ett uppbrott till utan något de väntat på i ett och ett halt år och nödvändigt för att de överhuvud taget skall kunna bli hela igen. Det ’är ju först då de kan böja lägga detta bakom sig, börja repareras inuti, börja helas. Det är bara hos oss de kan det hävda jag.
De berättade vilka de pratat med och lite runt det. Vi fick inte se några handlingar trots att de utrett oss. Inte ens det de skrivit om oss. Jag har ju i och för sig fått det per mail men har inte sett det som lämnas till nämnden. I praktiken skulle det kunnat ändrats flera gången även om jag inte tror det.

Sedan frågade jag vad det var vi gjort, som vi fortfarande inte fått veta som var så fruktansvärt att de var tvungna att omplacera barnen.
Jo det ar ett gäng punkter som de inte kom ihåg så många av. Vi själva har ju aldrig fått dem.
Men det var att vi inte samarbetat.
Men STOP vi gjorde allt de begärde av oss utom att hålla med. Vi informerade om hur barnen mådde vilket ingick i vårt uppdrag och då plockar de bort oss för att det inte skall komma fram. De gjorde allt för att det inte skulle komma fram hur dåligt barnen mådde i detta.
Sedan var det så att när de sade upp oss på stationen i Borås så sa de att det var de som inte kunde samarbeta med oss det står även i en del av de påstådda utredningarna att deras förtroende för oss hade brustit. Men de gjorde inget för att överbrygga det och de talade inte ens om det, frågade heller inte vad vi skulle göra åt det. SEDAN ÄR DET INGEN ANLEDNING ATT FLYTTA BARN OCH DEFINITIVT INTE PÅ DET VISET OCH INTE EFTER SÅ LÅNG PLACERING.

Sedan påstods det att anledningen skulle vara att jag började blogga redan under sommaren 2009. Ren lögn.
Jag startade bloggen d 12 december 2009. Alltså efteråt. Sedan är det heller ingen anledning att omplacera barn som bott så länge helt utan anledning.
Det finns de som påstår att jag bloggar om mamman, då har de inte läst min blogg. oCH ÄVEN DET TOG DE UPP ATT MAMMAN SKULLE KÄNNA SIG KRÄNKT.
Men jag bloggar inte om mamman. Det jag skrivit runt henne i början, återigen, är bara för att andra skall förstå varför jag vände mig så kraftigt mot vad Mark gjorde.
Folk kan klaga och det behöver inte vara befogat men med det jag skrev ville jag visa att det var befogat. Alla som läst har haft samma åsikt.

Bloggen vänder sig mot Mark och deras agerande. Mamman ser jag som ytterligare ett offer för deras hantering.
Det är också så att de sista månaderna har jag mer bloggat om vad som händer uppåt, även om jag ibland hänvisar till att det är presis som i Mark eller annat. Jag bloggar om vilka krav som ställs på riksdag och regering då det gäller ändringar, vilka jag har kontkat med och andra som råkatt illa ut.
Jag vet också att bloggen betyder oerhört för alla andra som råkat illa ut, att plötsligt hitta någon annan, att man inte är ensam. Jag bloggar inte om mamman de som påstår något sådant har inte läst bloggen.
En gång i början var det någon som hävdade det jag räknade efter det var då tror jag ca 150 inlägg det var 19 har jag för mig som handlade om mamman då hade jag till och med räknat med inlägg där jag skrev att det handlar inte om henne eller oss eller det handlar inte om vem som älskar mest hon eller vi utan om barnen. Nu är det då ännu mindre eftersom jag inte nämner henne annat än så här.

Sedan är den återkommande frågan vad skulle jag gjort? Satt mig ner och sagt att det här inte var mina barn, skit samma? Nu då det mer och mer kommer fram hur illa de hanterat alltihop och oss borde man förstå vilken frustration jag kände, Alla anklagelser, allt vi mötte utan att kunna bemöta, utan minsta möjlighet till upprättelse för vare sig barnen eller oss.

Jag frågade hur de skulle kompensera oss eller barnen om man menar att barnen skall stanna där de är.
Vaddå kompensera barnen för vaddå fick jag till svar.
Jo för att man tagit 1 ½ år av deras liv att man antagligen skadat dem för livet, att man rivit sönder dem inuti, att man tagit ifrån dem tilltron till vuxenvärlden. Ja det fick man se om det var så illa.

Och vi fanns inte ens på kartan för att kompenseras, vi var ju inte part.

Återigen vad får vi för upprättelse då? Ja det är klart nu går man ut och talar om att vi inte gjort fel men rättar till det göra man inte vi skall utstå ytterligare granskning och krav utan att veta vad det leder till utan kompensation och fortfarande utan att höras. Man talar ju om oss, runt oss men inte till eller med oss.

Eftersom vi inte är part undrar jag varför en hel nämnd satt en hel dag runt barnen och oss om vi inte betyder något? Varför det är så viktigt att man har presskonferens och det upprör en hel nation.

Hade jag inte agerat hade de antagligen suttit kvar i sin villfarelse att allt var bra, förvaltningen gjorde sitt jobb och de hade fortsatt att missköta ärende efter ärende. De hade haft kvar sin mobbingkultur och hade fortsatt att våldföra sig på människor som hamnat i deras händer av olika anledningar. Men man siktar in sig på mig som avslöjade istället för att sikta in sig på det som är fel. Det är därfrö jag får känslan av att deras åskit är att det är värre att jag avslöjade än vad de gjort.

Jag frågade runt vad barnen själva tycker. De talade om att utlåtandena från de två barnpsykologers (som jag fått kopia av) låg med som bilaga till utredningen. I dem är det väldigt klart vad barnen vill. Men nu efteråt undrar jag hur det isåfall, om de låg med som bilaga, kommer sig att nämnden gick ut med att de inte visste vad barnen ville? Läser man dem är det rätt klart. För de som såg uppdrag granskning tror jag ingen missat vad barnen ville.
Men här hävdade utredarna att det var svårt att veta vad barnen ville. Att de säger samma sak till alla andra. Sedan säger de i nästa andetag att de inte frågat barnen själva. Ursäkta hur vet de då vad barnen säger?

