Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

måndag 28 februari 2011

Vad är värst?

I dagens BT står det en notis om att Jo anmälan inte tas upp http://www.bt.se/nyheter/mark/jo-utreder-inte-anmalan-i-mark(2295977).gm
Det är inte Halehs agerande som är mest fel som jag ser det. Inte fel alls får jag väl lägga till. Men del har lättare att anklaga andra istället för att vända sig inåt och se sina egna fel.

Den förra ordföranden i utskottet Ann Hjertén som orsakade alltihop från början hon som tog beslutet på inga grunder alls. Hon som inte brydde sig om att titta själv efter utredningar hon anmälde politikern som uttalade att man inte gör såhär med barn.

Agneta Karlsson är orsak till att människor som varit tvungna att kontakta socialtjänsten har farit så illa. Enligt politikerna som skyller ifrån sig och menar att de inget visst så är det mesta hennes fel (tillsammans med Bengt Sahlberg) och visst då länsstyrelsen granskade förvaltningen 2005-2006 så var det inte alls så farligt bara lite små saker som behövde rättas till. Sedan anställdes hon 2006 och allt gick åt skogen.

Som sagt vad är värst att ha en åsikt eller att orsaka? Vad är värst att säga det halva Sverige känner är fel och anser behöver rättas till eller att ha orsakat det?

söndag 27 februari 2011

Tack

Upptäckte att jag skrivit men glömt att lägga ut inlägget så här kommer det lite sent.

Får så mycket peppande kommentarer ifrån mänskor jag inte känner det värmer
Fick ett meddelande att det var en tjej som bloggar om oss. http://joyjen.blogg.se/index.html Hon har skrivit ett antal brev till kommunen och ifrågasatt. Hon har skrivit till ordförande i utskottet Patrik och till nämnden. Engagemanget värmer.

Hittade en artikel i aftonbladet där man tar upp problemet med att båda föräldrar måste ge sitt medgivande i vissa lägen. En pappa får inte hjälp till sin 4 åring http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/familj/article8537514.ab Är det två föräldrar som inte kan hålla sams så kan de då använda barnen som bollplank för att komma åt den andre. De vägrar att samtycka till något den andra vill. Det kan vara allt från att skaffa pass till att få vård.

I radio Sjuhärad var det med ett inslag http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=95&grupp=12422&artikel=4371299
Den ”sparkade” enhetschefen vägrar släppa taget om anställningen och plockar fortfarande ut lön och det kostar i snitt kommunen ca 50 000 kr/månaden. De är uppe i en kvarts miljon för att hon går hemma på grund av att hon gjort fel och utsatt en massa mänskor för en i rena fall omänsklig behandling. Och hon vägrar gå. Tycker hon inte att hon gjort något fel eller tror hon inte att hon får annat jobb ifall ho släpper tjänsten? Hon sade ju faktiskt upp sig ifrån chefsposten så det är en ”vanlig” tjänst hon har kvar.
Hennes Jo anmälan lades ner två dagar efter att den kom in.

lördag 26 februari 2011

Enhetschefens fortsätter att kosta kommuninnevånarna

Får så mycket peppande kommentarer ifrån mänskor jag inte känner det värmer.

Fick ett meddelande att det var en tjej som bloggar om oss. http://joyjen.blogg.se/index.html Hon har skrivit ett antal brev till kommunen och ifrågasatt. Hon har skrivit till ordförande i utskottet Patrik och till nämnden. Engagemanget värmer.

Hittade en artikel i aftonbladet där man tar upp problemet med att båda föräldrar måste ge sitt medgivande i vissa lägen. En pappa får inte hjälp till sin 4 åring http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/familj/article8537514.ab Är det två föräldrar som inte kan hålla sams så kan de då använda barnen som bollplank för att komma åt den andre. De vägrar att samtycka till något den andra vill. Det kan vara allt från att skaffa pass till att få vård.

I radio Sjuhärad var det med ett inslag redan igår http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=95&grupp=12422&artikel=4371299
Den ”sparkade” enhetschefen vägrar släppa taget om anställningen och plockar fortfarande ut lön och det kostar i snitt kommunen ca 50 000 kr/månaden. De är uppe i en kvarts miljon för att hon går hemma trots att man anser att hon gjort fel och utsatt en massa mänskor för en i rena fall omänsklig behandling. Och hon vägrar gå. Tycker hon inte att hon gjort något fel eller tror hon inte att hon får annat jobb ifall hon släpper tjänsten? Hon sade ju faktiskt upp sig ifrån chefsposten så det är en ”vanlig” tjänst hon har kvar.
Hennes Jo anmälan mot kommunchefen lades ner två dagar efter att den kom in. Men ingen har lyft det förrän nu.

fredag 25 februari 2011

Jag blir trött

Är trött. Personalen på förvaltningen bråkar om allt och ändå får jag höra att det är jag som är ovillig.

Jag begärde ju ut vår akt och det som står om oss i barnen akt eftersom det tydligen är där de skriver om oss nu eftersom de inte får ha någon akt på oss eftersom vi vare sig bor i eller arbetar åt kommunen. Det var d 8 december.
Först tar det två månader innan jag får svar. Jag har rätt att läsa det de skrivit om mig de får inte ta betalt för det och det kan jag i princip begära varje månad om jag vill och det tillförts något nytt. Det skall för övrigt ske skyndsamt. De nekar mig ändå efter två månaders väntan eftersom de påstår att jag begärt ut allt och hänvisar till sekretess.

Jag svarar att jag inte begärt ut allt utan bara vår akt och det som står om oss i barnens akter.
Då får jag efter mycket om och med två brev ett rekommenderat och ett annat. Det kostar mig 256 kr trots att de inte får ta betalt för att jag skall få läsa om mig själv. I dem ligger 400 dokument jag inte begärt tillsammans med ett ”beslut” där de påstår att de lämnar ut delar av det jag begärt. Inte ett enda papper av det jag begärt är med. Jag skriver ett brev till dem och förklarar igen att de måste enligt lag lämna ut och undrar hur de kan hänvisa till sekretess då det gäller oss själva. Jag får då ett brev tillbaka att det är sekretess enligt deras bedömning och talar samtidigt om att vi inbjudits till ett möte för att diskutera frågan.
Ett möte vi fick inbjudan till för ett bra tag sedan för att få svar på våra frågor. Det konstiga var bara att jag inte ställt några. Jag svarade att visst skulle vi kunna tänka oss att komma men då fick de först svara på ett par frågor som varför jag inte får ut vad jag begärt som jag har laglig rätt till och om vi skulle komma ville vi att ordförande i utskottet samt kommunchef skulle få vara med. Det nekas de. Hur vågar de neka sina ”arbetsgivare”? Därför lade vi det på is. Frågorna i mailet fick vi inget svar på heller.

Jag överklagar då att jag inte får ut handlingarna och får nu veta att jag överklagat för sent. På deras beslut står det att de tog beslut i december men jag fick inte beslutet förrän d 19 januari. Jag kontaktade ordförande i nämnd och utskott som bad mig avvakta men inget hände så jag skickade in min överklagan d 15. Man har bara tre veckor på sig så nu får jag inte överklaga för att jag är 6 dagar för sen. Jag får alltså börja om från början med en ny begäran om att få ut dokumneten. De skall diarieföra och föra in och behandla en gång till. Slöseri med tid och resurser anser jag. De kommer antagligen att bryta lagen och neka mig en gång till. Jag har redan fått rätt i domstol för samma sak sedan tidigare så jag vet att jag har rätt. Jag ringde även ansvarig i kammarrätten som talade om att jag har rätt men jag tyvärr måste gå den vägen en gång till men kommer det upp igen få de sätta ner foten ordentligt. Så idag gick det iväg en ny begäran.

