Viljan verkar inte finnas

Jag har fått ett brev.
Det är vidare befordrat av uppdrag granskning.
En man(det är underskrivet)som verkar vara en som själv haft problem,och vet hur det är. Det står att hon flyttats runt mycket då hon var ung. Hon har planterat två träd till förmån för oss eftersom hon tycker att det vi/jag gjort är beundransvärt. Sådant värmer.
Om du läser detta tack.

Dagen och gårdagens känslor rör sig mest runt gårdagens besked att vanvårdsutredningens offer inte får någon upprättelse. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13604636.ab
Det är som om de menar att de inte kan komma fram till vem som mer eller mindre och vilka år som skall ha så ger de ingen något alls.
Det hade varit bättre med en symbolisk summa på ex 50 000 kr eller 100 000 kr kr till alla och sedan lämna öppet för andra efter de årtalen det gällde att kunna söka pengar även de, men nej.

Det slår mig också Maria Larsson till mig har sagt att de inte får indikationer om att det är så många som drabbats (jag har ju över 45 barn) och det inte är något utbrett problem. Här har de ett utbrett problem de har t.o.m. erkänt det och vad händer INGENTING.
Reinfeldt sa i en intervju igår att de skulle ha anmält då när det hände. Men vem skulle ha lyssnat? Vem skulle de ha anmält till? De som placerat dem hos förövarna? Eller förövarna kanske? Det är som att säga till en mobbad tilltryckt person varför klagar du inte? Varför säger du inget? Det finns ju sådana som gått vidare och nu betalar på stora skulder därför att de förlorat i rätt eftersom det nästan är omöjligt att vinna mot myndigheter. Men när man gör det händer det ingenting.

Han sa också att det inte fanns tillräckligt med dokumentation. Så de drabbade skall inte få något därför att de som placerade dem där de for illa inte dokumenterade vad de utsattes för? och varför väger de drabbades ord inte tillräckligt tungt?

Precis som i vårt ärnde där man hela tiden går tillbaka till gammal felaktig dokumentation. Det leder till att det blir fel varenda gång och kan få konsekvenser år efter år efter år.

Precis som det jag försöker väcka granskningen. vi har påtalat och anmält men granskningen av vårt ärende tog två år sedan händer ingenting.
Maria Larsson säger att de inge får indikationer på att det är många. Varför, jo ingen orkar vågar klaga? Om X antal år kommer de väl säga samma sak som nu, varför sa ni inget? Men det är ju det vi gör.

Min slutsats blir att det inte beror på hur många det är som utsatts eller hur många som talar om eller vad de utsatts för utan det handlar mer om vilja att höra, se och göra något åt det och den viljan visar de gång på gång att den inte finns.