Jag berättade att pojken sist vi träffades talade om att han blivit instängd av mamma i en garderob, att det var mörkt och han var rädd, ledsen och grät och hon blev ännu argare. Det visste de. Det hade han berättat för flera stycken, precis som om det vore mindre sant då.
Han berättar om ett övergrepp och ingen hör, han står på sig och berättar för fler och då skulle det på något sätt framstå som mindre sant? Jag får inte ihop det. Återigen jag berättar inte för att vända någon mot mamman hon har inte förmågan och kan inte bättre men hur kan Mark utsätta barnen för detta? Kanske inte konstigt att de inte vet vad barnen vill det är ju ingen som lyssnar. Men varför är det ingen som vill lyssna?

De avslutade med att tala om att vi var lämpade som familjehem, inte hade gjort fel och att förvaltningen istället för att omplacera borde ha utrett påståendena, att de tyckte att det var bra att jag väckt frågan runt barn och rättskydd för det var en stor brist i lagstiftningen. Vi var viktiga för barnen och att deras förslag var att vi skulle få finnas kvar, ha umgänge och det skulle vara hemma hos oss.

Vi kom inte vidare utan åkte därifrån och fick sedan beskedet per telefon. Nämnden gick emot deras förslag och har begärt ytterligare en utredning. Nu runt barnen anknytning. Till oss, biomamman, och det nuvarande familjehemmet. Sedan vill de ha svar på frågan vad barnen vill, var de vil bo.
Nämnden kunde inte komma fram till ett beslut utan alla journalister satt och väntade en timme tror jag det var. Så nu skall nästa utredning vara klar d 13 juni och sedan skall de ta beslut om vart barnen skall bo.

I morse satt sonen och käkade frukost innan han skulle till skolan. Allt gick emot och jag förstod att det var gårdagens besked som påverkade. Plötsligt smäller han till tallriken så att den flyger över bordet och säger "mamma jag hatar det här livet, kan dom inte bara få komma hem". Vad svarar man? Att jag håller med, att jag heller inte förstår, att vi hoppas, inte ger upp, förstår att han längtar. Det gör vi också.

Presskonferensen direktsänds

Fick ett mail att det var reportage på tv i morses.
Hittade det på västnytt. http://svtplay.se/v/2363433/rycktes_fran_sin_fosterforaldrar

Även Tv4 borås http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyheterna_boras?title=tv4nyheterna_boras_09_34&videoid=1433477 hade ett inslag.

Även Hallands nyheter har en extra puff inför beslutet idag. http://hn.se/ En bit ner på sidan har de även lagt ut ett par gamla artiklar. Både runt proteststormen som kom efter uppdrag gansknings program och intervjun med mig. De kommer att ”lajv” sända på sin webb sida kl 17.00 Här är länk till det. http://hn.se/nyheter/omkretsen/1.1153649-socialnamnden-fattar-beslutet-idag

Dagen D

Då är det dagen D.
Just nu sitter de i nämnden i Mark och får information runt ärendet och utredningen av de två som utrett hela historian.
I eftermiddag kommer beslutet och det blir offentligt.

I gårdagens Markblad www.markbladet.se v 11 sid 21 är det en notis runt beslutet idag. Att det är hela nämnden som beslutar och Det står
En knäckfråga i detta ärende har varit vem barnen har anknytning till. Att barnen aldrig förlorar sina band till sina föräldrar är självklart men det kan finnas andra band att ta hänsyn till. Ett av dem är fosterfamiljen.

Min kommentar till det är den samma som till vård och äldre ministern Maria Larsson. De här två barnen var så små då de placerades att de inte hade någon anknytning till mamma vilket innebär att de har hela sin anknytning till oss. Så för dem blir det omvända roller. De band barn normalt har till sina föräldrar har de till oss och det är oss de ser som sina föräldrar även om de vet om att de har flera i praktiken. De har grund anknytningen till oss men har biologiska band till sina föräldrar. Men det tar lagen inte hänsyn till det och då är jag glad att någon äntligen tittar på det utifrån barnens perspektiv.

Även om vi skulle få hem dem så finns det som sagt inga vinnare i detta. Alla har förlorat något och det skulle som sagt inte ens fått hända från början.

En dag kvar

Idagens BT är det en liten notis runt beslutet imorgon.
http://www.bt.se/nyheter/mark/i-morgon-avgors-fosterbarnens-ode(2387164).gm
Det som förvånar är kommentaren:

rent teoretiskt finns alternativen att barnen skall bo kvar i nuvarande boende, os sin biologiska mamma, hos fosterfamiljen eller någon annan stans.

Då det gäller den biologiska mamma har man vad jag förstått helt lagt ner planerna på hemflytt. Det alternativet finnas alltså inte och någon helt annanstans? Skulle de flytta dem en gång till? Knappast.
Vet inte om det handlar om att försöka hålla sig neutral men det är väl inget ide att ta upp något som inte ens är ett alternativ?
Som jag förstår det är allternativen oss eller familjemn de bor i nu.

Nu är det liv minsann. Press hör av sig på löpande band och vill ha uttalanden. Skulle beslutet bli att de skall stanna där de är knäcker jag nog och vill antagligen inte tala med någon på ett tag men ge mig det skulle jag inte så länge barnen vill hem.
Blir det beslut på att vi får hem dem så kommer vi inte stoltsera med det för i detta finns inga vinnare. DEt skulle ju inte ens ha hänt från början.
Mamman har blivit av med sina barn en gång till, barnen har förlorat ett och ett halvt år och hur vi mått skall vi inte ens tala om. Hur skall man kompensera det? Går det överhuvudet taget?

Men det allra värsta är ju att vi inte är ensamma. Människor i hela Sverige har upprörts över vad som hänt oss men det händer ju hela tiden, överallt. Över 47 barn där jag har kontakt med familjehemmen, det är ju nästan en i veckan.
Trasiga barn och familjer. Ingen som reagerar, ingen som gör något. Jo man har startat en utredning, en undrsökning som kommer att ta ca ett år. Sedan skall den läggas fram för regeringen med förslag på åtgärder.
DET TAR FÖR LÅNG TID.

Tänk om det för varje omplacerat barn försvinner 10 potentiella familjehem. Hem som funderat på att bli familjehem men som lägger ner planerna efter att de sett hur familjehem behandlas.
Lägg sedan till kanske fem familjehem runt varje omplacerat barn som inte kommer ta nya uppdrag efter det de håller på med. Det blir ca 450 familjehem som förloras runt bara dessa barn.

