Vakuum

Sol idag också. Vi har haft främmande. Både i dag och igår har vi haft mindre barn. Barn som påminner om de små.
Igår fick jag en kram som kändes igenom i kroppen. Ett par små armar som slogs runt min hals och idag längtar jag mer än vanligt.
Sonen är som en magnet när det gäller de där små. Han dras till dem leker, pysslar, jag kan hämta, han förklarar och plockar fram alla favoritleksakerna. Sådana han vet att de små gillade.
Vi har plockat lite i trädgården och sonen har lekt med kompisar och kört fyrhjuling. Solen skiner och man borde njuta men glädjen infinner sig inte riktigt. Vi försöker men det känns som man på något sätt lever lite i ett vakuum.

Läste om rättegången runt mordet på Elin http://gt.expressen.se/nyheter/1.2395229/elins-systrar-vittnade-i-ratten Den ena systern beskriver det som att man rör sig men man lever inte.
Jag skulle vilja beskriva situationen vi lever i som något liknande. Man lever som i n bubbla. Man gör det man skall. Sköter alla uppgifter som skall skötas. Vi hittar på saker, bjuder hem folk och åker själva bort. Sonen leker med kompisar och de är här men ändå är det en väntan. En väntan på att allt skall bli så vanligt som möjligt.

Självklart förstår vi att det inte är samma barn vi skulle få tillbaka men vi tror och är förvissade om att det först är här där de kände sig trygga som de kan börja bearbeta. Börja bli hela. Kan lägga allt de varit med om bakom sig och börja se framåt.
Jag hoppas och ber att det skall bli ett bra slut. Och för oss är det inget bra slut om de inte får komma hem. För barnen är det hele inget bra slut om de inte får tillbaka det de förlorat.