Vi fick ju ett beslut på att vi skulle få träffa barnen varannan vecka. Inte ett ord på två veckor sedan får jag ett samtal.
”De skulle få till två om vi kunde dagen därpå sedan hade de även d 10/3”.
Jag frågade om psykologen var tillfrågad det visste hon inte och vilken tid visste hon inte heller.
Jag kände att jag blev tagen på sängen och skulle precis iväg för att vara uppbokad hela dagen. Bad att få återkomma.

Ringer min man och vi känner att om vi inte förvarnats då är barnen det knappast heller. Först tar det ett år sedan dyker vi upp tre gånger för att försvinna ett halvår till sedan pang skall vi träffas imorgon kanske en gång till för att inte veta mer.
Efter mitt möte som slutar kl 17 får jag ett samtal och sedan dör telefonen så jag har ingen möjlighet att återkomma.
När jag kommer hem är det ett mail:
”Eva, jag har väntat hela dagen på att du ska ringa mig.
Nu är det tyvärr för sent att ordna umgänge för i morgon.
Vi planerar för ert möte med barnen till nästa vecka i stället. Då blir mötet 3/3 eller 4/3. Som jag sa till dig i telefon blir detta det enda mötet före det att de utomstående konsulternas utredning presenteras för nämnden.
Vi ska vid detta möte försöka få med psykologen som du önskat.
Gryning Vård hör av sig om tid och plats till er”.
Undrar vad som hände d 10 och mailar iväg frågan utan att få svar.
Får sedan ett mail ifrån handläggaren som talar om tid för umgänget och plats men inte datum varpå jag svarar och frågar. Får ett svars mail med d 3 mars. Svarar OK

När posten kommer visar det sig att jag fått en kallelse till en operation som jag väntat just d 2 mars alltså dagen innan umgänget. Vi har inte sett barnen på ett halvår och jag vet inte vilket skick jag kommer att vara i eller hur ont jag har.
Nu på morgonen hör psykologen av sig (vi har ju begärt att hon skall vara med) Hon bekräftar att hon fått i uppdrag att närvara d 4 mars. Men skriver jag: till oss mailade de d 3??
Det blir till att mail ner igen med frågan när är det då? Och vad gör vi eftersom jag opereras dagen innan? Har fortfarande inte fått svar.

Med dagens post kommer ett brev ifrån dem. De godkänner fortfarande inte vår begäran om förlorad arbetsinkomst och resor för umgängena under hösten. Jag har kompletterat två gånger tidigare men de är fortfarande inte nöjda. Nu vill de ha lönespecifikationer. Jag har eget jag har inga lönespecifikationer. Det är väl det de vet.

Det jag blir mest trött på är att de påstår att det är jag som inte samarbetar att det är jag som är ovillig. Ändå slår vi nästan knut på oss gång på gång för att tillgodose deras krav men utan gehör eller gensvar.

torsdag 24 februari 2011

En dikt

Har ingen energi att blogga men hittade en dikt av en pappa efter umgänge med sin son. http://www.vf.se/asikter/insandare/tvangsomhandertagen
När två timmar tillsammans så börjar ta slut
ledsen kryper du upp i min famn
Och jag kramar dig hårt när din gråt bryter ut
säger åter och åter ditt namn.
Men ditt hopp ligger grusat, din gråt är så svag,
den är hopplös och full av misär.
Mina ord faller platta, du tror det är jag
som har gjort att det blivit så här.
Tror du får komma hem om du bara är snäll
kan ej fatta när jag säger nej.
Dina rödgråtna ögon ger tyst en appell
för att jag skulle snart ändra mig,
och så genast, ja nu! föra bort dig från dem.
Men nu gråter du under din lugg,
för den tröst du vill ha är att få komma hem.
Inget annat betyder ett dugg.
När jag sist stänger dörren och skiljer oss åt
är det minne som dröjer sig kvar
Att en femårig flicka mitt under sin gråt
viskade ”Ta mig med!” till sin far.

onsdag 23 februari 2011

En till

Jag har haft mycket om mig och inte hunnit att blogga som jag brukar.
Igår kollade jag kommentarer på bloggen. Det var ett tag sedan, nu fick jag se en som jag fastnade för och klickade vidare till hennes blogg. Där var det hänvisning till min på första sidan. Sådant glädjer. http://wwwmillans.blogspot.com/

Hittade en kommentar som jag kontaktade en till som råkat illa ut. De hade jobbat som familjehem i 15 år och hade nu i januari blivit av med två barn. Socialen hade hämtat dem på skolan och de hade inte fått säga adjö. Båda barnen hade handikapp och upprinnelsen var att de varit på 20 årig bröllops resa. Pojken hade blivit ledsen för att han inte fick följa med och hade i ilskan hävt ur sig att fostermamman hade slagit honom. I hans diagnos ingår att han har svårt att ta sig ur om han sagt något så soc. hade sagt att även om han tar tillbaka det kan vi inte flytta tillbaka dem. Det andra barnet hade down syndrom och förstod inte alls varför det skulle flytta. De hade bott 5 respektive 6 år. Det tar inte slut.

Idag kom Markbladet www.markbladet.se vecka 8. På sidan 16 står det att socialstyrelsen hade sett att vissa saker hade ändrat sig. Att de blivit bättre på vissa saker. Jag har hört att de var långt ifrån nöjda. Får se vad de säger på måndag när de skall träffa nämnden.

tisdag 22 februari 2011

civilkurage

Idag har dagen gått fort. Jag har suttit med motioner. Det blev fyra. Två av dem är backade av både riksdagsmän och region och kommunpolitiker. DE två sista står jag för själv men har glada tillrop på. Det skall bli intressant att se hur långt de kan gå och vad det blir av dem.

Har också börjat titta på barnhemsutredningen. Blev faktiskt uppringd av ansvarig för den idag och fick tips runt hur jag skulle skriva remiss svaren för att det skulle vara lättläst. Fick av henne även veta att socialstyrelsen redan fått ett uppdrag att forska runt omplaceringar och att den skulle vara klar och lämnas över till dem 1 december 2012.

I Aftonbladet hittade jag en artikel eller ett inlägg under barnavdelningen som jag tyckte var bra. http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article8605370.ab
Det är en mamma Åsa Erlandsson
”en riktig lägga sig i morsa”
som undrar om du vågar säga ifrån när barn far illa?
Hon hade suttit på ett fik och hört en annan mamma tjata på sitt barn. Det startade en diskussion på facebook där en del tyckte att man inte skulle lägga sig i medan andra påminde om att alla har en skyldighet att agera reagera om ett barn far illa.
Hon skriver:
”Det enda jag ångrar, är de gånger jag varit tyst.
För även om cementskallen inte fattar just då, ger det åtminstone lite upprättelse åt barnet.
En signal om att detta inte är okej.

Civilkurage har alltid en kostnad. Människor som vågar säga ifrån har inte högre värderingar utan en insikt om att det är värt det.
Antingen har man själv blivit utsatt för andras feghet och lärt sig avsky det, eller så har man helt enkelt bestämt sig.
Om man tar ställning redan innan något har hänt blir det mycket lättare.
För handen på hjärtat, det som egentligen ligger bakom när vi fegar ur är bekvämlighet.
Det är ju så mycket lättare att vända bort blicken och peppa sig med ett ”det var nog inte så farligt”.
Men det var det ju, eftersom du behövde slå bort det”.
Det är ju så det är. Av alla jag fått kontaktat med är det många som vill men inte vågar. Vill men inte orkar.
Civilkurage har en kostnad men vem får betala priset för att vi tiger? Jo det är barnen.
Jag vet inte om jag har mer civilkurage än andra men jag kan inte låta bli, jag kan inte hålla tyst.

En kvinna jag talade med idag sa att hon bad till gud att jag skulle orka, orka fortsätta, orka tills barnen fick upprättelse så långt det gick.Vi också för den delen.
Jag hoppas det jag också.

Artikeln avslutar med en kommentar ifrån facebook en tjej som skriver:
”Nu har jag läst alla reaktioner och bestämt mig för att agera nästa gång. Tack för att ni sade till!”
Jag håller med hoppas att vi blir fler som säger till, fler som protesterar, fler som agerar för barns rättigheter, till barns försvar och tack alla ni som vågar och säger ifrån. Jag hoppas att mitt agernade får fler att våga, orka protestera och agera för barn och deras rättigheter.

Har föresten lagt in en funktion så att man kan rekommendera mina blogginlägg. Håll till goda.

måndag 21 februari 2011

Referenser

Då är det ny vecka men fortfarande tyst. Trots att det är tre veckor sedan beslut togs att barnen skulle få träffa oss varannan vecka med omedelbar verkan har ingen hört av sig ens om ett umgänge denna veckan. Är det ytterligare ett bevis för att förvaltningen struntar i utskott och nämnd och fortsätter att göra det de vill och passar.

I media är det tyst. Det skall hända något nytt för att det skall vara intressant.
Utredningen pågår och man vill ha referenser. Har fått ringa runt och förvarna att det är OK att tala om oss. Men det kändes bra. Även om det i vissa fall är fem år sedan kom alla ihåg oss och att vi gjort bra jobb. De rekommenderade oss gärna och jobbade gärna med oss igen. Det var skönt för självförtroendet.

Sitter med barnhemsutredningen jag har blivit ombedd att ge remiss svar på den och håller på att läsa igenom och skriva kommentarer.

Har föresten även fått veta att en annan drabbad har anmält Mark till EU. Skall bli intressant att se vad de säger. Min egen anmälan har jag inte hunnit med så den ligger där den ligger än så länge.

lördag 19 februari 2011

Hajar

Såg igår på TV om hajfening. Det hör inte hit alls men jag måste ändå ta upp det för det är så enklet att agera i det.
http://www.nyhetskanalen.se/tv?videoId=1.2023417 Hajfening innebär att de fångar hajar som de skär av fenorna på (hajarna är fortfarande levande) och sedan slänger de tillbaka hajarna i havet. Där kan de ligga upp till en vecka innan de dör av svält eftersom de inte kan simma. Fenorna används i soppa i främst asien. Nu pågår ett arbete för att stoppa detta.
Gå in på http://ec.europa.eu/fisheries/partners/consultations/shark_finning_ban/index_en.htm
rätt långt ner på sidan står det

E-mail
mailto:MARE-SHARK-FINNING-CONSULTATION@ec.europa.eu
Klicka där så hoppar det upp ett automatiskt mail. Det är bara att fylla i namn och skicka så är man med och protesterar. Som sagt det var så lätt men kan påverka så mycket. Skicka ett mail du också och sprid det gärna.

En för alla.

Då var det helg igen. Hade främmande häromdagen och vi pratade just om att det börjar ”poppa” upp lite varstans att barn far illa och det väcks samtidigt krav på en förändring. Fick en länk som visar att det nu börjar uppmärksammas utomlands. http://www.sfm.no/ en norskt nät tidning som tar upp Bo Edwardssons kritik mot socialtjänsten. En i sin tur länkar till de svenska artiklarna om det.

Fick även en länk till en annan mamma i Mark som börjat blogga. http://vonlocksley.blogspot.com/ Hon har bara hunnit med två inlägg än och ett av dem är väldigt långt men väl värt att läsa. Det får alla som läser att undra hur socialtjänsten i Mark agerar egentligen.

För två dagar sedan var det en artikle i BT http://www.bt.se/nyheter/mark/husbygge-i-mark-stoppas---miss-av-kommunen(2283417).gm Ett hus bygge som stoppas för att en av förvaltningarna i Mark gjort fel. De hade inte frågat alla inblandade innan de gav tillständ att börja projektet. Det är nästan så det låter som socialförvaltnignen som sätter målen bara frågar de som stödjer den tanken och sedan kör.

Som sagt det är inte bara inom socialförvaltningen som de har problem.

I media fortsätter det att lyftas hur barn far illa. Juat nu är det mycket runt mobbingsituationen. Det tycker jag är bra. Det är ju något Lisbeth Pipping driver och hon har ju även stöttat oss. Barn kan ju fara illa på många sätt och alla är lika hemska.

I Expresen står det om en tjej som kallades bl.a. Hora. http://www.expressen.se/nyheter/1.2335275/nagon-skrev-hora-malva-fick-ett-sudd Någon skrev hennes namn och hora på toaletten och då får hon av rektorn ett suddgummi och hon får själv ta bort det om hon inte vill att det skall sitta kvar.

Det som får mig att reagera mest är hur vuxna de som ser inte tar på allvar. Inte reagerar. Det är samma sak då det gäller vad som händer inom socialtjänsten. Ingen vill (väldigt få i alla fall) eller vågar agera. Tänk om expressen hade tryckt artiklen de köpt, den som Ingrid Carlqvist skrev i början av förra året så kanske det inte gått så långt. http://inteutanminasoner.wordpress.com/2010/03/15/rasmus-och-fanny-tvingas-hem-till-utvecklingsstord-mamma/ Hon lade istället ut den på sin blogg.

Patrik Nyberg har ju lyft medias feghet i en artikel. http://www.newsmill.se/artikel/2010/10/30/medias-feghet-f-rst-rde-f-r-barnen-i-marks-kommun


Vi måste bli bättre på att uppmärksamma barn som far illa och vi måste börja agera. Vi måste hjälpas åt för en kan inte göra så mycket men många kan göra det.

fredag 18 februari 2011

Överallt barn som far illa

Barn fortsäter att hanteras illa.
I veckan i HN http://hn.se/nyheter/falkenberg/1.1121498-hanteringen-av-16-aring-i-familjehem-far-kritik var det en 16-åring som inte hanterats som hon skulle. Även där är det ett familjhem som anmält och socialstyrelsen ger kritik. Det är i Falkenberg.

Sedan hittade jag en undersökning till.
Förra året fick 2000 anställda inom SIS (Det är alltså anställda på ex. behandlingshem) möjligheten att svara på en enkät runt sin arbetssituation. Så även på hemmet i Öxnavalla. http://hn.se/nyheter/omkretsen/1.1122016-missnoje-med-arbetsmiljon-pa-behandlingshemmen
Det var ett stort missnöje.

”Var tredje anställd känner att jobbet har negativa effekter på arbetsglädjen, hälsan och privatlivet. Mer än hälften upplever att de inte kan ge tillräckligt bra vård och ungefär lika många funderar på att sluta inom det närmsta året”.
Hur blir det för de barn och ungdomar som de arbetar med? Håller helt och fullt med den universitetslektor jag talade med för ett bra tag sedan när jag undrade varför ingen forskar i hur det verkligen ser ut. Han sa: ”det skulle jag inte få anslag till för dt är det ingen som vill veta”.
Jag frågade:” är det verkligen så illa”? Han svarade: ”det är värre”.

I Borås tidning igår http://www.bt.se/nyheter/barnmisshandel-utreds-for-langsamt(2283411).gm
– berättar de om polisutredningar runt barnmisshandel tar för lång tid. Det är förödande för de barn och ungdomar som är drabbade.

I expressen igår var det tre artiklar runt barn som mådde dåligt eller hade farit illa.
I en stod det att Bris slagit larm om att det är många fler som ringer. Fler barn verkar må dåligt. De berättade om alla barn som ringer in och berättar om fruktansvärda levnadsförhållanden. http://www.expressen.se/nyheter/1.2331761/pappa-kallar-mig-tjock-och-dum De säger vi som vuxna måste orka lyssna. Om vuxna inte orkar lyssna hur skall då barnen orka leva i det?