Siffrorna är tagna lite ur luften men på en starta eget kurs jag gick fick jag veta att för varje missnöjd kund krävdes att jag istället jobbar in 10 nöjda för att kompensera det de missnöjda ställer till med i dålig marknadsföring. Sedan var jag tvungen att jobba in några till för att komma på plus igen. Om jag applicerar det på familjehem och deras omgivning får jag de siffrorna.

Igår fick jag Advokaternas tidning där det var med en debatt artikel om oss och det faktum att barns rättsäkerhet äventyras eftersom det inte finna någon som företräder dem. Lägger in en scannad bild av den här

Två dagar kvar

Det börjar räknas ner.
Två dagar kvar till beslut runt var barnen skall bo fortsättningsvis. Redan igår var det ett inslag på radio där de talade om att barnens öde nu skall betämmas av nämnden. http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=95&grupp=2894&artikel=4400586 Det är ett extra nämndemöte på torsdag som behandlar frågan. De skall ju tydligen ta beslutet samtidigt.
De har kallat på presskonferens direkt efter kl 17.00 så de räknar väl med att belutet skall vara klart då.

Utredningen runt oss som familjehem är klar och vi är ”väl lämpade som familjehem” står det. Likaså har jag fått tillgång till all dokumentation runt umgägnena med barnen utav de psykologer som deltagit och det är tydligt vad barnen vill.

Nu kan vi inte göra mer än att hoppas och be att det kommer att bli ett rätt beslut att barnens vilja får bli verklighet och vår också och barnen får komma hem.

Skol fam.

Igår firade vi sonen som blivit 9 år Det var hela släkten. Så dagen gick fort. När jag sedan skulle sätta mig och blogga gick strömmen så de planerna fick jag lägga ner. Det blev tidig kväll. Men jag var så trött att det var nog bara bra. Min svägerska som är läkare och opererad för samma sak som jag fast i motsatt axel konstaterade att man blir trött av att ha ont.

Fick se att under artikeln i HN häromdagen http://hn.se/nyheter/omkretsen/1.1146306-barnens-ode-avgors-av-socialnamnden så var det en insändare som jag reagerade över.
Det stod:

”Socialnämnden måste fatta ett beslut enligt barnkonventionen, alltså det är barnens bästa som gäller. I nuläget är det den fosterfamilj som barnen vuxit upp i. Hoppas att den nya nämnden har mer sunt förnuft än den gamla. Dessutom har det försvunnit chefer som inte var lämpliga att arbeta med mänskor. Det är fruktansvärt hur socialförvaltningen i Mark har hanterat ärendet. Hoppas att barnen inte fått skada för resten av sitt liv för socialförvaltningens hanterande av ärendet”.

Den var undertecknad anställd i Marks kommun.
Skönt att alla som jobbar där inte är lika galet ute som de vi stött på. inte har samma åsikter som de som utsatt barnen för ett och ett halvt års lidande. Det är dem de borde framhäva och stötta inte de som sitter kvar och gjort fel.

Jag vet att barnen inte har det dåligt där de är nu men det hjälper inte om de längtar hem.

Har gått och funderat på allt matnyttigt jag fick under barnrättsdagarna.
Vet ni att barn som inte klarar av grundskolan statistiskt har sämre förutsättningar i livet. De är en stor riskgrupp för att hamna i olika typer av missbruk, ökad risk för självmord eller självmordsförsök, de löper större risk för tonårsgraviditeter och högre risk att hamna i beroende av ekonomiskt bistånd.
Men om de får stöd att klara skolan så minskar risken för allt detta med över 40 %.

Det är jättemycket.

Undrar om skolpolitikerna i kommunerna som vet det? Skulle de satsa mer på barn med problem i skolan då?

I Helsingborg började de med ett projekt i skolan och nu även i Norrköping där man satsar stenhårt på att få ungdomarna att klara grundskolan. Helsingborg hade redan utvärderat sitt första projekt och samtliga som ingått hade de flesta läst vidare eller hade jobb. Nu har de jobbar med samma metod i Norrköping och om det slog lika bra ut funderar man på att lagstadga uppifrån så att ungdomar i hela Sverige skall få det stödet. Det hette Skolfam. Det går att söka på nätet.

Barn som placeras, särskilt på institution är inte ens säkert att de får eller behöver gå i skolan. Konstigt eftersom det råder skolplikt i Sverige. Många förvaltningar har inga krav på eller efterfrågar vad man gör på institutioner där man placerar barn eller ungdomar. Det blir förvaring. En tjej som varit med i projektet förra året där BO intervjuat 100 barn och ungdomar runt deras upplevelser runt placeringen kom det fram att många av dem upplever att det är just förvaring. En beskrev att de inte får lära sig något och sedan förväntas det att de skall klara sig själva då de skrivs ut när de är ca 21 år. Hon undrade hur det ens skulle kunna vara möjligt.

På en del hem tvingas de städa personal utrymmen och straffas genom att bli av med barnbidraget. De pengar de får skall täcka många utgifter och de har inte samma möjlighet som andra att be om extra pengar. Vad har en institution för rätt att ta personliga pengar? Det är som om någon kommer försent så dras en viss procent på lönen. Visst får man mindre lön om man jobbar mindre men inte som straff. Barnen har heller ingen möjlighet att ”jobba” igen dem som vi.

Det förekom också i hög grad kollektiva bestraffningar. Om en kom hem för sent så fick ingen gå ut. Det skulle vara som att alla skulle få avdrag på lön eller alla fick jobba över för att en kom försent. Det skulle vi aldrig acceptera. Jag förstår inte att förvaltningarna inte ställer högre krav på de hem man anlitar. De kostar ju ”multum” varför är man inte intresserad av vad man får för pengarna? Om det är just en placering på institution som medför att det barnet kommer kosta samhället ännu mera borde förvaltningen vara intresserad av frågan varför och vad man gör för att det inte skall bli så.

En del placerade barn trodde inte att barnens rättigheter i Sverige gällde om man var placerad. Det är ju inte klokt. Dessa barn är ju tillräkligt utsatta ändå.
En flicka berättade hur hon vantrivdes i ett familjehem och bad att få flytta. Gång på gång. Till sist tog hon saken i egna händer och rymde. Då straffades hon genom att placeras på institution eftersom hon var rymningsbenägen. Hon ville bara ha ett annat hem eftersom hon inte trivdes i ett hon placerats i men som inte fungrade. Det slutade i ännu mera problem än det fanns från början.

