Ingen liten "lort"..

Ibland blir jag lite uppgiven. Särskilt när folk i bästa välmening talar om hur svårt det är att ändra på något.
T.ex. att om man skulle få domstolarna att återremittera ärende där underlagen är för dåliga då kommer bara tjänstemännen bli bättre på att skriva eller argumentera för sin sak.
Visst men om man inte försöker förändra så kan man aldrig ändra på något. Man måste ju börja någonstans.

Jag tror som sagt att det är i bästa välmening men det blir så fel.
Att det är svårt är ingen som behöver upplysa mig om. Att få lyckats före mig vet jag också om. Om jag får igenom bara en bråkdel av vad jag driver är jag glad så andra behöver inte tala om för mig att jag inte kommer att få igenom allt.
Man säger ju att man siktar på månen kanske man når trädtopparna.

Jag stöter också på en del som kritiserar det jag gör bara för att de inte skulle göra det på mitt sätt eller tycker likadant. Men vad gör de själva förutom att kritiserar? Jag ser inte bara utan försöker även påverka det jag ser sedan behöver inte alla hålla med men gör de inte det får de väl försöka påverka själva.

Det är så lätt att vara kritisk.
I vissa forum får jag frågor som vad som gör att jag anser mig ha kompetens.
Jag funderar inte på om jag har kompetens eller inte utan jag agerar utifrån det jag ser. Sedan skaffar man en massa kompetens under vägen.

Men som sagt jag ser och sedan handlar jag.
Tänk om man såg någon bli nerslagen och ingen vågar agera eller gå emellan för att man inte är polis?
Kanske ett felvalt exempel för det är inte så många som idag vågar gå emellan i ett sådant läge. Det är väl där jag är annorlunda. Jag kan inte låta bli. Jag tänker inte på en eventuell fara.

För några år sedan var jag med om det. Jag var på väg hem och gick förbi stans dansställe. Där var det slagsmål. Två killar.
Jag gillar inte slagsmål och försökte komma förbi under tiden får den ena in en fulträff och den andra hamnar på backen okapabel att ta sig upp.
Den första fortsätter att sparka på honom.
Då tände jag till.
Jag trängde mig fram och uppmanade någon att lägga sig i. Det var ju en massa människor och det stod ett helt gäng med stora killar som mycket väl hade kunnat överrumpla kille som inte tog någon notis av mig utan fortsatte att sparka. Jag ställde mig i vägen och sa med lugn röst: du ser att han ligger det är bra nu, det räcker.
Han trängde sig förbi mig och fick in en träff till mot huvudet.
Jag ställde mig i vägen igen försökte fånga hans blick och sa: om du är så feg att du slår på en som ligger kanske du är så feg att du slår på en tjej också men jag står i alla fall upp, slå då. Inte så genomtänkt men som sagt jag tänkte inte och det var vad jag först kom på.
Killen kom av sig, han var tydligen (fick jag veta sedan) inte van att någon vågade gå emellan.
Äntligen gick några emellan och drog bort honom. Kompisar till killen på backen kom och tog hand om honom och andra kom fram till mig. Är du inte klok sa de vet du inte vem det var. Nej det visste jag inte men det hade knappast stoppat mig. Jo killen hade suttit inne ett antal gånger för misshandel och var känd för att slåss mot alla killar som tjejer.
Han var som sagt inte van att någon vågade lägga sig i och därför kom han av sig vilket antagligen var min räddning.
Om ingen vågar gå emellan kommer vi aldrig få stopp på. Vad är det skorpan i bröderna Lejonhjärta säger: det finns saker man måste göra annars är man bara en liten lort.
Om ingen agerar kommer vi aldrig kunna påverka.
Det räcker inte att ha åsikter om vi inte gör något av dem. Det räcker inte att ha kunskapen om vi inte använder den, förmedlar den och vad hjälper det att känna till om man inte försöker rätt till.