Sedan var det ett reportage i Expressen om en baby som misshandlats. En mamma erkänner att hon slagit ihjäl sin tre månaders bebis. http://www.expressen.se/nyheter/1.2332647/mamma-erkanner-drap-pa-sin-bebis
Sedan hittade jag inte den sista då jag letade idag.

I Dagens express är det en artikel med rubriken Svenska barn plågas av oro och ångest. http://www.expressen.se/nyheter/1.2333293/svenska-barn-plagas-av-oro-och-angest Pressen att lyckas, klara skolan, se bra ut, hinna med, oro runt föräldrar, syskon, familj och sedan stress.
Överallt poppar det upp rapporter om att barn och ungdomar mår dåligt det tar inte slut. Är det inte på ena sättet så är det på andra.
”Men att få bra betyg, bry sig om sitt utseende och hinna vara en bra kompis räcker inte. Däremellan ska man bygga upp en stark självkänsla.
– Det skrivs böcker och bloggar som säger "var dig själv" - men vem är jag? Det är svårt att hitta sig själv. Det är en stress i sig, säger Mia Östervall”
Det måste hända något.
Det måste ta slut.

torsdag 17 februari 2011

Fosterbarn -i undantagens värld

I går kväll tittade vi på ett program på kunskapskanalen. KL 21.00 Fosterbarn -I undantagens värld. Hette det och handlade om fosterfamiljer och fosterbarn. http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=74514&selectedDate=20110216 Vet inte om det går att se i efterskott.
Det handlade om tre fosterbarn men olika bakgrund.

Den minsta hade en pappa som var nästan blind. Mamman vet jag inte var hon var. De hade redan en anknytning och tösen blev glad när han kom men ville nog bo kvar där hon var även om det var jobbigt att skiljas. Men det var inte alltid han dök upp. Tösen berättade om hur jobbigt det var när han sa att han skulle komma och inte gjorde det.

Sedan var det en tös vars mamma var f.d. missbrukare och pappan hade psykiska problem. Pappan orkade inte hälsa på för han mådde dåligt för att han inte fick träffa henne oftare så det kunde gå ett halvår emellan varven. Han mådde dåligt för att han inte fick träffa henne så ofta så att han uteblev.
Det får inte jag ihop.
För mig tyder det på egoism. Hans behov av att frossa i självömkan gjorde att han inte ens tog chanserna han hade. Han ville ha hem henne men mådde så dåligt för att han träffade henne för sällan så att han inte kom alls. Han såg med andra ord bara sig själv och sitt behov att han glömde tösen och hennes behov av att träffa honom vilket antagligen var orsaken till att hon var placerad från första början.
När han äntligen dök upp tyckte han att tösen skulle börja dansa balett bara för att han hittat en så fin ballett klänning till henne. Han satt på golvet och försökte få flickan att säga att hon saknat honom. Han ville krama henne och hon kände ju knappt igen honom och drog sig undan.

Den tösen hade en mamma som längtade efter henne och ville ha hem henne men hon hade varit missbrukare. De träffades och de hade en anknytning men tiden hade gått. Vad som hände där fick tittarna inget svar på.

Visst blir det fel ibland och man tar barn som kanske skulle fungerat hemma. Sedan är det ju så att en del får rätsida på sitt liv och då är tanken att barnen skall hem. Den f.d. missbrukande mamma, av det man såg, tror jag nog skulle kunnat ta hand om sin flicka att det räckt med att någon besökte ibland och tittade till dem att allt var bra. En "hemmahosare" som avvecklades på sikt då allt fungerar. Men jag vet ju inte om de visade allt. Hon fick frågan vad som krävdes för att hon skulle få hem tösen? Sysselsättning, lägenhet och ordnad ekonomi svarade hon. Och så ryckte hon på axlarna som om hon inte riktigt förstod. Lägenhet verkade hon ju ha och om man blev av med sina barn för att man är eller blir arbetslös och ekonomin rasade så skulle familjehemmen inte räcka på långa vägar. Tänk på alla ensamstående arbetsösa mammor eller pappor. Mamman och flickan hade ju dessutom en anknytning och tösen var glad när hon kom och de hittade på saker.

Jag kände igen situationer som när mamman eller pappan skulle gå och fostermamman försökte få flickan att krama dem. De skulle bli så glada om de fick en kram, snälla. Var nu duktig flicka.
Le och se glad ut, gör som du blir tillsagd, krama mamma eller pappa så är du duktig, bråka inte genom att protestera även om du inte vill.
Man slår nästa knut på sig för att barnen skall vara till lags. För att du själv skall vara till lags. Sedan får man höra av föräldrarna han/ hon kramar mig alltid han/hon alltså vill de vara hos mig. Och så vet man hur det är hur mycket man kämpat för att de där små kramarna skall komma till stånd, hur mycket barnen ibland får kämpa med sig själva för att göra som de blir tillsagda även om det bär emot, även om de inte vill. Hur mycket de får trampa på sig själva, göra våld på sig själva för att vara den vuxne till lags trots att det blir på deras bekostnad, gång på gång.

Sedan var det sista tösen. En liten femåring. Hon kom till fosterfamiljen då hon var 10 månader och nu ville mamman ha hem henne.
Redan där var det igenkännande. Pojken (vår) kom när han var 11 och de bodde ju nästan lika länge.
I det här fallet hade mamman suttit inne och kom nu efter fem år och ville ha hem sin flicka.

Fosterfamiljen hade ändå åkt och hälsat på henne minst en gång i månaden under alla dessa fem år för att på något sätt få en anknytning. Men det hade misslyckats. Mamman var på besök efter besök. Hade med sig flickan ut och fikade satt och talade om för henne att hon skulle få flytta hem till henne.
Så var det för ”våra” också det blev inte bara träffar med mamman utan något som ruckade hela deras existens.
Mamman talade om att hon hade syskon som längtade efter henne och saknade henne och när hon kom hem grät hon. Till saken hörde att fosterfamiljen väntade barn. Tösen hängde om fostermamman hals och grät och sa:
”jag vill inte, jag vill inte flytta, jag vill in i din mage jag vill inte flytta. Vill inte vill inte”.
Hon grät sig till sömns, kväll efter kväll.
Fostermamman lockade, mutade, pratade sa att din mamma X älskar dig och saknar dig ”Nej” skrek hon. Hon grät sig till sömns samtidigt som hon mummlade ”vill inte, vill inte”.
Hon grät dag efter dag och varje gång kom det: "vill in i din mage, vill inte flytta”.
Hur skall en femåring kunna förklara, protestera, bli hörd? Vad skall man som vuxen svara, hur skall man kunna tackla något sådant?
Hur skall man bemöta barnens ångest och frustration och uppgivenhet över att ingen lyssnar. Det känns ju för dem som t.o.m vi sviker som inte protesterar, försvarar, gör något. Hur skall de kunna förstå att vi inte får, eller kan? Att vi inget hellre vill. Och så skall man vara stark för att andra har bestämt att detta är det bästa för barnet.

Vi grät. Både jag och min man satt där och grät. Det var knappt att vi klarade av att se klart men vi tvingade oss. Vi kände igen oss i frustrationen över att inte höras, att inget kunna göra, i sorgen, ilskan över att ingen lyssnade. Att se barnen/t man älskar må så dåligt och inte kunna inte kunna göra något, inte kunna försvara, inte kunna lindra eller ställa till rätta. Inte kunna lova något. Livrädd för att just det värsta skall hända, vilket det också gjorde i vårt fall.

Vid ett tilfälle när mamman satt och anklagade fosterhemmet för att ha tagit hennes barn, ha gjort henne till deras och de försökte försvara sig och frågade hur de skulle gjort, om de skulle satt henne på någon sorts undantag?
Då frågade handläggaren mamman: Hur hade du trott att det skulle bli? Eftersom tösen bara var 10 månader när du åkte in i fängelse och du visste att det skulle bli fem år, hur trodde du att det skulle bli? Det fick hon inget svar på. Jag förstå att man hoppas vil tro att det skulle kunna bli så men en bra förälder sätter sina barn i främsta rummet, deras välmående.