Som sagt det stora problemet är att barnens röst inte hörs. Att ingen lyssnar.

Det skall bli intressant att se vad utredningen runt barnen kommer fram till. Om de hört barnen eller om de bara hört alla runt om vad de anser är bäst för dem?
Jag vet ju att de vill hem… Hit.

Satsa rätt så ger det mer

Igår hade jag varken tid eller lust att blogga.

Hade fått ett mail runt en artikel i kristdemokraten . http://kristdemokraten.com/article.asp?Article_Id=30651 en artikel där Patrik Nyberg intervjuar Minister Maria Larsson.
Det som irriterar mig är bara att man alltid talar om hur man skall få bättre familjehem och hur de skall få utbildning och granskas så att de inte gör fel men kraven på handläggarna de som faktiskt bestämmer då?
Man undersöker om kommunerna har beredskap för hur man hanterar om ett hem eller en institution gör fel och det är bra, dt behövs men ingen talar om hur man gör om en handläggare gör fel. Enhetschefer håller dem bakom ryggen, man nekas företräde inför nämnden och nämndemän litar på förvaltningen som säger att det är familjehemmet det är fel på och så hänvisar man till sekretess.

Man skall ha en beredskap för det ena men inte det andra. Man skall kontrollera familjehem och institutioner men varför inte kontrollera förvaltningar, handläggare och handläggningen? Visst gör socialstryelsen stickprov men det räcker inte, det märks ju i vårt fall.

Det är handläggarna som tar besluten och rekommenderar vad som skall hända. Det är deras beslut barnen får leva med och konsekvenserna av dem. Och när vi som familjehem ser hur barnen i vissa fall mår dåligt av dessa beslut och vi protesterar för att vi ser vad det får för konsekvenser för barnen så ses vi som problem och plockas i vissa fall bort.
Vi ser och hör barnen men plocks bort av dem som borde göra det, just utav den anledningen att de som borde göra det, har betalt för att göra det inte gör det utan vi gör det, hör dem. Ändå säger lagen att barnen skall komma till tals, de skall höras. Även väldigt små barn.

På barnrättsdagarna sa föresten Maria Larsson att vid granskningar, kritk skall även barnen höras. Vad jag vet så har socialstyrelsen inte talat med barnen, hört vad de vill.

Var ju på studiebesök på universitet i Örebro. Jag fick veta att där är alla föreläsningar för socionomer frivilliga. Det hade rektorn bestämt. Vet inte om det är så på fler ställen men för mig är det helt galet.
Den föreläsning jag ar på var det ca 30 av 140 elever. Skrämmande och de skall ha människors liv i sina händer. De kan inte lära sig allt bara genom att läsa och går de inte på föreläsningarna kan man ifrågasätta om de läser kurslitteraturen heller. Hur intresserade de är. Jag vet att det finns de som verkligen går in för sin utbildning också och som blir bra handläggare, men de är för få och kraven på de som läser, om det är frivilligt är för dåliga.
Jag har själv läst och jag vet att det är många som ”fuskar”, att en del går igenom hela universitet utan att läsa en enda kursbok. Det går även om man inte tror det. Eftersom det numera går ut på att skriva essäer eller projekt så handlar det mer om att formulera sig på rätt sätt. Kunna argumentera för sin sak.

I Mark skyllde de på att det var så många nyutbildade att det var en anledning till att de blev så fel men då jag läste fick jag veta att det var vi som var uppdaterade och nästan överambitiösa av rädsla för att göra fel och därför dubbelkollade allt. Gäller det inte nyutbildade socionomer? Eller gäller det inte de som jobbar i Mark? Eller är det de f.d. politikernas syn på personalen eller är det bara något de f.d. politikerna säger för att skylla ifrån sig, slippa ta eget ansvar?
Det personliga ansvaret för myndighetspersoner tog ju föresten Palme bort. De har inte ens personligt ansvar för det de gör trots att de hanterar andra mänsikors liv. Om du har personligt ansvar som läkare varför inte som handläggare? Du har mänskors liv i dina händer i båda fallen.

I artikeln svarar ministern Maria L att hon skall göra allt för att situationen skall bli bättre för familjehemmen men vad hjälper det om fötterna dras undan på oss genom knasiga beslut? Om vi har få eller inga möjligheter att påverka? Det som gör att vi slutar är inte främst dåliga villkor utan att vi behandlas i vissa fall som skit av vissa handläggare. Villkoren påverkar mest rekryteringen av nya familjehem men avgör bara i undantagsfall om man fortsätter eller inte.

En bok för god hand läggning? är det för familjehemmen eller handläggarna? Om de blivande handläggarna, eleverna som utbildar sig till socionomer inte bryr sig mer om utbildningen utan skippar föreläsningarna så hjälper det inte hur många handböcker de än får. Handläggarna är inte där när vi står med barnen som är svikna eller besvikna efter deras beslut.

På barnrättsdagarna hörde vi på seminarier efter seminarier att det vi gör är ovärderligt men vi har inget att säga till om, vi är inte part, hörs sällan i domstol och vårt ord väger lätt i jämförelse med en handläggares som i bästa fall bara träffat barnen ett par gånger per år. Vi hör barnen och får i många fall kämpa mot de som inte gör det. Se bara i vårt fall. Vi hörde barnen, vi protesterade och de körde över både oss och barnen.

Ca 20 000 barn placeras per år. Har Sverige råd att inte lyssna på vad familjehemmen har att säga? Har Sverige råd att behandla dem som man gör?

Jag tror inte att avslöjandena om att det funnits dåliga familjehem gör att det är svårare att få nya däremot berättelser om sådana som oss, familjehem som behandlas illa utan chans till upprättelse och vi är ju många.
Med de jag har kontakt med är vi uppe i över 45 barn. Säg att det är ca 30 familjehem. runt dem finns kanske 5 familjehem som ser och bestämmer sig att inte ta fler ärendena efter det de harutifrån det de sett. Lägg sedan till alla de familjer runt dem som kunde tänka sig att ställa upp som familjehem men som backar ur. Säg att det är 10 runt varje. Det är 450 hem man förlorat bara runt dem jag har kontakt med. Sedan har ju inte jag kontakt med alla som drabbats så det är många många fler.
Lägg till att vi har varit i TV vilket gör att spridningen av de som backar ur blir ännu större.
Det är ett stort problem och det är ett nationellt problem men den här aspekten är det ingen annan som tar upp.

Dagens Mark

I går kom advokaternas tidning i den skall det vara med en ledare runt barn och rättssäkerhet som jag är orsak till. Har lovats att få ett ex och scannar in den och lägger ut då den kommer.

Sedan är det ett inslag på radio sjuhärd om att socialförvaltningen har problem med skolan. När de kallar på möten runt barn i behov av hjälp så dyker de inte upp.
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=95&grupp=2894&artikel=4393435 Så yrket för att de kommit så långt och att det hade hänt så mycket. Det tillkommer ju snarare mer. Magnus säger att det är viktigt på lång sikt. Jag vill påstå att det för de barn som det handlar om är viktigt även på kort sikt. Det är ett viktigt arbete och trots det har de prioriterat bort det.

Har kontakt med en mamma där skolan tvärtom stötta henne men socialen sagt till henne att skolan sagt… hon mailade dem och fick ett brev där skolan nekar till att överhuvudet taget sagt något sådant. Det skickade hon vidare till förvaltningen med frågan varför de ljuger för henne.
Påhittade bevis eller uppdiktade skäl för vård. Hennes dotter har de placerat för att hon försökte sätta gränser. Orsakerna har hon fortfaraden inte fått.

Så kom veckans Markblad. www.markbladet.se På sidan 20 står det om lite ros men mest ris och de tror att det fortfarande finns de som far illa i deras hantering. De säger även att personalomsättningen varit stor att det bara återstår 2 av de åtta som fanns för 1 år sedan. Det får inte jag ihop. För av dem jag har på listan av de som är inblandade i de olika ärendena jag har kontakt med så är alla kvar. Det är kanske så tt de inte jobbar med samma saker men de är kvar på förvaltningen. Även handläggaren i vårt ärende även om hon inte jobbar med det längre. Likså hon som orsakade fyra av anmälningarna som bara är mammaledig. På barnrättsdagarna var det två ifrån Mark, båda är på något sätt varit inblandade i värt ärende. Är det de två somär kvar? På kortet till texten är det faktiskt första gången jag ser Magnus le.

Det har också varit en artikel i Hallands nyheter http://hn.se/nyheter/omkretsen/1.1146306-barnens-ode-avgors-av-socialnamnden Den kom inte ut i nätbilagan förrän idag. En intervju med mig om hur det känns att vänta på beskedet om var barnen skall bo.

Dag 2

Dagen fortsatte som gårdagen. Först var det seminarier med en som tittat på socialbarnvård. Mycket av hennes framförande handlade om att barn i familjehem mår bättre än i andra alternativ. På frågestunden var det en nämndeman från en kommun som ställde frågan hur man gör med barn som bott länge och föräldrarna rett upp sitt liv men barnen nu bott så länge att det handlade om 8 år. Det blev ett mummel i salen så det var en het fråga. Föreläsaren sa att i de lägena borde man gjort en vårdnadsöverflyttning för länge sedan men att den möjligheten användes alldeles för sällan.
Sedan var det en från SKL som ställde en fråga, en person som jobbar mot familjehemmen och som jag haft kontakt med, så jag passade på att gå fram efteråt så vi fick ett ansikte på varandra.

Min nyfunna väninna från Danmark var sällskapet även idag. Jag frågade mer om hennes jobb och hon berättade att det var hon som ensam startat upp arbetat med barns villkor och att hon träffade ministern i dess frågor nästan varje månad och de var väldigt intresserade av vad hon och numera flera anställda upptäckte eller fick fram. De hade utvecklat ett system där något av dem var med alla barn i möten med myndigheter. Och det som förvånade henne mest var att trots att de var med och personal eller vad man skall kalla dem visste att de var med för att se hur de hanterade det hela var de nedlåtande och kränkande mot barnen.

I pausen fick jag se Maria Larsson stå och prata med föreläsaren från förra seminariet. Jag tog chansen och gick och hälsade. Men dig känner jag igen sa Maria, Nej sa jag. Jo men visst har vi träffats tidigare? sa hon. Nej sa jag men du vet vem jag är. Jag är fostermamman ifrån Mark. Ja sa hon jag såg ju programmet och har ju fått information om vad som hänt. Jag passade på att lyfta att lagarna i Sverige utgår ifrån större barn som redan har en anknytning med en bio förälder men att barn som placeras då de är små, ibland riktigt små får hela sin anknytning till familjehemmet men att lagen inte tar hänsyn till detta och om man omplacerar dessa barn så sliter man hjärtat ur kroppen på dem därför att den gången är det dessutom ifrån något som funderar. Hennes telefon ringde hon hade en sjuk pappa men ropade till sig sin sakkunnige som var med och bad honom ta det jag berättade om så att hon verkligen fick in det. Jag fick dessutom hans kort och skulle maila ytterligare saker vi talade om.

Sedan var det seminarie igen. Jag satte mig på andra raden. De började med att berätta att drottningen skulle närvara under dagen och att det då förväntas att man ställer sig upp då hon kommer in eller lämnar lokalen. Jag undrade varför de tog det nu hon skulle inte vara med förrän på eftermiddagen men det visade sig att hon valt ”vårt” seminarie att delta på. Så där satt hon ca 1 ½ m ifrån mig. Jag är rojalist så jag tycker att det är lite häftigt även om jag vet att de äter och skiter som alla andra. En del blir nervösa men jag brukar tänka på hur de är om de har magsjuka eller något och då är ingen så farlig längre. Det jag blev gladast över var när jag såg att hon hade ett litet armband med sådana där plastpärlor som barn gör ex grytunderlägg av. Man kan stryka ihop dem. Hennes egna barn är ju för stora så hon hade väl varit någon stans och fått det av något barn och behöll det på. Det gladde mig.

I vilket fall så ställde hon lite frågor ibland bl.a. undrade hon hur det var frö familjehem. Vid en adoption kollades familjen noga och skulle godkännas men hur var det här? Föreläsaren började förklara men halkade in på annat och det kom lite kommentarer från publiken så när han skulle fortsätta kände jag att hon inte fått svar.
Jag räckte upp handen och sa att jag inte tyckte att hennes majestät fått svar på frågan och hon vände sig om rakt mot mig och höll med.

