tisdag 13 september 2011

500 miljoner

I dagens DN http://www.dn.se/debatt/500-miljoner-satsas-for-att-skydda-barn-i-socialvarden står det att riksdagens nu satsar 500 miljoner de närmaste tre åren för att det inte skall hända igen.
De punkter man tar upp är: (har kursiverat dem och mina kommentarer är under).
Regeringen arbetar nu med flera förslag som finns i utredningens betänkande:
1. Varje barn som placeras ska få en egen socialsekreterare som ska besöka barnet regelbundet och prata enskilt med barnet vid dessa besök. Socialsekreteraren får ett uttalat ansvar att följa vården och hålla kontakt med barnet. Barnets skolgång och hälsa ska uppmärksammas särskilt.
Jag anser att alla barn skulle behöva en oberoende vuxen som är med vid alla möten med myndigheter. Återigen slås jag av den självklara tron på att en tjänsteman socialsekreterare alltid gör rätt. I vårt ärende var det ju socialsekreteraren som var orsaken till alltihop gick fel.

2. Familjehemmen ska få bättre stöd. I Barnskyddsutredningen finns förslag om att det ska skrivas avtal mellan socialtjänsten och familjehemmet. Syftet är att uppdraget till familjehemmet blir tydligt och att det också klart framgår vad socialtjänsten ska ansvara för under placeringen.
Bra att det blir avtal för det bryr sig en del kommuner inte om idag. Det stora problemet är synen på familjehemmen. Att en del tjänstemän ser dem som konkurrenter, personer som ”bara” skall utföra sitt uppdrag och därutöver hålla tyst. De skall lyda order. Den synen måste bort.

3. Socialnämnden är skyldig att ha rutiner för att förebygga, upptäcka och hantera missförhållanden i den egna verksamheten. Stödet till kommunerna i detta arbete ska stärkas. Det måste också utvecklas en medvetenhet om att oacceptabla händelser kan inträffa och en beredskap att göra allt för att undvika att så sker.
Jag tror inte att det är bra med system som skall granska sig själva. Det är ett komplement men det skall inte vara det man hänger up sig på. Bra att öka beredskapen och medvetenheten så att det inte skall hända igen.

4. Ett nationellt program för ökad säkerhet i samhällsvården tas fram. Det behövs en struktur för hur socialtjänsten ska kunna få lättillänglig information om brister och kvalitet i ett tänkt familjehem eller institution, bland annat utifrån tillsynsrapporter. Metoder behöver utvecklas för risk- och händelseanalyser.
Vore bra med lika riktlinjer, det behövs och är rent nödvändigt. Man skall inte som idag kunna göra helt olika bedömningar i två olika kommuner. Eller i två olika myndigheter som också händer. I strukturen hoppas jag att det ingår att utredningar skall bygga på fakta inget annat.

5. Vi vet att det i ett antal kommuner förekommer missförhållanden i vården, flertalet kända fall finns i familjehem. Regeringen avser därför även att se över möjligheterna för Socialstyrelsen att stärka uppföljningen av den sociala barn- och ungdomsvården på nationell nivå.
Återigen tolkar jag det som att de flesta problemen skulle vara i familjehemmen. Det tror jag inte på. PÅ HVB hem eller på institutioner kanske men varje barn som far illa är ett för mycket. självklart skal allt göras för att det inte skal hända men jag saknar ändå mer runt om socialen gör fel, misslyckas eller är de som orsakar det hela.

Den sociala barn- och ungdomsvården har fått mycket uppmärksamhet för sina problem. Ett särskilt fokus har riktats mot barn och unga som är placerade i familjehem och HVB. Regeringen påbörjade därför redan förra mandatperioden ett systematiskt arbete med att stärka den sociala barn- och ungdomsvården.
Det är bra

Socialtjänstlagen har ändrats för att ge barn och unga bättre möjligheter att komma till tals. Regeringen har också stärkt förutsättningarna för att vården alltid ska ges i enlighet med kunskap och beprövad erfarenhet. Socialstyrelsen är numera tillsynsmyndighet och HVB för barn och unga ska tillsynas två gånger om året, ett besök ska vara oannonserat.
Ändå finns inga krav på ex. ombud för barn att de måste träffa dem. Hur skall de veta vad barnen vill om de inte talar med dem?
Socialstyrelsen sitter på dubbla roller som både lämnar ut direktiv regler och underlag för hur socialtjänsten skall arbeta och sedan skall de även granska dem.
Som sagt tror inte att det är bra att de ganskar sig själva.