Jag vill inbilla mig att en bra förälder i ett sådant läge hellre ställer sig bredvid och är glad över den kontakat det bli och jobbar på den. Att man inte kräver att barnent skall ge upp allt för den vuxnes skull en gång till. Gör man det kan kontakten bli bättre och bättre och barnent kan när det blir större sova över, hälsa på på helger, lov men det blir utan att barnet får ge upp allt en gång till för att föräldern gjort bort sig.

De hade en bra handläggaren. En handläggare som lyssnade på familjehemmet och som lyssnade på barnet. Hon såg hur dåligt flickan mådde i det ökade umgänget. De backade inte bara ett utan flera steg och drog ner på umgänget och utredde.

Filmen slutade med en intervju med , Noomi Liljefors, hon som spelat in filmen. Hon fick frågan hur gick det? Hon berättade att flickan var kvar och skulle adopteras av familjehemmet när hon blev 18 år. Hon sa att det blev bra för flickan, för mamman vet jag inte.
Men det skall ju vara på barnens bekostnad, det är barnens bästa som skall vara grunden i de beslut som tas.
Det var så skönt med ett bra slut.

Filmen var gjord 2000 alltså för 11 år sedan men de hade en bra handläggare. Ett bra barnperspektiv. Lite krasst kan man säga att de hade mer sunt förnuft, ett bättre barnperspektiv för 11 år sedan än nu. I alla fall om man jämför det ärendet och vårt.

onsdag 16 februari 2011

Allas nr 6

Då har jag fått artikeln i Allas och lägger ut den här för alla de som missat den. fick göra om det eftersom det inte var läsbart men hoppas att det fungerar nu.

tisdag 15 februari 2011

Vi skall få träffa dem.

I Värmlands folkblad igår stod det om en annan kommun, förvaltning som fått kritik. Storfors http://www.vf.se/nyheter/storfors/kritik-mot-familjenamnden-i-storfors Där är det en biologisk förälder som blivit otrevligt bemött då de begär hjälp. De skriver:
Socialstyrelsen säger vidare att en vårdnadshavare har rätt och skyldighet att bestämma över en underårigs personliga angelägenheter och att vårdnadshavarna var för sig har rätten att ansöka om bistånd för sitt barn.
Nämnden kan inte låta bli att vidta åtgärder med hänvisning till att en utredning pågår. Om ett barn behöver någon insats under utredningstiden ska den frågan utredas och avgöras genom ett särskilt beslut. Om det från början står klart att den enskildes ansökan inte kommer att beviljas ska det uppkomna ärendet avslutas genom ett beslut.
Detta gäller även om ärendet inte längre är aktuellt. Att några sådana beslut fattats framgår inte av nämndens dokumentation, säger Socialstyrelsen, som anser att nämnden brustit i handläggningen och riktar kritik mot familjenämnden.
I GP för två dagar sedan var det denhär http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.550599-nu-kommer-skandalnotan men där står det att det är 2,5 miljoner. I BT var det 10 miljoner.

Men det är väl så att de bara räknar in det som kostat runt oss. Men inte heller det stämmer. Vet sedan att ett av de andra ärandena där det kostat över 4 miljoner.
Sedan är det alla (7) konsulter som tagits in utan offentlig upphandling vilket är ett lagbrott om jag förstått det hela rätt. Då de blivit kvar har vissa tjänster omvandlats till tillvidare tjänster utan att platserna annonserats ut vilket även det är ett lagbrott. Polisen har att göra för de begår ju det ena lagbrottet efter det andra. Det är bara att anmäla för de som vill http://www.kkv.se/t/Page____2224.aspx Konkurrensverket efterlyser i ” Tipsa oss om brister” kommuner och andra som inte följer lagen då det gäller det.

I Artikeln i GP står det också att de begärt möte med åklagaren men jag vet att socialchefen är kallad på polisförhör då det gäller tjänstefel. Man kan undra vem som begärt att få tala med vem. De svarar i artikeln att de inte vet vad det rör sig om men att det finns 7 polisanmälningar. Vet inte vilka det gäller men förutom de fel jag nämnde härovan så lämnar de inte ut dokument man begär och det sker inte skyndsamt. Pengarna för umgängena har vi fortfarande inte fått. De tar dessutom betalt för dokument jag inte begärt och förvarnar inte om det vilket även det är fel. Det är bara då det gäller oss. Jag förstår inte att det skall vara så svårt att följa lagen.

I världen idag gårdagens nummer så står det om en utredning som slår fast att missbrukares barn förbises. http://www.varldenidag.se/index.php?option=com_content&task=view&id=9759&Itemid=98 Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN, som tagit initiativ till kampanjen Vart femte barn
-Få av de 400 000 barn som lever i den här situationen får hjälp. Det kan vara svårt att hitta dem eftersom det är förenat med mycket skam, skuld och många försöker skydda sina föräldrar
Mia Sundelin hoppas att kampanjen ska leda till att vuxna blir medvetna om att de här barnen lever i deras närhet och att frågan ska komma upp mycket tydligare på den politiska agendan.
Det är även en annan artikel:
Att skolor missar utsatta barn http://www.varldenidag.se/index.php?option=com_content&task=view&id=9760&Itemid=98
En ny undersökning som organisationen Stad
-Det är tyvärr ganska få skolor som jobbar med de här frågorna
Det var nästan 300 skolor som svarat på enkäten och bara var tredje skola hade någon typ av handlingsplan.
De här barnen finns överallt och har man bara de glasögonen på sig så kommer man att se dem,
– Det är många som först lider hela sin uppväxt och sedan måste bearbeta det i många år. Det här kan uppta en stor del av livet
Krav väcks på fler håll, på många håll att lagen skall sträckas upp för att tryga utsatta barn.

Igår fick vi ändå ett ”roligt” besked i form av ett brev ett utdrag ur ett utskottsmöte. De har tagit beslutet att vi skall få träffa barnen igen, varannan vecka med omedelbar verkan. De borde betyda denna vecka så vi får se hur de får ihop det. Förvaltningen föreslog att utskottet skulle avslå vår begäran, är någon förvånad. Skönt att det nya utskottet verkar ha ett bättre barnperspektiv.

måndag 14 februari 2011

Förrvaltning av en myndighet

Igår hade jag ingen lust att blogga. Jag var på femårs kalas. En annan liten femåring som bjöd biosonen. Det skär i hela kroppen på mig när jag ser de där små liven. Jag kommer på mig själva att titta på dem och försöka jämföra och undra hur stor är hon nu eller han. Är han lika lång och har benen växt sådär mycket? Pojken var så smal att nästa alla byxor ramlade av. Jag får sådan lust att hålla i, krama, lukta på. Men det skulle ju inte att vara detsamma.

Hittade en artikel som kommit som nyhet från TT. Klistrar in länk till den i Expressen.
http://kvp.expressen.se/nyheter/1.2328278/mollys-klass-har-bytt-larare-72-ganger
Det är en skola i Skåne som rasar ihop. De har haft en 9: onde klass som har haft 72 lärare mellan sjuan till nian. De har under samma tid haft åtta rektorer. Bara det i sig är nog för att lyfta det hela men det som gör det hela intressant ur vår synvinkel är att nu har de misskött sig så mycket att staten kan komma att ta över. http://www.nyhetskanalen.se/1.2015027/2011/02/13/staten_kan_tvingas_ta_over_skola
Det har aldrig tidigare hänt.