Jag förklarade turerna från ansökan, djupintervju och godkännande m.m. Hon ställde motfrågor fortfaraden vänd mot mig så vi hade en liten konversation där mitt i föreläsningen. Vi kom in på familjehemmens ställning och jag berättade att vi ofta inte ens får veta vad vi ställs inför därför att handläggare är rädda att vi skall tacka nej till uppdrag. Man hänvisar i allt för hög utsträckning till sekretess och det kan bli ett hinder.
Jag berättade att vi inte har någon instans att vända oss till och att jag anmält det till EU eftersom det var ett brott mot mänskliga rättigheter.

Då föreläsningen var klar reste sig alla och hon tog de ansvariga i hand och då hon sedan gick up stannade hon upp letade upp mig tog ögonkontakt och nickade i ett tack log och gick ut.
Jag tyckte att det var fint att hon som är van att folk står på tå för att uppfylla hennes önskningar uppskattade och visade att hon uppskattade att jag såg henne. För det var så jag tolkade det. Det kallar jag respekt för människor. Jag gjorde ”inget särskilt” men hon tog sig tid att visa att hon uppskattade det, det borde vi göra lite till mans.

Då det var slut var det paneldiskussioner och det började med att Maria Larsson berättade vad som är på gång. Det var så mycket att jag faktiskt glömde anteckna vilket jag ångrade djupt efteråt. Avslutning med tal av hennes majestät.

Jag skjutsade min nyfunna väninna till stationen och fortsatte upp till universitet och sökte upp Bo Edvardsson som var med på uppdrag granskning. Jag presenterade mig och satt med på sista delen av hans föreläsning.
Jag fick till och med säga några ord till de blivanden socionomer han hade om vikten av att de gör utredningar så brett som möjligt att de tar in alla vinklar och inte tar parti för någon därför att de handskas med mänskors liv och de utredningar de gör kommer att tolkas av andra och användas för eller emot olika saker i rätt. Flera nickade tackade för att de fått en förståelse de inte haft innan. Ibland kan så lite betyda så mycket. Han berättade att gruppen skulle varit på över 140 elever men det var ca 30. Rektorn hade bestämt att alla föreläsningar skulle vara frivilliga. Han var nyfiken hur dt skulle bli nu då de fått en kirurg utbildnign.
Vi talade om att om man inte tar allvarligare på utbildningen än att man skippar föreläsningarna så är det inte konstigt att det blir fel senare. Att de nya inte har kunskapen då de kommer ut. Man kan ju undra ifall man inte tar det på större allvar och tar in all kunskap man kan under utbildnignen när man skall hålla andra mäniskors liv i sina händer så kanske man valt fel utbildning. Det borde vara större krav på sådanna utbildningar.
Vem skulle vilja ha en kirurg som nästan inte varit på några föreläsningar eller som bra varit i skolan halva tiden?

Efteråt gick vi upp på den juridiska avdelningen där jag pratade med en av de ansvariga runt att vi skall försöka intressera studenter att forska skriva examensarbeten för att lyfta brister i lagstiftningen m.m. han hade även en ide hur man kanske kunde få en doktorand som forskar 80 % och undervisar 20 % i ämnet. Vi skulle höras via mail. Jag hade redan fått första när jag kom hem.

Som sagt även denna dag var givande och jag var både lycklig och lite uppspelt när jag åkte hem till familjen och möttes av en stor kram av sonen som sa du är bara bäst mamma.

Barnrättsdagarna.

Jo jag kom iväg till Örebro och barnrättsdagarna, det ÄR en upplevelse. Förutom bra föreläsningar är jag överväldigad.

Innan det började gick jag in och satte mig och hamnade bredvid en ”tjej”. Vi började prata och det visade sig att hon var Dansk. Jag har ju redan tidigare berättat att jag inte är ”svensk” från början och Danska är ett av de språk jag behärskar flytande. Det visade sig att hon jobbar på den svenska motsvarigheten till BRIS. Vi fick mycket att tala om eftersom situationen är ungefär densamma i Danmark som här. Vi fortsatte att umgås hela dagen och pratade på varenda rast och skulle sällskapa idag också.Så vi under dagen var hon och jag.

Förmiddagens föreläsningar var mycket intressanta som sagt. Sedan var det lunch. Vi hamnade vid ett bord och presenterade oss. Vi representerade hela Sverige. De jobbade inom socialen eller med socialfrågor de flesta, de undrade ju naturligtvis vad jag gjorde och jag visste inte hur jag skulle presentera mig. En av dem sa : ”jag tycker att jag känner igen dig” och någon mer stämde in. Så det slutade med att jag sa att de flesta kanske vet vem jag är om de visste att det var jag. "Ja" sa han som satt vid min sida "det var du som var med på uppdrag granskning". Sedan handlade hela lunchen om det. VAd som hänt hur deras förvaltingar tagit till sig och vad alla tyckte och tänkte. Alla hade sett eller hört talas om och tyckte att det var fruktansvärt.

Sedan var det Morgan Alling. Han har skrivit om oss och medverkat i debattprogram runt oss så jag gick fram och hälsade och han visste direkt vem jag var och vi skulle höras privat.
Efter det var det BO alltså Fredrik M i egen hög person.
Sedan var det rast. Ute i foajén delar de ut lappar och tidningar och jag upptäckte snart att det handlar om sos i ett flertal av dem ex socionomen som de delar ut.

Jag fick se ett ansikte jag kände igen och gick fram lite trevande är det inte… "Jo men hej" säger killen som inte är den jag först trodde men mycket riktigt är en som jag träffat. "Vi har ju träffats ja du träffade ju henne också". En kvinna vänder sig om och det ringer lite klockor och jag kan inte placera. "Men mig borde du ju komma ihåg som du skällde på mig" säger hon. Och det slår mig vem de är. Han var med första gången jag träffade Ulrik Lindgren och hon var Agneta Björkholm. Jag skrattade "ja det stämmer ju men det förtjänade du".Vi skrattade gott.