Lex Sarah har förändrats, så att alla som arbetar inom socialtjänstens verksamheter ska vara skyldiga att rapportera om missförhållanden eller påtagliga risker för missförhållanden. Allvarliga missförhållanden ska rapporteras vidare till Socialstyrelsen oavsett om de avhjälpts eller inte. Ytterligare lagändringar har genomförts som innebär att vid inledandet av en barnavårdsutredning ska socialnämnden kunna tala med ett barn utan vårdnadshavarens samtycke, och utan att vårdnadshavaren är närvarande.
Jo självklart skall man anmäla med till vem? Man anmäler sina egna som skall granska de egna. Om det är tillräckligt allvarligt skall det anmälas till socialstyrelsen. Man skall alltså anmäla sig själv om man gjort tillräckligt fel. Har svårt att tro att så många kommer att göra det. Ingen vill tvätta sin smutsiga byk offentligt utan man försöker nog reda upp ändå. Vad har hänt med de Lex Sara anmälningar som gjorts i anda sammanhang?

Sedan är nästa fråga, vad händer efteråt? Ingen av (utom JK) granskningsmyndigheterna åtalar ens om de upptäcker rena lagbrott. Det borde vara självklart. Det skall inte drabbade behöva driva själva.

Den sista raden är bra men man utgår igen ifrån att myndigheter alltid gör rätt. Men jag har ett antal berättelser där socialen går bakom ryggen på föräldrar och vänder det barnen säger mot dem och använder det som argument för att ta barnen. T.ex. en där man anklagar för sexuella övergrepp för att en pojke inte vill duscha med okända vuxna. Bakgrunden var att de inte hade dusch hemma utan han badade alltid. Han var inte van vid dusch och det misstolkas.

Det är ett känt psykologiskt faktum att barn säger det de tror att vuxna vill höra. Utsätts de för trauma genom att bli av med sina föräldrar är chansen stor att de säger det de tror att vuxna förväntar sig (dvs. talar illa om sina föräldrar) Det gäller att ha både kunskap och förståelse för barn då man granskar barn.

Sedan som någon sa hur får man ihop det när man menar att man skall granska barnets hemförhållanden genom att ta dem därifrån utsätta dem för trauma, stress och i vissa fall chock och sedan utreda?
Hemförhållanden skall utredas hemma så vida det inte är fara för barnens liv.

Stat och kommun måste göra mer för att komma till rätta med brister och problem som uppstår när barn omhändertas. En placering av ett barn som far illa är den mest ingripande åtgärd som socialtjänsten kan vidta. Det får därför aldrig någonsin saknas kontroll, uppföljning och kvalitet i dessa beslut
Här håller jag fullsändigt med och det finns ju vissa grund förutsättningar för att det skall kunna ske. Ex att utredningar skall bygga på fakta inget annat. Att domstolar skall bli bättre på att granska underlag och återremittera när det är för dåligt.
Problemet är att det inte blir konsekvenser när någon gör fel. Även om det finns lagparagrafer so säger att man inte får göra på ett visst sätt så hjälper det inte om det inte blir konsekvenser när man bryter mot dem. Tjänstemän och andra som gör fel skall åtalas.

Tittade igenom bloggar som tar upp ämnet fastnade för en http://metrobloggen.se/reclaim/maria-larsson-kd-kan-skriva-men/ som skriver det handlar inte om åtgärder utan om attityder till...
Håller med. Tjänstemännens attityd till familjehem är ett problem. Samhällets syn på människor en annan. Likaså de styrandes syn på myndighets personer som de som alltid gör rätt. Och vilka är det som får ta konsekvenserna av dessa attityder? Jo ofta redan utsatta barn och familjer.
Fick se att inlägget avslutas med att ta upp vårt ärende. Om det inte blev konsekvenser i Mark…. Maria L borde börja där. Det var t.o.m. länk till min blogg.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar