Vår och kalas

Igår var sonen ledig och vi hittade på lite annat roligt. Vi for till ett badhus i närheten. Det har inte blivit av det sista eftersom det var en av favorit sysselsättningarna för även ”de små”. De var som fiskar i vattnet. Hade de bara sådana där uppblåsbara puffar om armarna så tog de sig fram. Nu var det bara sonen och jag. So tur var hittade han snart kompisar. Jag satt i kanten av bassängen och såg på då han lekte. Plötsligt kom en liten flicka i ”tösens” ålder upp med sin mamma. De höll sig i närheten av mig och snart försökte hon dra in mig i leken. Sonen hade dykt efter ringar och jag hade kvar dem bredvid mig och hon drogs till de färgglada ringarna och det var klart att hon fick ta dem. Men det är lika smärtsamt varje gång det händer. Allt påminner och även om tiden går så gör det lika ont.

Även om vi försöker leva om ”vanligt” så är det alltid något som påminner. Just nu planerar vi för en fest för biosonen. Han firade inte då han fyllde. Han hade ingen lust. Inte vi heller. Sedan var det kallt och gick inte att vara ute och tanken att dra in 14 barn tilltalade mig inte nämnvärt får jag säga. Men nu kom vi på att vi kunde ha ett kombinerat födelsedags/påskkalas. Sagt och gjort. Planeringen är i full gång. Det kommer att bli kottgolf, kast med liten kyckling (självklart inte levande utan en bit gult tyg med sand i) Miniälg bygge, norsk brännboll och korv med bröd. Som avslutning får de leta påskägg i höhög.

Jag har alltid älskat kalas och njuter lika mycket som barnen. Minns hur ”de små” såg fram emot sitt första kalas som inte blev av eftersom de blev fråntagna alla vänner samtidigt som de blev fråntagna sitt hem och de som de ser som sin familj. Undrar så om de överhuvudet taget haft något barnkalas än. Tror inte det. De har ju inte bott så långe på något ställe så att de hunnit få så många kompisar än. Varje gång de fyllt år har de bara bott i respektive familj ca två månader.

Just nu skiner solen och våren kommer så sakteligt. Vi satt ute och fikade för förta gången idag och i nu på eftermiddagen skall vi försöka få fram studsmattan. Snödropparna och krokusen blommar och förr var småvasarna fulla av blommor som de kom in med. Vi gör det vi kan för att leva som vanligt men det är med sorg i hjärtat och en saknad som inte går att beskriva för någon som inte varit där.

Det har nu gått fyra veckor och fortfarande inte ett ord.
Det verkar vara svårt att få tag i en barnpsykolog.