Jag var ute en sväng och när jag kom in stod han där Fredrik och jag tänkte att jag får nog hälsa. Jag gick fram till honom och sa jag skule bara vilja hälsa. Ja visste det gick ju bra. Jag har hört att du vett vem jag är sa jag. Han tittade på in namnbricka och sa "ja det vet jag hur går det". Jag blev minst sagt förvånad "menar du att du vet vem jag är bara genom att titta på min namnbricka"? "Ja jag följer ju ert ärende". "Ja jag har hört att du läser min blogg". "Ja, det stämmer" sa han. Vi pratade en stund och han undrade om, när det lugnat ner sig lite, vi kunde träffas så han fick höra om allt jag upptäckt och se vad han kan göra ifrån sitt håll för att rätta till, trycka på och kräva ändringar. Jag fick hans privata mail. Jag blev nog lite chockad. Där hade jag just stått med en av de mest inflyttelserika personerna då det gäller barnfrågor. För en gångs skull slog det mig nog lite vad jag lyckats åstakomma eller hur längt jag nått. Sedan har jag haft god hjälp. Och jag är så tacksam. Tack Fredrik för att du bryr dig (ok det är ditt jobb men det kan man göra på olika sätt) tack att du är så mänsklig, lyssnar och försöker.

Sedan var det seminarier om hur man kan göa barns röst hörd. Jag ställde en hel del frågor runt hur man gör med mndre barn.
När vi gick ut därifrån så sprang en ”tjej” ifatt mig. "Vad heter du? Du hade så bra frågor" sa hon. Hon tittade på min namnlapp innan jag hann svara. "Jo det är du". Det visade sig att hon var god vän, granne till en av de andra drabbade som jag har kontakt med. Jag får alla dina mail och info för de skickar hon vidare till mig berättade hon. Så vi följer er. Hennes man kom fram och hälsade och vi pratade en lång stund.

När jag satt på en pizzeria och käkade kvällsmat i väntan på att de jag skulle bo hos (en kompis som sitter i riksdagen och hans tjej) skulle komma hem hade jag svårt att smälta vad jag varit med om.
Jag ringde några vänner och så hem förståss.

Det sprider sig

Hittade en ledare i expressen där man lyfter att staten samhället inte bara svek utsatta barn förr utan att det pågår nu, just nu. http://www.expressen.se/ledare/1.2355241/staten-sviker-sina-styvbarn Att BO´s rapport visar på ett dystert och allvarligt problem. Att för barn som växer upp i myndigheternas vård kantas deras liv av svek. Det handlar mycket om barn på institution men jag hävdar ju att om inte fosterfamiljernas ställning stärks så är det bara institutioner kvar.

I ett pressmeddelande från BO http://www.bo.se/Pressmeddelande.aspx?pageid=7931 med rubriken ge placerade barn framtidstro. De berättar om hur det är:

Att inte bli tagen på allvar, kollektiv bestraffning, otillgängliga socialsekreterare, en otillräcklig tillsyn av hemmen, undermålig hälsa och bristande skolgång. Sammantaget är det en bekymmersam bild av samhällsvården som tecknas av de barn och ungdomar Barnombudsmannen lyssnat till.
– Barnen berättar om allvarliga och i vissa fall lagstridiga missförhållanden. Det kan handla om att de tvingas skriva på kontrakt där de avsäger sig sina rättigheter och bestraffningsmetoder som hemreseförbud
BO säger:
– Jag förväntar mig att beslutsfattarna skyndsamt tar initiativ till de lagändringar som krävs för att de omhändertagna barnen ska få den kvalitet och trygghet i omsorgen som de har rätt att kräva.

Han har även vänt sig till samtliga socialförvaltningar och frågat vad de har för direktiv då det gäller placerade och omhändertagna barn. http://www.barnombudsmannen.se/Adfinity.aspx?pageid=7914 241 av landets 290 kommuner har i nuläget besvarat enkäten. Den visar bl.a. att endast var femte socialnämnd har egna direktiv för hur socialtjänsten ska agera när det framkommer missförhållande i familjehem eller HVB

Det som förvånar mig är att frågan hur de hanterar det om en handläggare missköter ett ärende eller ett familjehem anmäler en handläggare eller hanteringen av ett ärende. Den frågan är inte ens med.

Barnombudsmannen har möjlighet att tillgripa rättsliga befogenheter. Det innebär att myndigheten kan kalla till sig kommuner, landsting och andra myndigheter för att diskutera hur de tillämpar barnkonventionen.

Gävle, Härnösand, Järfälla, Kalmar, Härryda, Motala, Tingsryd, Tranås, Östhammar och Östra Göinge
Det är några av de kommunerna har jag fått kontakt med människor och barn som råkat illa ut.
Årsrapporten redovisades d 4 mars.

De vill visa att de tar det på allvar och att de vill göra något åt problemet. Det är samma sak som jag fick höra ifrån hon jag talade med på socialstyrelsen. De tar allvarligt på det som börjar komma fram. Socialstyrelsen skall och kommer att sticka ut hakan för att gå före för att rätta till missförhållanden och brister. De skall också komma med förslag på vad och hur man skall kunna rätta till. De diskuterar det på fler och fler ställen och nu börjar medvetenheten bli större. Samtidigt blir beslutsamheten större att komma till rätta med det som varit fel. ÄNTLIGEN sägen jag.

Lite duktig

I dag har det snurrat igen. Kristallerna är väl i ordning igen.
Tänkte åka mot Örebro där jag skall delta på en barnrättskonferens tisdag och onsdag. Göra något vettigt av sjukskrivningen. Sitta och lyssna orkar jag ju. Men jag kom inte iväg idag i alla fall.

Däremot har jag talat länge och väl med den person inom socialstyrelsen som skall ansvara för utredningen då det gäller omplaceringar. Uppdraget riksdagen gav dem nu för ca en vecka sedan.
Vi hade mycket att tala om och pratade länge och väl och kommer att höras igen. Hon tog allvarligt på det jag berättade och jag fick skicka en massa belägg och material som bevis för vad jag berättade. Hon vill kontakta mig då de börjar komma igång för att jag skulle kunna komma med fler synpunkter.
De var inne på att göra en aktstudie i några kommuner jag talde om vilka jag fått flest anmälningar/berättelser på och de skulle nog börja med dem… Tack säger jag.

Hon tyckte även om min ide att gå ut till samtliga familjehem de som arbetat de sista 3-5 åren. för att få med även de som slutat, sakts upp och inte orkat igen. vi talade om vilka frågaor och hur man skulle kunna gå till väga för att få bäst resultat.

Sedan skickade jag alla de berättelserjag fått av familjer som råkat illa ut och hon tog emot dem läste dem och svarade. Det är ett nationellt problem precis som jag säger.