Då det gäller företag så är det ju så att om man missköter det tillräckligt så hamnar det under en förvaltare. Likaså om det är en person som missköter sig eller inte klarar av sitt liv så kan de få en förmyndare. Vi är många som efterlyst det även då det gäller kommuner som inte sköter sina uppdrag. Men här är det på väg att hända i alla fall då det gäller en skola.
Det skulle vara behövligt som det känns i Mark. Jag vet ju att socialstyrelsen är långt ifrån nöjd och det har nu gått ett och ett halvt år och det har ännu inte blivit några konsekvenser.

I dagens DN är det igen en artikel om Bo Edwardsson. http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/utredningar-baseras-pa-skvaller Han som uttalade sig på uppdrag granskning. Han menar att utredningar i allt för hög grad vilar på skvaller, egna tolkningar och känslor än på fakta. De skriver:
Socialsekreterarna söker stöd hos varandra och enas om en negativ bild av dem som utreds, en bild som blir till en övertygelse. Stress i arbetssituationen kan bidra till processen.
– Man kan ibland tala om en "organisationspsykos", säger Bo Edvardsson. Gruppsykologiska processer gör att enigheten blir viktigast, man bortser från verkligheten och kan drabbas av ett slags kollektiv förföljelsemani där man ser klienterna och andra kritiker som onda.
– En stark enighetssträvan är ingen bra miljö för kritiskt tänkande, det blir svårt att ha civilkurage och våga ha en annan åsikt. Det behövs en bättre kontroll och reglering av den makt som socialtjänsten har.
Jag skulle vilja lägga in hela artikeln för den är så bra men ni får följa länken och läsa själva.

lördag 12 februari 2011

Inget har ändrat sig

Dagen började med en artikel i HN http://hn.se/nyheter/omkretsen/1.1118467-familjeratten-missade-handling-om-vald det är en tjej till som råkatt illa ut av Mark. Då de kommer till rätten är allt som stödjer hennes berättelse borta.
Det är ju inte första gången om man säger så.
Till och med anmälningar ifrån skolan mot pappan. Allt var borta. Jag har talat med henne och pappan hade visst en släkting som jobbat på förvaltningen och som fått fullmakt av honom att gå in i ärendet. Var det då allt som var till hennes fördel försvann?
Så här får det bara inte gå till.

Som sagt inte mycket har ändrats. Socialstyrelsen ’är vad jag hört långt ifrån nöjd. Socialförvaltningen har haft 1 ½ år på sig och det går för sakta.

fredag 11 februari 2011

10 miljoner

Lyssnade på presskonferens igår riksdagen kl 15.30. med Kerstin Wigzell och vård och äldre ministern Maria Larsson, de sammanfattade Upprättelseutredning.

Jag blev så glad.

Där låg med två stora saker som jag också drivit. Förslaget är att det blir en översyn av barnens rättskydd och nu vill de att socialstyrelsen skall få i uppdrag att se över hur många flyttar/avbrott ett barn kan ha i en placering, samtidigt titta på varför och vad man kan göra åt det.

Underbart och äntligen äger jag. Lobbar nu påatt lyfta varför behovet finns och vilka behoven är och vilka som är som störst.

Idagen BT är det information utifrån senaste nämndemötet gissar jag http://www.bt.se/nyheter/mark/tungt-ar-for-socialen(2276849).gm Det står att notan är uppe i över 10 miljoner. Bara för socialskandalen är det fyra men jag menar att det är mera för det är bara för två av ärendena.

Polisen ringde ang. de sista anmälningarna så jag vet att de börjar förhöra folk från förvaltningen men vet inte vilka, I riksdagen igår väcktes också krav på att tjänstemän och andra som jobbar på myndfigheter skall kunna staäälas tillsvar s mer än det skett tidigare. Det var orsaken till att de bara kompenserar de utsatta fram t.o.m 1980 för efter det är det inte preskibert och de kan väcka åtal och få skadestånd den vägen. Skadestånden hade även höjts för sådanna brott som kränkning och nu väcks kraven att det även skall gälla tjänstefel.

torsdag 10 februari 2011

Fler krav på instans

I dag skall det vara presskonferens i riksdagen kl 15.30. med Kerstin Wigzell och vård och äldre ministern Maria Larsson, med anledning av att Kerstin W lämnar sin Upprättelseutredning till regeringen.

Upprättelseutredningen har jobbat ett år med frågan om hur de barn som historiskt farit illa när de omhändertagits, ska kompenseras, men behandlar även frågor om hur vi ska kunna skydda omhändertagna barn idag,

I aftonbladet tar de redan upp den under rubriken Nytt hopp för barnhemsbarnen. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8543906.ab
Det som får mig att ta upp det är att i artikeln står det: I betänkandet redogör man för hur en upprättelseprocess för dem som utsatts för vanvård ska se ut, samt vad som behöver göras för att övergrepp och allvarliga försummelser ska undvikas i framtiden.

Jag vet att då den kom var det en i riksdagen som begärde ordet och talade om att om det inte ändras lagar och blir en förändring kommer man om 20 år ha samma diskussion men då runt barn som ryckts ifrån sin trygghet i familjehem. På grund av barn som hemflyttas utan att det utretts eller finns möjlighet att det skall lyckas. På grund av att man orsakar dessa barn samma sår som ”barnhemsbarnen” på sin tid. Utifrån utredningen måste man lära sig något och ändra på det som är fel.
Man får inte glömma att i de allra flesta fall så är placering av barnen det sista man gör och det finns mer än nog skäl för det.

I expressen tar ledaren upp det faktum att utsatta barn behöver en livlina. http://www.expressen.se/ledare/1.2323892/ge-barnen-en-saker-livlina
Skribenten skriver: Lagstiftningen har först handlat om mäns behov, sedan om kvinnors, i sista hand om barns. Exempelvis var det först när samhället börjat ta kvinnomisshandel på allvar som insikten kom, 2006, om att barn i misshandelsfamiljer bör ha brottsofferstatus.
Fortfarande ser man i svenska domstolar allvarligare på att en vuxen slås sönder och samman än att ett barn gör det
Och avslutar med:
Socialsekreterare, polis, åklagare, vårdpersonal - det är många yrkeskategorier som skulle behöva bli bättre på att samtala med barn, tyda deras signaler och agera med deras bästa i fokus. Och få mer tid till detta. Särskilda barnahus där barn som är brottsoffer kan tas om hand, är en intressant idé.
Barnminister Maria Larsson (KD) har mycket att uträtta

Återigen en som efterfrågar en egen instans. Det som jag driver. En instans med expertis och utbildning på barn och som tar upp allt som har med barn att göra.

onsdag 9 februari 2011

Skyldighet /rättighet

Vet ni att det finns två sorters lagar?
Talde med en kompis som upplyste mig om det. Rättighetslagar och skyldighetslagar. Två exempel är sjuk och hälovårdslagen samt socialtjänstlagen. Båda är ramlagar. Lagar som talar om vilka skyldigheter och rättigheter man har då man vänder sig till en myndighet.

Skyldighetslagarna talar om vad du som myndighet är skyldig att göra ex. hälso- och sjukvårdslagen, Deras vårdgaranti som innebär att myndigheten, sjukvården är skyldig att ge vård inom tre månader annars har du rätt att få vård på ett annat sjukhus och ändå få vården betald. Får du inte det så är det någon som får ta ansvaret och får stå till svars. Det kostar.

Rättighetslagarna talar om vad du har rätt till. Problemet med rättighetslagen är bara att du måste hävda din rätt själv, du måste kräva det du har rätt till själv. Det konstiga är att dit hör socialtjänstlagen.
Ett exempel är att alla enligt socialtjänstlagen har rätt till att leva på en skälig levanadsnivå både då det gäller boende och ekonomi. Men vad som är skälig är en bedömningsfråga. Först måste du alltså ansöka om det du har rätt till men socialtjänsten är inte skyldiga att ge dig det du har rätt till utan de bedömmer, avgör om de anser att det du begär är skäligt eller inte, och de har rätt att neka dig det du har rätt till om de bedömmer det så.

Som sagt både sjukvårdlagen och socialtjänstlagen är ramlagar där man litar på myndigheter.
Men i jämförelsen blir skillnaden tydlig. Inom vården är det tydligt vad de måste göra och gör de inte så händer det något men inom socialtjänstlagen så har vi rätt till men det är socialtjänsten som avgör vad de är skyldiga att göra. Det gör att det blir luddigt och det är handläggarna som avgör och det kan skilja sig mycket från kommun till kommun. Det du har rätt till variera från kommun till kommun.
Det skall inte vara så stor skillnad i hur lagen kan tolkas.

Sedan kan man diskutera vad som händer med dem som av någon anledning inte själva klarar att begära det de har rätt till. Svårt sjuka, missbrukare, eller barn som är för små. Vem ser till att de får det de har rätt till?
Jag har lyft det tidigare behovet av att ändra lagar som är så luddigt skrivna att de kan tolkas olika från kommun till kommun.

Är det en skyldighetslag så har du rätt till en massa saker och det blir konsekvenser om det inte uppfylls medan du om det är en rättighetslag får strida för det du har rätt till och det är inte säkert att du får det ändå.

Hörde på radion om en kommun där det var två barn vars föräldrar gått isär. Skollagen säger att de har rätt till skolskjuts. Skollagen säger också att skolan skall vara kostnadsfri.
De hade begärt skolskjuts ifrån båda boendena eftersom de bodde varannan vecka. Men kommunen sa Nej med hänvisning till att de får neka om det kostar för mycket och det är en rättighetslag (du har rätt till skolskjuts men kommunen är inte skyldig att ge dig det om det kostar för mycket) och kommunnen anser alltså inte att de är skyldiga att ge det barnen har rätt till.
Ändå hade regeringsrätten fastslagit att lagen om att skolgången inte får kosta något gick över lagen om att neka.
Barnen har alltså rätt tillskolskjuts men kommunen behöver inte ge dem det de har rätt till utan nekar. Gissar att det inte är sista ordet sagt där heller men visst är det märkligt att lagar kan tolkas så olika.

I DN hittade jag en artikel runt barn http://www.dn.se/nyheter/sverige/barnet-i-centrum-for-lagandring Det är så att om föräldrar har delad vårdnad om barnen så måste båda skriva på om barnen skall få stöd från ex BUP eller andra instanser. Det innebär att föräldrar som är i luven på varandra och använder barnen som slagträn nekar att skriva på.

Det belyses i en debattartikel i dagens Aftonblad http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/familj/article8537514.ab

Det har fått regeringen att reagera och nu är det en lagändring på gång. Det skall räcka med en namnteckning.

Att det skall vara så svårt. Det borde vara enkelt och logiskt men inte.
Det är likadant med fosterhemsplacerade barn.
Ett familjehem får inte boka eller se till att barnen får sådan hjälp om inte soicalen, handläggaren accepterar det eller anser att det behövs och det är inte alltid de gör det för det kostar.
Vi fick ju nej. Vi begärde stöd från BUP. Men det stödet och den hjälpen skulle handläggaren ta hand om själv. Utan utbildning och utan att träffa barnen skulle hon ta hand om det och det vet ju alla vid det här laget hur det gick.

Som sagt vi är långt ifrån ett bra tydligt barnperspektiv i Svergie och vi har lång väg att gå innan det blir bättre. Det behöver bättras på i många sammanhang då det gäller lagar som gäller barn, utsatta barn.

tisdag 8 februari 2011

Ett steg i taget

Igår var jag på ett politiskt möte där jag träffade en från riksdagen. Jag lyfte vissa av de frågor jag ”driver” och hon blev som de flesta förvånad och skulle se vad hon kunde göra.

På övriga frågor kom det även upp en del motioner som skulle till rikstinget och jag lyfte mitt förlag till en ny instans som jag ”krävt/begärt/ önskat” i flera instanser. De tyckte att den var bra och jag fick i uppdrag att skicka en egen motion om den. Det har jag aldrig gjort förut. Men nu så är min första motion skriven. En man som är van har lovat att titta på den innan den slutligen skickas in. När jag ändå höll på skrev jag en till. Runt bristen på rättsäkerhet runt placerade barn. Bristen på ombud. Det skulle vara så roligt om den godkändes och blev en sak som partiet drev.

Har även fått kontakt med en juridikstuderande som håller på med sitt examensarbete och ville skriva om vilka juridiska rättigheter familjehemmen eller barnen har (vilken vinkel han nu tar) Allt som lyfter frågan eller frågorna är bra. NI har väl köpt veckans Allas i morgon kommer det ett nytt ex så det är sista chansen.

måndag 7 februari 2011

Kvalitetsäkring på gång ?

Vet inte om jag skrivit om det men jag talade ..igen.. men Kenneth J socialutskottet och har önskat en undersökning där man kvalitetssäkrar det familjehemmen gör. Jag har bett att de skulle skicka en enkät genom alla kommuners socialförvaltningar, till varenda hem som de haft under de sista 3-5 åren. Då får man även med de som slutat som oss. Ställ frågor som vad är det som gör att vi fortsätter, vad saknar vi då det gäller utbildning, stöd? Kommer man ta fler uppdrag efter det man har.? Om man svara nej varför inte? Om man inte längre jobbar (som vi) varför? Vad krävs för att man skall börja igen? Vilken kommun jobbade man åt? Det är för att man skall se om en kommun dyker upp ofta kanske socialstyrelsen behöver granska den. Enkäten skulle skickas till socialstyrelsen direkt så att man undviker att familjehem inte vågar svara för att kommunen de jobbar mot läser den.
Kenneth tyckte idén var bra och skulle ta upp den med tillsynsansvarig på socialstyrelsen.

söndag 6 februari 2011

Anknytning utifrån barnen

Den ena av familjehems organisationerna FR (familjehemmens riksförbund) har en tidning som kommer ut med jämna mellan rum. I december numret var det med två saker som handlade om oss. Den första hade Lisbeth Pipping skrivit. Den handlade om rättsäkerheten för barn. Det faktum att barn bra har ett rättsligt ombud när en sak går upp i rätt. Att det som hände oss och de barn som bodde här ha visar på vad bristen av någon som företräder barnen kan föra med sig.


Sedan var det en med Kenneth Johansson ordförande i socialutskottet. Han skriver också om oss. Att deras intention är att alla barn i Sverige skall ha det bra men att det inte alltid är så. Att allt som hänt oss ger honom lite hopp att vi inte accepterar att barn far illa.


Det som jag reagerar mest på är att det i de allra flesta sammanhang talas om större barn. Regler och lagar utgår ifrån äldre barn. Likaså många av lagförslagen. Barn som redan har sin anknytning bra eller dålig hos en förälder medan man glömmer de barn som är så små att de inte har någon anknytning till föräldrarna. De är så små när de placeras så att hela deras anknytning är hos fosterfamiljen. Barn som placerats som spädbarn kan inte jämföras med tonårsplaceringar. Talade med en socionom som sa att när man letar familjehem så är det två sorters hem man söker. Anknytningsfamiljer och komplimenterande familjer. Det första är för barn under tre år och komplementet skall vara för barn över som redan har en anknytning. Man kan alltså inte låta samma regler gälla för båda. De har så helt olika utgångspunkt. Att små barn inte skall få trygghet på grund av att de har helt andra förutsättningar än små barn är vansinne. Man måste på något sätt hålla isär det.