Sedan har jag äntligen fått iväg min första EU anmälan. Den riktar sig faktiskt inte mot Mark även om grunden ligger där. Men jag förstod efter ett samtal med en person att det kan vara en genväg till en snabbare lagändring. Eftersom vi inte är part så finns det ju inte en enda instans som lyfter våra frågor rättsligt. Och det är en mänsklig rättighet att få sin sak prövad i domstol. Alltså bryter Sverige mot mänskliga rättigheter.
Känner mig nöjd med vad jag åstakommit och fått höra under dagen.

Vad är viktigast?

Jag har gått och funderat på en sak. Något man stött på i samhället är att materiella saker är viktigare än mänskor och människors liv.
Även socialstyrelsens kritik blir ett bevis för det.

Det enda som man verkar bry sig om är det organisatoriska, det är det som man lägger krutet på att rätta till och det är där den värsta kritiken är riktad. Det är det som på något sätt blir det viktigaste.

Men det är sådant som de skulle gjort från början.

De rättar till saker som de gjort fel, där de inte följt lagen ex inte haft vårdplaner, genomförande planer, inte talat med de placerade ungdomarna, inte har handläggare m.m. men det är ju sådant som de skulle gjort från början. Och varför får de månad efter månad på sig för att ordna till det de skulle gjort från början trots att de verkar vara helt okababla. Hur många chanser skall de få?
Om de gjort det de skulle så skulle inget av detta hänt från första början.

Varför talar man inte om kompensationer till de som drabbats av deras hantering? Nej de skall till och med ha kvar samma personal och nu med en ”bättre” ledning skall de nog gå att lita på. Nu med en annan ledning kommer personalen nog att göra sina jobb, och följa lagen.
Sedan möts de drabbade av ledning, nyanställd eller konsulterad personal som gör exakt samma fel. De hör inte av sig för inte in i akterna, underlåtenhet att ta in material som stödjer annat än deras tes. De vägrar lämna ut offentliga handlingar och nekar andra saker man har rätt till.
Det finns människor som blivit av med både barn, ekonomi, självförtroende hälsa men dem talar man tyst om utan istället så är det personalen som det är synd om för de har ju en så svår arbetsbelastning nu när de skall lära sig och börjar göra rätt. Nu är de på god väg.

Jag har redan nämnt det men gör det igen av de 13 ärenden jag har kontakt med har man inte sett en enda konsekvens ändå säger de att de är på rätt väg. Varför är det bara det organisatoriska som är viktigt? Människorna då? Återigen skall de drabbade vänta medan organisationen ordnas upp på deras bekostnad samtidigt som felen mot dem fortsätter och de förväntas vara förståelsen för det är ju så jobbigt för personalen.
Återigen ser vi att tingen är viktigare än människan.
Det är oftast hårdare straff för ekonomisk brottslighet än för mord.

Om en person missköter sig tillräckligt eller inte har förmågan att hantera sitt liv i samhället så tar samhället över. De får en förmyndare. Likaså om det gäller ett företag. Om det missköts så får det en förvaltare. Men en kommun kan missköta sig å det gravaste men de förlorar inte rätten att handskas med människor som de redan förstört livet för. De får dessutom månad efter månad på sig att rättat till de organisatoriska bristerna. De som inte skulle ha funnits från början för får de bara tillräckligt med tid på sig så kanske de lär sig göra rätt på sikt. Hur många som far illa i hanteringen är inte det viktiga?
Då är den lilla mänskan i samhället inte mycket värd. Man har ingenting att sätta emot utan man utelämnas helt till andra som inte bryr sig eller som gör allt för att dölja sina egna fel.

När skall det viktiga bli det viktigaste? När skall det bli viktigare att rättat till felen mot den enskilde än att rättat till de fel man inte borde ha gjort från början? När blir det viktigare att kompensera den enskilde? Självklart skall man fastställa att det inte händer igen men det skulle ju inte ens hänt ifrån början. Visst rena lagbrott skall inte få förekomma och de skall rättas till men felen som begåtts mot den enskilde som i många fall fått sina liv förstörda då? Vad händer med dem? När skall de börja kompenseras? När skall det bli viktigt? När skall de bli viktigare än personalen som det hela tiden är så synd om?
De har utbildning, vet vad som gäller och de har till och med kvar sina jobb samtidigt som de fortsätter att rassera vissa familjer i en ren häxjakt utan motiv eller orsak eller grund. Hur kan det vara möjligt?

Talade med en familj där förvaltningen nu vill starta ytterligare en utredning bara för att ingen av utredningarna man gjort tidigare hade lett till något. Problemet är bara att det inte skulle ha startats någon från början, ändå har det gjorts tre? Samtidigt har man raserat hela deras liv, ekonomi, deras karriär och om de fortsätter snart deras familj.
En utredning får inte startas utan en anmäla alltså hittar man på en själv, man hittar på en utan att träffa familjen, utan att träffa barnen utan att ha varit där, utan andra skäl än att man inte fick fram något från början, bara för att det man gjorde då men inte skulle gjort inte ledde till något. Jo nu vill de ha en ny utredning, man vill undersöka hur deras barn mår.
Det kallar jag häxjakt. Man letar något som kan användas mot dem i en fortsatt jakt på bevis för att man inte gjorde fel från början precis som med oss. Man påstår att det fanns nog orsak, vi hade nog gjort något som orsakat att de var tvungna att göra som de gjorde om inte annat så efter ett års smutskastning när de trasat sönder mänskor så blir det i sig orsaken, det var det vi trodde, vad var det vi sa. Nu ser ni att det fanns skäl. Sedan att man åstadkommit dem själv är det ingen som talar om.

Nej de är ju på god väg att rätta till, och vi borde vara nöjda över att de fått så mycket kritik. Att de får så mycket tid på sig att rätta till för att säkerställa att det inte händer igen. Vi skall vara nöjda med att de personer är omplacerade får ta andra ärenden än våra trots att man vet vad de kan åstakomma/rasera i människors liv. Vi skall vara nöjda för att det viktigaste är ju förvaltningen, organisationen inte vi som drabbats av deras hantering.

NEJ, det måste bli allvarligare att våldföra sig på människor än på saker. Det skall/böra vara viktigare att rättat till de fel som begåtts mot de drabbade och de rena lagbrotten skall man förvänta sig att de skall rättat till ändå.
Det borde vara böter och åtal direkt för att de inte följt lagen sedan böter, åtal och rejäla kompensationer till de människor de utsatt.