Då det gäller små barn som har hela sin anknytning hos familjhemmet kan man inte utgå ifrån samma regler som för de barn som redan hade sin anknytning hos förädrarna även om de inte klarade av annat runt barnen.
För små barn som placeras blir fosterfamiljen den familj de känner till och tar man barnen ifrån dem så skadar man barnen för livet.
Man kan jämföra dem med barn som adopterats.
Att tro att anknytnignen läggs redan i magen och att det skulle räcka med den är fel. Visst barnen känner igen sin mamma då det kommer ut ur magen men det knyter sedan an till den som tar hand om det och maganknytningen kan inte på något sätt väga upp det.

Att se det på något annat sätt är inget barnperspektiv.

T.o.m. barnkonventionen missar detta. Det står om barnens rätt till sina föräldrar. Men då utgår de ifrån de som fött dem. Jag menar att ett tydligt barneperspektiv utgår ifrån barnet och den som de ser som sina föräldrar inte den som råkar ha fött dem. De som de har sin anknytning hos det är dem de skall ha rätt till.

lördag 5 februari 2011

Sekretess mot mig själv

Helgerna är så lugna, det händer inte så mycket. Hittade en länk till undersökningen gjord av akademikerförbundetsom jag skrev om igår
http://www.akademssr.se/text/stor-oro-for-kvaliten-och-rattsakerheten-i-socialtjansten
De är oroliga för kvalitén och rättsäkerheten efter undersökningen som visade att det var så många som en av fyra som inte trodde att deras förvaltning skulle klara en översyn.

I går kom det ytterligare ett brev ifrån Mark de nekar mig vår akt. Med hänvisning til sekretess? Har ni hört något så dumt. Vi får inte läsa vad de skrivit om oss för att det är hemligt. Enligt lag har jag som sagt rätt att läsa allt som står om oss. Är det så att det är ändrat saker i den så att det kan vara anledningen till att jag inte får se den? Hur vågar de? Kommer iallafall nu att överklaga. Jag vet ju att jag vinner det är bara så tråkigt för det tar sådan extra tid.

torsdag 3 februari 2011

Att se och göra

Det var så mycket igår att jag helt glömde av att Markbladet kom igår. Den brukar jag annars ha stenkol på. Och jo visst var det med något i följetongen. www.markbladet.se sid 14. Rubriken lyder:
”Trots kritik för dålig handläggning händer ingenting i ärendena”
. Sedan har de 5 olika ärende kortfattat beskrivna där inget händer.

På nästa sida skriver de om en undersökning gjord runt socialtjänsten. Det är Akademikerförbundet SSR som gjort den och det är socialsekreterare som svarat. Den visar att kvalite´n blir lidande närt kommunen spara. På frågan om förvaltningen skulle klara en tillsyn inom barnområdet av socialstyrelsen hade en av fyra svarat NEJ. Skrämmande.

Det är ju det jag sagt, ingen skall försöka inbilla mig att det bara är Mark som gör fel. Många gör bra jobb och de gör sitt bästa. Sedan kan det vara så att det kan vara någon enstaka hjandläggare som är galet ute. Men om undersökningen visar att en av fyra inte själva tror att de skulle klarar en tillsyn kan man börja undra. Då måste det vara något fel.

Hörde av en socionom som varit på kurs att det som hänt oss hade varit uppe vid ett flertal tillfällen och alla var både frustrerade, arga och ledsna över att det kan fortsätta. Det var någon som arbetat med förra enhetschefen och hon var tydligen känd för att inte ha något barnperspektiv. Då de hört att hon börjat i Mark hade de förstått att det skulle bli problem.
Jag förstår att man inte ringer och varnar ett annat företag eller en annan arbetsgivare om en tidigare arbetskamrat får ett nytt jobb och det varit krångel på det gamla men hur många gånger har man inte hört om människor som halkat på ”sne” att det var förväntat med den mamman eller den pappan eller de omständigheterna… om man vetat varför har ingen gjort något? Om problemet har varit känt hur har det kunnat fortsätta förhålla sig på det viset? Det stör mig om man vet och inte gör något, om man förväntar sig men inte agerar för att förhindra så blir man i mina ögon medansvarig.

Talade föresten med en reporter igår. Hon berättade att henens första jobb var att bevaka bl.a. socialtjänsten i Mark och det hade varit något att skriva om hela tiden berättade hon. Det var många år sedan och även då var det en chef som fått sparken. Jag har fått höra det från många håll att det varit problem länge inte bara några år utan betydligt längre än så. Det är alltså inget nytt och ändå får det fortsätta.
Det är för mig oförklarligt att de då kan påstå att de inte förstått eller vetat när andra utanför kände till och har förstått och sett att det är något fel i flera år.

onsdag 2 februari 2011

Allas

Idag kommer alla veckotidningarna också. I veckans nummer 6 av Allas är det ett stort reportage om oss. Sid 4.

Köp den gärna och sprid gärna.

I media igen

Redan i går kväll var DO beslutet med i TV 4 Borås sena sändningen i går kväll http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyheterna_boras?title=tv4nyheterna_boras_22_14&videoid=1211395
Även i tv 4 Skaraborg http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyheterna_skaraborg?title=tv4nyheterna_skaraborg_22_14&videoid=1211373 talar de om att Vara kommun inte gjorde fel då de omhändertog barnen.

I dagens BT är det en artikel om DO beslutet men den ligger inte i nätbilagan.



Likaså i NLT inte heller den i nätbilagan.

Lyssna på de som står närmast

I måndagens GP hittade jag ett reportage. http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.540914-samhallet-fortsatter-svika-barn
Här tar man upp vanvårdsutredningen. Den handlade om alla de barn som for illa på institutioner och i fosterhem för 20-30 år sedan. Men man menar att det fortfarande är så att det finns barn som far illa i familjehem. Jag har tagit upp det tidigare och gör det igen.

Jag menar att det till en stor del är lagstiftningens fel. T.ex. Regler som gör att handläggarna är så överhopade av överklaganden och omprövningar trots att det inte hänt något nytt så att de inte hinner det de borde som att besöka, stötta familjehem eller träffa barnen de placerat där. Lagar som lämnar så mycket åt eget godtycke att de verkar kunna tolkas hur som helst.
Här i artikeln tar de upp ännu flera saker som skulle kunna ändras eller rättas till:
Det saknas rutiner för att förebygga, upptäcka och åtgärda vanvården och övergreppen.
Kommunerna behöver hitta system för att säkerställa att fosterhem och institutioner håller god kvalitet. De behöver också bli bättre på uppföljning och tillsyn.
– Socialtjänsten är ju inte där barnet är. Därför behövs regelbundna besök hos de placerade.
Men även andra verksamheter som träffar barn dagligen, till exempel skolan, måste bli bättre på att se signalerna om barn far illa.
Här undrar jag varför man inte använder sig mer av familjehemmet som känner barnet. Lyssnar på dem.
I dag kan en kommun känna till misstänkta övergrepp på ett boende, men den informationen sprids inte vidare eftersom det inte finns något system för det.

De avslutar med att det är alltför många barn som far illa. De skriver att:
Varje händelse av vanvård är självklart en katastrof

Återigen lämnas familjehemmen utanför. Jag ringde upp kvinnan som var projektledare för SKL som nämns i artikeln. Vi pratade en stund och jag berättade vad jag hittat och upptäckt. En del verkade vara helt nytt och hon ville väldigt gärna ha det jag berättade så jag fick maila det till henne.

tisdag 1 februari 2011

DO beslut

Idag står det i en mängd tidningar om att chefen på DO får sparken. http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.542023-do-far-sparken
Det fick mig att fundera över mammans anmälan till DO. Hon anmälde Vara för diskriminering. Hon menade att det skulle vara diskriminering att de tog barnen och att de haft dem skyddsplacerade och haft umgänges begränsning. Det är två år sedan. Jag ringde upp dem och hör och häpna beslut kom idag och hade just lagts på lådan till berörda parter. Jag bad dem att läsa upp beslutet och VARA GJORDE INTE FEL. Det var inte diskriminering och det skulle inte hålla i domstol. Jiipie.